Tidigare forskning om dansundervisning,
2.5 DANS, HETERONORMATIVITET OCH MOTSTÅND
Konst uppfattas ofta som något som utmanar individer att gå utanför be-kvämlighetszonen. Ofta handlar konst, som dans, om att kommunicera budskap som både bekräftar och omförhandlar föreställningar, normer och värderingar i samhället. En slags bråkighet och ovilja till inordning i det etablerade kan ses som kännetecknande för konstnärlig verksamhet men också för viss pedagogisk verksamhet i konstnärliga ämnen, såsom dans. Hos många danslärare, finns ett motstånd mot stereotypa normer om genus, men långt ifrån hos alla (Stinson, 2005 a; Lindqvist, 2010). Stinson lyfter problemet med att elever, främst flickor, ibland framställs som sexuella ob-jekt i dansundervisning och på dansuppvisningar. De görs till något som ska konsumeras av publikens blick. I olika genrer ligger implicit olika estetiska ideal inbäddade och dessa rymmer olika genuspositioner. Den blick med vilken någon betraktas, kan vara problematisk och begränsande och det är viktigt att reflektera kring strukturella villkor och konsekvenser i relation till hur elever framställs i danskompositioner.
Marknadskrafter ställer också krav på undervisningen, för att elever och föräldrar ska uppleva den som angelägen och tidsenlig (Holmberg, 2010). Förväntningarna på undervisningen, från elever och andra mer in-direkt berörda, kan hålla tillbaka tankegods av emancipatorisk karaktär. I ett forskningsprojekt som gick ut på att prova inkluderande arbetsmetoder i balettundervisning för blivande dansare, erfor exempelvis Salosaari (2001) att eleverna blev osäkra. I vad som ofta kallas en mästar-lärling tradition (Roman, 2004) är eleverna inte vana vid inflytande. De multipla möjligheter och de experimenterande metoder som användes i Salosaaris arbete (2001) ledde till ett ifrågasättande av lärarens kompetens, från elevernas sida. De såg brottet med mästar-lärling traditionen som så omvälvande att det hotade deras identitet som klassiskt skolade. Fundamentet som utgjorde tryggheten, de tydliga reglerna, de självklara sanningarna omförhandlades och utma-nades av läraren och det fick eleverna att vackla i sin tillit. På samma vis kan det uppstå spänningar mellan elevers förväntningar på dansundervis-ning och lärares ambitioner att erbjuda vidare möjligheter som inte befäster stereotypa föreställningar om kvinnor (och män). Att positionera sig som en foglig, dansande kropp sågs uppenbarligen som mer eftersträvansvärt av
studenterna. De identitetsförhandlingar som ägde rum präglades av olika diskurser om den ideale dansaren.
Dance is an area through which, as embodied beings, we negotiate the social and cultural discourses trough which gender and sexuality is maintained (Burt, 2009, p. 150).
Normer om femininitet, maskulinitet och sexualitet har betydelse för hur individer positionerar sig och positioneras i olika sammanhang. Som Burt (2009) beskriver så upprätthålls och omförhandlas normer om genus genom kroppen, i dans och olika diskurser ligger inbäddade i olika danstraditioner, genrer och stilar. I den professionella dansvärlden, där förekomsten av ho-mosexuella män är förhållandevis hög, reproduceras exempelvis homofobi genom att kåren själv försöka tona ner de manliga homosexuellas närvaro i yrkeskåren (Hanna, 1996; Lehikoinen, 2006; Riesner, 2008; Burt, 2009). Uppfattningen om vad som är normativt manligt antas kunna hotas av fö-rekomsten av homosexuella män, som i professionella danssammanhang ses som ”icke manliga” och vars sexualitet betraktas som marginaliserad i samhället i stort. Orsaken till att dansvärlden till viss del tona ner förekom-sten av homosexuella män är, att just männen ger dansvärlden legitimitet. I västerländsk kultur ses dans som ett feminint uttryck vilket bidragit till att dans som konstform haft en relativt låg status. Dualistiska föreställningar som separerar exempelvis kropp/tanke, logik/känslor manligt/kvinnligt har bidragit till detta. Förekomsten av män ger dansen ett erkännande i samhäl-let, men förutsätter då att den manliga närvaron representerar ”manligheten” (Riesner, 2008). Som bärare av en sorts underordnad maskulinitet represen-terar homosexuella män inte alltid den manlighet som krävs för att vinna erkännande i samhället i stort (Connell, 2005, 2009; Connell & Messersch-midt, 2005; Risner, 2008), och detta får betydelse på olika vis.
Riesner (2010) lyfter fram fem parametrar som bidrar till att hålla poj-kar och män borta från dansen; bristen på manliga förebilder inom dansen, snäva definitioner av maskulinitet, homofobiska stereotyper, internaliserad homofobi 12 och heterosexistiska motiv för manligt deltagande. Eftersom dansen är del i en mycket större metaberättelse om dans och maskulinitet
12. De homosexuella män som professionellt ägnar sig åt dans lever inte upp till norma-tiva uppfattningar om maskulinitet, som de förväntas leva upp till, och detta bidrar till ett självförminskande med grund i den egna sexualiteten.
kan frågan inte enbart hänskjutas till dansvärlden utan till livsvillkoren för män och förekomsten av olika sätt att vara man på, alltså praktiserandet av olika maskuliniteter och femininiteter.
Trots att det finns, och länge har funnits, många homosexuella såväl som heterosexuella män på kvalificerade positioner i den professionella scen-konstnärliga dansvärlden så ökar inte manlig representation i denna kontext, vilket tycks innebära att dansens status inte höjts som man kunnat förvänta sig (Riesner, 2007, 2008). Detta beror på att de föreställningar som lett till denna obalans, där dansens status är låg till följd av att dess ”icke maskuli-nitet” inte utmanas utan istället omskapas.
Detta problem förefaller inte lösas genom att det finns män som dansar, eftersom just dessa män betraktas som ”icke manliga” i både den primära och sekundära kontext där de befinner sig. Alltså i den professionella scen-konstnärliga såväl som i den vidare samhälleliga kontexten. Detta är direkt överförbart till skolkontexten. Den dansande pojken befinner sig på gränsen för vad som är socialt accepterat. Valet av genre spelar in i hur den dansande pojken förstås och värderas av kamrater, lärare, föräldrar, samhället i stort och inte minst av sig själv (Riesner, 2007, 2008; Gard, 2010).
Det är inte bara att dansa som kan ses som utmanade för män. Även betraktandet av dans, om det är män som står på scen, kan upplevas som problematiskt för en heterosexuell man. Att beundra en dansande manlig kropp kan uppfattas som ett ”omanligt” beteende. Riesner (2007, 2008) me-nar att medan feminismen och feministisk aktivism har utökat och vidgat möjligheterna att praktisera olika femininiteter på så har maskulinitet sna-rare snävats in. Det är färre och mer traditionella varianter av manlighets-praktiserande som står män och pojkar till buds. Konsekvenserna av detta innebär bland annat att pojkar och män undertrycker känslor och utvecklar självhävdelsebeteenden, dominans och aggressioner. Effekterna av detta ser vi i själslig ohälsa, brist på meningsfulla, djupare relationer, våldsbenägen-het/kriminalitet och hög självmordsfrekvens bland unga män (Ungdoms-styrelsen, 2013, 2014).
Den professionella dansvärlden tycks alltså inte utgöra något undantag när det gäller återskapandet av en tvåkönsmodell 13 och en marginalisering av homosexualitet. Den sorts maskulinitet som värdesätts är den traditio-nella heterosexuella maskuliniteten, som härrör från tanken om att kvinnor
13. En tvåkönsmodell tar sin utgångspunkt i kroppen, istället för i individers genusidenti-tet.
och män kompletterar varandra och utgör en komplett helhet tillsammans. Homosexualitet, som ett uttryck för femininitet snarare än maskulinitet, ses som ett hot mot dansens status, som är beroende av normativt ”manliga” män för att vinna erkännande i samhället. För professionella manliga ho-mosexuella dansare uppstår en komplex situation. Som män tillhör de vis-serligen en priviligierad grupp i samhället i stort, men som homosexuella män är de marginaliserade, i danskontexter såväl som i samhället. Det är en position som kombinerar hög och låg status och som leder till en form av internaliserad homofobi. Många unga dansande homosexuella män drabbas av psykisk ohälsa som en konsekvens av detta (Riesner, 2007, 2008).