Grupp 9: Att inte ta plats och OS-invigning

Kalle, Kristoffer, Kristian, Kim och Kevin är en brokig grupp. Förutom att de varierar i kroppsstorlek så är mognadsnivån hos eleverna ojämn. En lek-full och lite barnslig framtoning möter en lillgammal och mer mogen. Alla pojkarna har löst sittande, sportiga kläder i dova, mörka färger och detaljer som ger ett ”grabbigt” intryck. I gruppen dominerar en rätt avslappnad in-ställning till dansen. Dans verkar inte vara något man behöver bemöda sig särskilt mycket om. Gruppen som helhet agerar lite avmätt men gör försök att framstå som aktivt deltagande.

Variationen inom respektive sekvens i dansen som visas upp är att be-trakta som relativt begränsad, då mycket upprepningar förekommer och engagemanget i gruppen ser ut att skifta. Detta talar för en brist på antingen engagemang eller kunskap. Humoristiska inslag, intimitet och teatraliska sekvenser vävs in och temat ”OS invigning” har de i förväg invigt mig i. I idrottshallen har det under höstterminen hängt fem rockringar i taket, för att symbolosera OS ringarna och pojkarna har talat om de pågående olym-piska tävlingarna.

Sekvens A

Kalle, Kristoffer, Kristian, Kim och Kevin har samlats i en tät liten klunga. De rör sig runt i ring med mycket små steg samtidigt som de gör nackrörelser framåt och bakåt och de öppnar och stänger munnen. De lägger stor vikt vid att få till nackrörelserna till musikens långsamma puls och rörelserna med

munnen synkroniseras med sången, som är dov, mullrande och enstavig (Ååå). Det är som om pojkarna finner att det råmande ljudet är angeläget att betona och att de därför väljer att markera detta med en mimande rörelse, på ett pulserande sätt. Upprepningen och accentueringen för dem samman och skapar en helhet och ett lugn. De tittar inledningsvis lite trevande på varandra men hittar successivt in i rörelserna och det uppstår ett slags rörel-secrecendo, som alla engagerat bidrar till.

Sekvens B

Cirkeln löses upp och eleverna studsar fritt runt. Här väljer de att göra gan-ska små och låga hopp, lätt studsande, huvudsakligen på plats. De tumlar runt varandra utan någon uppenbar systematik. Armarna dinglar fritt längs med kropparna . Kristoffer har sina händer lite lojt i fickorna, som om han vill visa att han inte riktigt går in för dansen.

Just detta att upprepa samma rörelse flera gånger och inte variera sig tycks vara ett val pojkarna gör genomgående. De fokuserar oftast på en hu-vudsaklig rörelse som för med sig andra rörelser som att armarna svänger när man hoppar. De väljer på så sätt en basrörelse och sen följer de övriga rörelserna som en konsekvens av basrörelsen snarare än ett aktivt val. Nedan illustreras hur pojkarna nu provar en ny variant av tät formation.

Sekvens C

De formerar sig tätt runt Kim, som böjer sig framåt så att de kan trumma på hans rygg. Återigen väljer de att upprepa samma rörelse gång på gång. Karl trummar med en hand, och den andra sätter han lite avspänt i sidan. De har inte någon uppenbar front i sin dans, utan rör sig mer som om de inte är betraktade. Pojkarna håller sig på en och samma plats hela sekvensen, och de riktar huvudsakligen blicken mot Kim. De demonstrera samtidigt sitt ointresse för en eventuell åskådares blick.

En plötslig tudelning av gruppen, där eleverna sprider sig i rummet, utmanar mig som åskådare. Nu måste jag välja vart jag vill rikta blicken/kameran. Kristoffer och Kim springer över hela gymnastikgolvet, de tar stor plats i anspråk på ett självklart och lekfullt sätt. De använder ett gymastikredskap, som får symbolisera OS facklan. De väljer att iscensätta en slags retfull, lek-full jagelek, där det gäller att få tag i facklan och hålla den högt medan man springer. Kristoffer och Kim utmanar varandra i sekvensen som präglas av springande, tvära förändringar av riktning och plötsliga utfall.

Karl, Kevin och Kristian står uppradade längs väggen. De har valt att placera sig uppe på elementen vilket kan tolkas som en innovativ idé eller en ambition att ”kliva ur” dansen. Elementens placering i rummet gör att poj-karna hamnar relativt högt upp, och kan blicka ner på de springande kam-raterna samtidigt som de måste trycka sig mot väggen för att inte trilla ner. De återgår till att mima, så som de gjorde i sekvens A, men nu låtsas de också hålla en sångbok framför sig i brösthöjd. Detta tätt sammanhålla sätt att stå innebär att de tar liten plats i anspråk och att kropparna är stramt hållna. Fo-kus ligger på att mima med munnen vidöppen, likt sjungande operasångare. I detta moment har pojkarna som agerar kör både en funktion som åskådare av vad som sker på arenan framför dem, samtidigt som de själva tycks utföra ett publikt framträdande. Pojkarna som springer runt på arenan har visserligen blickar riktade mot sig, men rörelserna de gör organiseras inte för att möta en åskådare.

Sekvens E

Från ett dynamiskt och varierat sätta att använda rummet formerar de sig nu i en liten tät klunga. Nu knackar/pickar de lätt med ett finger på huvudet på den som står framför. Detta görs långsamt och koncentrerat och de månar om att följa musikens puls. Sekvensen blir allvarsam men samtidigt lite lus-tig, när pojkarna gör detta retfulla, lekfulla pickande med så stor seriositet. Man kan liksom känna hur pulsen sänks, hur värmen från kropparna sprider sig mellan eleverna och hur dofen av svett fränt tränger in i näsan. Känslan av intim närhet är påtaglig också för mig som betraktare. Från små pickande rörelser kastar sig pojkarna ut i en friare formation.

Sekvens Fa

Som studsbollar ger sig eleverna ut i rummet med låga jämfotahopp, på ett lite stramt och tillbakahållet vis. Armarna hänger löst längs kroppen. Poj-karna tar relativt lite plats i anspråk, eftersom de håller ben och armar tätt samman och eftersom de väljer att inte med kraft hoppa högt över golvet. Studsandet förefaller därmed lite avmätt.

Nu riktar sig plötsligt pojkarna mot kameran och mig som åskådare. Kristof-fer, Kristian, Kim och Kevin radar upp sig. De står still på taktslag 1 och 2 men på taktslag 3–4 öppnar de munnarna på vid gavel. Återigen väljer de en placering och rörelser där lite yta tas i anspråk. De väljer att inkludera an-siktet på ett humoristiskt och parodiskt vis (imitation av operasång) medan Karl avviker genom att rusa runt omkring de övriga.

Analys

Ovan visas hur pojkarna inledningsvis travar runt i en tät klunga till dov mu-sik. Mäktig, vibrerande, dånande och mörk sång fyller rummet. Som en gre-goriansk kör. Pojkarna mimar till sången med vidöppna munnar och posi-tionerar sig genom att kroppsligen understryka den ton som finns i musiken. I stora delar av sin dans verkar de inte ha någon front mot vilken de riktar sig, utan de låter rörelserna avlösa varandra samtidigt som de skiftar riktning i rummet. Eleverna arbetar på ett sätt som får dem att framstå som oangelägna om att förställa sig inför en åskådare. De dansar helt enkelt på så som det faller sig utan att bekymra sig om åskådaren. Detta talar för att de inte är styrda av en föreställning om att dans har en mottagare med vilken man kan kommunicera. De har fogat samma en serie rörelser, men de be-mödar sig inte om nyanser i själva utförandet. Det ger en bild av att de också gör motstånd mot att bli betraktade som objekt.

I sekvens D däremot agerar pojkarna som om de befinner sig på en sportarena, där det finns åskådare och även en kör som framträder. Två av eleverna skiftar riktning när de lekande rusar runt i ett ständigt flöde, utan uppenbar systematik. Det är snarare som en inbördes utmaning, som ett sportevenemang som pojkarna lagt upp sin dans, än ett sceniskt framträ-dande. Åskådaren ges en perifer roll där dialogen mellan aktörerna i dansen/ tävlingen är viktigare än relationen till åskådaren. Åskådaren framstår sna-rare som en betraktare än som en medaktör, genom att en tydlig gräns dras mellan vem som tittar och vem som agerar.

Butler (2007, 2011) menar att en manlig blick på kroppen formar in-dividens sätt att kroppsligen iscensätta sig, för att behaga betraktaren. Van-ligtvis förstås denna blick som riktad mot kvinnokroppar, men som jag tol-kar begreppet är det också möjligt att män och pojtol-kar anpassar sitt sätt att kroppsligt gestalta sig i förhållande till en utifrånkommande blick. De gör sig då till ”normala” män och pojkar. Det är därför pojkarna här skiftar position från en ”ickekropp” i dansandet till en kropp i sportandet. Därmed kan de