Grupp 8: Titanic, Newtons vagga och ”alla i centrum”

Simon, Sebastian, Samuel och Sixten är ett gladlynt och skötsamt gäng. De har engagerat sig i dansundervisningen under hösten och ett par av pojkarna har ofta gett sig ut i eget experimenterande. De har arbetat lekfullt och en-gagerat och de tycks ha uppskattat den frihet de fått.

Det finns inte någon uppenbar, genomgående tematik i dansen, utan pojkarna har valt att koppla de olika sekvenserna till olika teman som fartyg, Newtons vagga och upprepade slag/huggrörelser. De arbetar med forma-tioner där de parvis skiftar mellan rörelser så att effekter uppstår och de använder flera nivåer när de klättrar i ribbstolarna och gör ”snöänglar” på golvet. Här är de inspirerade av ”Gud stajl” menar de och syftar sannolikt

på sambandet mellan Gud och änglar. Musiken har inspirerat till graciösa rörelser med händer och armar, när de hänger i masten på Titanic.

Elevernas arbete präglas av variation, där kraftfulla rörelser varvas med mjuka graciösa och där humor och allvar blandas friskt. I de olika sekven-serna har pojkarna valt att lägga in flera olika rörelser, vilket bidrar till ett varierat intryck. De formar sig i förhållande till varandra på olika vis; tre mot en, två och två och så alla fyra i vissa sekvenser. Pojkarna visar också en ambition att fördela utrymmet lika mellan sig, så att alla får vara i centrum lika mycket. En av eleverna, Samuel, har ett ansiktsdrag som avviker något, genom att ansiktet har ett framträdande asymmetriskt drag.

Sekvens A

Simon, Sebastian och Sixten står i en rad bredvid varandra ett par meter från långsidans ribbstolar. Framför dem står Samuel vänd mot sina kamra-ter. Eleverna tycks samspelta i de dramatiska och kraftfulla rörelserna. Det ser ut som om de högg med yxa, och som om Simon, Sebastian och Sixten styrs av Samuels rörelser. Killarna ser väldigt glada ut, vilket bidrar till att ge sekvensen ett kamratligt intryck.

Sekvens B

Tvärt vänder sig eleverna så de bildar ett led och Samuel ställer sig längst fram. Pojkarna sträcker ut sina händer åt sidan och låter den ena armen vara riktad snett upp och den andra snett ner. De har utarbetat ett mönster så att varannan pojke har höger arm sänkt och vänster arm höjd, och varannan har motsatt placering av armarna. Detta skapar en spännande koreografisk effekt. De dansar lite vispigt, ungefär som en slags gurgling vilken går genom

kroppen, men med armarna fixerade i det utsträckta läget. Strax börjar de byta placeringar så att första person ställer sig längst bak och andra personen hamnar längst fram en stund, innan han dansar längst bak.

Sekvens C

En fartfylld del tar nu vid då de galopperar åt sidan, samtidigt som de låt-sastrummar framför kroppen. De har återigen valt ett mönster där de växlar placeringar på ett effektfullt sätt. Detta är en koreografisk passage som poj-karna verkar ha lagt möda på att repetera, för de byter riktning relativt syn-kroniserat med varandra. De visar tydliga formationer i sina förflyttningar. Sekvens D

Nu förändras nivån när Samuel och Sebastian klättar upp och ställer sig i ribbstolarna. De fattar glatt tag om varsin ribba med vänster hand och låter kroppen hänga ut lite i luften. De gör stora svepande cirkelrörelser med marna i luften. De sträcker armarna rakt ut och Sebastian spänner hela ar-men, handleden och fingrarna med koncentration. Samuel rundar istället sin arm i den stora svepande rörelsen på ett sätt som för tankarna till balettens graciösa och mjuka formspråk. De accentuerar första taktslaget i musiken och efter en stund är de samspelta i sina rörelser.

Nedanför dem ligger Sixten och Simon på rygg med fötterna mot ribbsto-larna. De förefaller göra snöänglar genom att låta armar och ben svepa ut-sträckta längs golvet. Strax byter pojkarna plats och Sixten och Simon är snabbt uppe i ribbstolarna. De ser glada och engagerade ut. Ett marint tema tar vid när alla pojkarna svänger i ribbstolarna och gör en spejande rörelse, med ena handen placerad över ögonen. De vet om att musiken kommer från filmen Titanic och här har de valt en rörelse där de ser ut som matroser som spanande hänger i master på en stor båt.

Sekvens E

Spejandet avbryts och eleverna klättar ner och ställer sig med magarna mot ribbstolarna och fötterna tätt samman på golvet. I takt till musikens puls drar de sig mot ribbstolen och släpper efter gång på gång, som en slags stående armhävningsrörelse. I dessa ”armhävningar” fokuseras samspel och en stud-sande dynamik, snarare än styrka.

Newtons vagga, en mekanisk modell där kulor pendlar i luften, har gett upp-hov till nästa rörelse. Två av pojkarna springer tätt efter varandra ett par steg fram, medan kompisarna står kvar. Sedan backar de lika hastigt tillbaks och när de är tillbaka där de började springer de andra två pojkarna baklänges åt andra hållet ett par steg innan de byter riktning och springer framåt mot den plats där de stod. Detta ger ett gungande intryck, där man kan se en genomtänkt pendelrörelse ta form och där pojkarna har sina olika roller i pendlandet. Rörelsen har en mekanisk karaktär, men det mekaniska rundas av genom pojkarnas lekfullhet.

Sekvens Fa

Ribbstolarna tycks ha både en stabiliserande och inspirerande funktion i elevernas dans. De slår, sparkar och boxar nu engagerat och kraftfullt mot ribbstolarna, som om ribbstolarna var en boxningssäck. Sedan formar de kvickt en rad framför ribbstolarna. De placerar sig så att de parvis är vända åt olika håll. Nu dansar de på plats genom att böja i knäna samt svänga på höfter och bål. Växelvis lyfts och sänks armarna framför kroppen och det ser

ut som om de mjölkar kor. Pojkarnas leenden och gester ger en humoristisk inramning. Det blir en samspelt och härlig del i deras dans, där höfter och axlar svänger och svajar mjukt till den medryckande musiken.

Sekvens Fb

Till det rytmiska sticket 37 formar de ett led bakom Samuel. Sixten, Simon och Sebastian gör tre snabba knackningar i huvudet på den som står framför. Därefter, som en direkt konsekvens av knackningarna förefaller det, låtsas Samuel blåsa i ett instrument. Detta upprepas ett par gånger innan pojkarna återigen dansar sekvens Fa och Fb. Denna avslutande sekvens är humoristisk och visar ett förlopp där en rörelse leder till en annan på ett konkret och mekaniskt vis.

Analys

Ovan visas hur eleverna har valt att arbeta med hårda slagrörelser i sin in-ledande sekvens. De gör detta på ett sätt som innebär aktiv kontakt, där ett samspel också sker mellan pojkarna. Genomgående i dansen har de gjort avvägningar som handlar om att alla ska få stå i centrum lika mycket och att de arbetar parvis i flera sekvenser. Detta talar för att pojkarna dels gjort moraliska överväganden, där just rättvis fördelning varit centralt, dels ett symmetriskt upplägg där ”två mot två”, återkommer.

Många av pojkgrupperna tycks bära med sig preferenser kring hur en dans bör utformas för att de som dansar inte ska riskera sin position som pojkar. Att använda kraftfulla slag förefaller vara en strategi för att hantera denna risk, så även i denna grupp. Musikens karaktär spelar sannolikt in och inspirerar pojkarna till att välja just slagrörelser i den inledande sekvensen (till skillnad från flickorna). Det är som om en manlig blick på pojkarna har låst fast många av pojkar vid just slagrörelser. I denna grupp är slagrörel-serna inte aktivt riktade mot någon, så våldstematiken mattas därmed av och blandas upp med en stor variation av andra rörelsekvaliteter, men här finns uppenbart andra ambitioner än att enbart ta yta i anspråk.

Utrymmet som används omfattar ungefär en fjärdedel av rummets to-tala yta, vilket är att betrakta som relativt begränsat. Samtidigt involverar de nivåer, som liggande på golvet och klättrande i ribbstolarna, vilket ändå ger en bild av att de varierar sin rumsanvändning. I sekvens B, där de sträcker ut armarna som flygplan kan linjer genom kropparna framträda hos vissa pojkar, vilket ger en illusion av mönster och lätthet. Genom det sätt på vilket pojkarna använder rummet, menar jag att de bidrar till viss normkreativitet då de fokuserar mönster framför yta.

Trummandet som de gör med sina händer kombineras med en förflytt-ning i fyrkant som ger ett effektfullt intryck (sekvens C). De har arbetat fram en tydlighet där arm- och benrörelser utförs med ett aktivt fokus och där förflyttningen samtidigt är genomtänkt. Det blir således möjligt för denna grupp att aktivt fokusera på många aspekter samtidigt. Både platstagande i rummet och nyanser i rörelsevalet prioriteras och genom detta fogas en position som pojke och en position som dansande samman.

Pojkarna strävar efter att skapa en tilltalande dans genom att samordna sina rörelser. Denna samspelthet är inte ett val som görs av alla pojkgrupper. Att arbeta för att synkronisera sig är vanligt i dansundervisning, där man ofta strävar efter att bli samdansta. Pojkarna orienterar sig på så vis mot ideal

som enligt Thomas (2003), ligger inbäddade i den västerländska scenkonst-närliga danstraditionen och som brukar förknippas med den kontrollerade, placerade kvinnokroppen.

Rörelserna som utförs, där armen sveper i en stor, mjukt formad rörelse över huvudet och ner åt sidan, görs med emfas. För att få till denna emfas krävs ett aktivt lyssnande på musiken och ett val att accentuera vissa delar av rörelsen. Det förefaller som om eleverna vill skapa en effektfull rörelse och att de genom att tydligt variera kraft och tempo drar uppmärksamheten till en relativt graciös och balettlik rörelse. Särskilt Samuel får till denna mjuka och svepande rörelse. Han ger sig hän med säkerhet och aktiv blick i de svepande rörelserna som ser ut att vara självklara för honom. Pojkarna har således format en dans och använt rörelser som är varierade och som invol-verar viss femininitet, genom att påminna om balettens armrörelser (Sayers, 1993; Thomas, 2003; Rietenburg, 2007). Min tolkning är att det avvikande ansiktsdraget som Samuel har, sannolikt bidrar till att han kan prova rörelser som annars tycks svåra för pojkarna att ta sig an. Han förefaller ha vanan inne att bryta med normer, vilket för med sig att han kan använda en bredare rörelserepertoar än flertalet av de andra pojkarna. Hans utseendemässiga avvikelse tycks bli en resurs för att utforska en vid rörelserepertoar.

De har också valt att utarbeta ett parvis samarbete, som vid återkom-mande tillfällen bidrar till att koreografiska mönster skapas. De estetiska preferenserna som iscensätts präglas av en systematik som varieras på olika vis. Här förefaller pojkarna måna om att få mönster att framträda och att koordinera sig med varandra. Genom sparkar, slag och armhävningar, länkar sig eleverna symboliskt just till kroppslig styrka och normativ maskulinitet. De går in i själva rörelsen, de tar i med full kraft men de väljer att inte rikta slagen mot varandra, utan mot exempelvis ribbstolarna. Forskning har ti-digare visat hur maskulinitet framställs i interaktion mellan flera individer som orientera sina handlingar i liknande riktning (Mc Robbie, 1998; Gard, 2010; Hellman, 2012), vilket bekräftas genom detta resultat, där kraftfullhet och samordning är samtida inslag i dansen.

I slutet när eleverna låtsas mjölka en ko och knackar varandra i huvudet framstår dansen som lustfylld och humoristisk. Eleverna väljer också att svänga på höfterna, vilket kan uppfattas som feminint, samtidigt som de pla-cerar benen brett för att eventuellt parera risker med detta val. Höftrörelsen förankras genom denna benposition och ger ett stadigt och stabilt intryck. Just att göra rörelser som ser lite komiska ut, kan tolkas som en strategi för att skapa distans och positionera sig som en pojke som känner till var

grän-sen går för vad som är möjligt för en pojke, men som ändå utför vad som förväntas av en elev.