Grupp 3: Avrättning och död

Niklas, Noel, Nils och Natanael är delvis klädda i vanliga kläder, som jeans. Detta får praktisk såväl som symbolisk betydelse. De är en grupp som under terminen visserligen följt instruktioner som de fått men ändå haft en lite

håglös inställning. Som om de inte bryr sig särskilt mycket om att ”göra bra ifrån sig”. Deras engagemang har under hösten bjudit på ett återhållsamt men ändå aktivt deltagande.

Platstagandet är relativt begränsat då stora delar av dansen utförs i när-heten av eller uppe i ribbstolarna. Förändringar av nivåer är ett återkom-mande koreografiskt grepp. En tjockmatta inkluderas mot slutet och bjuder in till dans i cirkel. Temat som valts knyter an till död, våld och beskjutning. Engagemanget i rörelserna skiftar men just de våldsbetonade inslagen tycks angelägna, även för Niklas som annars är lite begränsad i sitt gestaltande.

Pojkarna använder huvudsakligen ben och armar i sin dans. Kropps-delar som huvud, bål och höfter involveras inte på samma nyanserade vis. Dansen de gör bjuder på tvära kast, och häftiga effekter som när de klättrar långsamt uppför ribbstolarna (sekvens A).

Niklas, Noel, Nils och Natanael står på knä framför ribbstolarna. De följer musikens dova puls och klättrar långsamt och släpigt uppför ribbstolarna, först med armarna och sedan även med benen. De ger ett effektfullt intryck, när de ”växer upp” från golvet. Väl uppe blir de hängande en liten stund innan de snabbt hoppar ner, lagom tills nästa moment i musiken hörs. Sekvens B

Nu börjar de tvärt att låtsas spela flöjt till den orientaliska popmusiken. De står bredvid varandra, med benen höftbrett isär och Noel gungar lätt i knäna. När en ny fras i musiken börjar, förflyttar pojkarna sig. Dels förflyttar de sig runt varandra men också runt sig själva med roade miner.

Sekvens C

Noel som är längst ut till höger, leder kompisarna in i nästa sekvens (C) där de stannar upp och börjar att låtsastrumma. De behåller denna rörelse i princip hela sekvensen, men lägger till förflyttning. De ställer sig successivt på rad mot ribbstolarna och slår framför sig. Niklas, Noel och Nils väljer att låta händer och handleder vara slappa, medan Natanael aktivt spänner fingrar och händer. Natanael varierar rörelsen på ett asymmetriskt vis och gör rytmiseringar i takt till musiken. De övriga pojkarna följer pulsslagen och gör vartannat slag med vänster/höger hand. Särskilt Noel tycks gå in för rörelsen och gungar med.

Från en uppsluppen och festlig stämning klättrar alla utom Natanael upp i ribbstolarna. Där blir de hängande med ett stadigt grepp om ribborna. Natanael låtsas skjuter på en pojke i taget, som då låter armen rasa ner och bli hängande slapp och dinglande längs kroppen. Natanael gör ännu en låtsasskjutning mot var och en och nu rasar pojkarna handlöst ner från ribbstolarna och blir liggande på golvet. Det ser makabert ut där pojkarna ligger och spelar döda. Natanael går runt, rätt obemärkt av sin gärning, och lägger kropparna tillrätta. Det tycks angeläget att de döda ser städade ut så han ser till att de ligger raka, med raka ben och armarna intill

krop-pen. Niklas tycks lite splittrad och väljer att inte gå in i sin roll på samma vis som kamraterna.

Plötsligt får ”de döda” liv. De reser sig raskt upp och alla fyra placerar sig vid sidan av varandra vid ribbstolarna. Stående på golvet fattar de tag med ena handen högt upp på en ribba. Sedan växlar de hand, samtidigt som kroppen lutar/hänger bakåt. Noel, Nils och Natanael går in i denna rörelse och gör den samspelt och i musikens puls. Niklas tittar lite trevande mot kompisarna, ler och försöker ansluta sig men kommer inte in i rörelsen på samma vis, kanske för att han börjar med ”fel” hand. Efter en stund är dock alla synkroniserade en kort period, vilket ger ett effektfullt intryck.

Här löses de systematiska och unisona rörelserna, som hittills präglat dansen, upp och eleverna går ihop i par (Noel och Nils, Natanael och Niklas). De börjar nu en slags låtsaskamp/slagsmål. De tycks hålla ett vapen, kanske ett svärd, som de slår mot varandra. De gör kraftfulla, distinkta och engagerade rörelser. Strax faller Noel mot golvet. Niklas fortsätter slå mot honom, där han ligger helt stilla och verkar spela död. Han måttar slag mot magen och huvudet, låtsas sticka något i sidan av kroppen och i hjärtat, och nu är all tveksamhet hos Niklas som bortblåst. Engagemanget är hundraprocentigt. Han övergår till att på olika vis slå mot huvudet och Nils och Natanael, som varit ur bild, ansluter sig (sekvens Fa börjar).

Sekvens Fa

De förenas nu i en gemensam aktivitet där de alla slår mot Noel innan de lyfter honom i armar och ben och bär honom, med slappt hängande huvud, till en tjockmatta där han läggs ner. Tankarna förs till en rit av något slag när de börjar dansa runt honom, där han ligger som ett offer. Niklas låtsas trumma igen samtidigt som Natanael och Nils dansar runt i vild sidgalopp.

Sekvens Fb

De stannar upp när den tydliga frasen kommer och de låtsas spela på en trombon, genom att först trycka på knappar och sedan justera draget fram och tillbaka. Här har de alltså valt att avsluta det brutala mordet på sin kam-rat med att kollektivt spela lite brassmusik. De tänkta tonerna virvlar ut över hans livlösa kropp.

Analys

Även i denna grupp väljer pojkarna ett våldstema, som de återvänder till i flera sekvenser (sekvens D, E och F). Här ges rörelser som symboliserar hugg, slag och beskjutning en framträdande roll, vilket länkar sekvensen till vad Connell (2005) och Connell & Messerschmidt (2005) menar uttrycker mer aggressiv maskulinitet. Pojkarna går in i dessa rörelser med stort enga-gemang och rörelserna, som är varierade, får skärpa. Förmåga att bemästra rörelsematerial och utföra rörelser med dynamik och tydlighet, är centralt i dans (McFee, 1996; Stinson, 2005 b). Pojkarna visar att de kan bemästra vissa av rörelserna, men är selektiva med vad de investerar i.

När tempot ökar i sekvens F, intensifieras våldet och tre slår på en som ligger. Pojkarna väljer att låta rörelserna harmoniera med musikens dra-matiska karaktär och utför rörelserna med tydlig början, riktning och slut. Här sker också en större variation i vad som sker jämfört med i sekvens B och C, när ett händelseförlopp gestaltas. Detta står i kontrast till kompo-sitionens första sekvens, där pojkarna väljer att upprepa samma rörelser, med liten eller ingen variation, under hela musiksekvenser (sekvens A, B, C). Dessa sekvenser engagerar inte pojkarna på riktigt samma vis, även om Noel ibland tycks gå in i rörelserna. Han tar en ledande position i exem-pelvis den sekvens där de studsar runt och ”låtsas spela”. Han har här ett mjukare sätt att röra sig där hela kroppen engageras och där blicken stadigt riktas mot kameran, vilket ger ett säkert intryck samtidigt som bilden av maskulinitet vidgas bortom hegemoniska ideal. Möjligen är det han som har tagit initiativ till rörelserna vilket kanske får till följd att han känner störst engagemang.

Pojkarna använder flera nivåer genom att de börjar nära golvet, lång-samt växer upp, klättrar högt på ribbstolarna och ligger på golvet. De väljer att huvudsakligen begränsa rörelserna till en liten del av rummet, just fram-för och i närheten av ribbstolarna, men de skiftar placeringar och varierar riktningen något. Rumsanvändningen får ses som trevande och lite ensidig. De har en vertikalitet i sin dans som de återskapar i klättrandet upp och ner i ribbstolarna. Ribbstolarna får en stödjande funktion i deras dans, som en korsett som håller uppe pojkarna. De ger sig också iväg ut mot tjockmattan som de lagt en bit från ribbstolarna. Tidigare forskning (Wigert, 1999; Gard, 20008) har belyst hur just vertikalitet tycks viktigt för många dansande poj-kar. Denna studie bekräftar till viss del denna bild. Rörelserna tycks också få legitimitet i relation till idrottsutrustningen, dansrörelserna i sig tycks

utmanande, men tjockmatta och ribbstolar skyddar pojkarna från att förstås som dansare. Det blir deras livlina.

De rörelser som syns är slagrörelser, fallrörelser, svingrörelser och skak-rörelser. De innebär att pojkarna har valt att exkludera långsamma, mjuka och graciösa rörelser. Enligt Lenz Taguchi (2009) skulle dessa val kunna förstås som en strategi där pojkarna markerar gräns mot femininitet. De använder huvudsakligen armar och ben och låter huvud, bål och höftparti involveras endast i liten omfattning, mest som medrörelser. Min tolkning blir att de använder en relativt liten rörelsevokabulär. Det reser en del frå-gor kring såväl kompetensens betydelse som normers begränsande effekt på pojkars rörelsevokabulär.

6.3 DANSA SYNKRONISERAT, UTSTRÄCKT OCH