Grupp 6: Jazzdans, modern dans och systematisk improvisation

Malin, Marie, Madde och Mariette har samordnat sin klädsel inför denna avslutande gång, när de vet att de ska filmas. De är alla svartklädda och med utsläppt eller löst uppsatt hår. Flera av flickorna visar med sina kroppar att de inte är noviser i dans. De har en lekfull ingång, men uppenbart en seriös ambition. Exempelvis samordnar sig Madde och Mariette i en sekvens av steg på diagonalen som inkluderar stora hopp med utsträckta ben. Detta gör de mycket samspelt och korrekt, vilket talar för att de är engagerade och vana att dansa.

Eleverna använder ett varierat rörelsematerial där olika rörelsekvaliteter kombineras. De byter ofta rörelser även inom de musikaliska sekvenserna och de varierar och förändrar olika rörelsekombinationer. De blandar en-skilda rörelser med grupp- och parrörelser och inlemmar olika nivåer kon-tinuerligt under dansen. De arbetar relativt mycket på golvet och bredbent, med kraftigt böjda ben. De skiftar fokus och riktning, men ger ändå intryck av att ha en front vänd mot spegeln.

Det som är framträdande i dansen är att eleverna gör stora komplexa rörelser och danstekniskt komplicerade piruetter, hopp och glidsteg. Vilda, slängiga sekvenser varvas med hårt styrda och välorganiserade rörelser, ex-empelvis mattoxarmarna 35. Flickorna använder olika formationer som cirkel, alla vända framåt, huller om buller och rad. De använder balanser, rörelser med stor räckvidd där ben och armar sträcks ut maximalt och de involverar bål, höfter och huvud i sin dans på ett aktivt sätt.

35. En armkombination som är vanlig i jazzdansundervisning, där armarna böjs och sträcks i olika riktningar. Ursprungligen utformad av koreografen och dansaren Matt Mattox.

De har placerat sig på rad bakom Madde framför spegeln och står bredbent. De börjar med att luta sig åt olika håll på ett effektfullt och genomarbetat vis. Madde räknar med viskande röst 5, 6, 7, 8. På denna signal gör de ett glidsteg åt sidan så att de hamnar en bit från varandra. De snurrar tillbaka till sina utgångsplatser innan de gör armrörelser unisont i olika riktningar. Rörelserna är distinkta och tydliga och följer musikens puls. Bilderna visar alltså en tät och innehållsrik sekvens med många olika moment.

Bilderna illustrerar en slags parad, där eleverna gör personliga gestaltningar i följd. Individualitet och originalitet står i centrum när var och en gör ett litet solo framför kamraterna. Olika former av snurrar och piruetter, ben-spark, orientaliskt inspirerande arm- och huvudrörelser och stora hopp fö-rekommer. Just de enskilda initiativen, som tycks delvis inrepeterade, delvis improviserade, gör dansen personlig och lite lekfull. Kamraterna utgör en fond framför den elev som dansar solo och ramar på så vis in dennes dans.

Sekvens C

Farten är hög när eleverna hoppsar och springer runt i cirkel, till trumryt-merna. De följer efter Madde, som har en ledande roll, medan de växlar mellan att trumma på benen och att lyfta händerna mot taket och skaka dem som vibrerande asplöv. Denna sekvens är vild och ohämmad och flickornas långa hår fladdrar omkring dem. Det ser ut som en sorts dans rit med häftiga hopp och slängiga armar.

Sekvens D

Denna långa sekvens innehåller flera olika delar som vävts samman. Malin balanserar stående på kamraternas ryggar, Madde ger sig hän och dansar fritt omkring dem med stora utslagna armar, hopp, snurrar och höga benlyft.

I ribbstolarna lyfter eleverna växelvis armar och ben på ett pampigt och dynamiskt sätt. Här är just förmågan att ta ut rörelserna accentuerad och några flickor briljerar med sin smidighet.

Någon viskar ”sista” och eleverna hoppar ner från ribbstolarna. Två av dem formar springande en halvcirkel, medan de andra två hukande backar i ett tydligt mönster, tills alla fyra står på rad vända mot spegeln. Denna övergång ser ut att vara särskilt omsorgsfullt utarbetad, där de skiftar formationer smidigt och händelserikt.

Två och två fattar de tag om varandra och snurrar bland annat under varandras armar. Madde och Marie gör en tur där Madde glider under Ma-ries ben, och Mariette och Malin gör en buggliknande tur. Att arbeta parvis

skapar ett intryck av dialog och samspel. Madde och Marie improviserar i ett pararbete där olika armrörelser och släpande av varandra på golvet ingår. Sekvens E

Nu sker ett tvärt kast, från parvist samarbete till att enskilt och lite introvert göra olika statyer. Var och en gör flera unika varianter, sittande och liggande på golvet, stående uppsträckta med armarna högt, med olika böjningar och vridningar i bål och ben. Sammantaget använder de ett varierat material och de går fokuserat in för sina statyer. Madde utmärker sig genom att visa smidighet, variation och tydlighet i sina statyer.

Sekvens Fa

Eleverna formar en liten cirkel där de synkroniserat med musiken gör stora glidsteg och explosiva armrörelser runt i ring. Därefter förändras musiken och flickorna börjar en hoppsa och sidgalopp sekvens runt i ringen samtidigt som de trummar med händerna på sina lår. Flickornas långa hår fladdrar omkring dem och tillsammans med de uppåt och utsträckta armarna ger detta ett yvigt och livligt intryck.

Sekvens Fb

Det yviga avtar och en kontrollerad och stringent inramning träder fram när var och en skakar sina händer och armar i olika riktningar innan de låtsas spela på någon typ av blåsinstrument. De gör olika arm- och handrörelser och jobbar inte unisont, snarare gör var och en sin egen variation inom en musikalisk ram.

Därefter börjar en ny Fb sekvens där de rör sig runt varandra samtidigt som de gör ett koordinerat armmönster hämtat från jazzdansgenren (mat-toxarmar). De fortsätter att rikta sig framåt och avslutar med att upprepa sin rytmiska sekvens med armskakningar och ”låtsasspelande”.

Analys

Rörelserna som görs i danskompositionen ovan signalerar att flera av flick-orna i den här gruppen går och dansar eller deltar i gymnastik på fritiden. Dels för att materialet är så varierat och innehållet bygger på genrer som jazz och modern dans. Dels för att Madde räknar in, 5,6,7,8 som man ofta

gör i dansundervisning, för att få till en samtidig start av dansen.

Att flickorna valt att inkludera den i danssammanhang välkända arm-sekvensen ”mattoxarmar”, ser jag också som en ambition hos flickorna att positionera sig som ”elever som kan dans”. Detta systematiska arbete med armarna, är lite av en initieringsrit för många danselever. Sekvensen är klu-rig, när svårighetsgraden successivt ökar. Den brukar kräva mycket träning och utgör närmast en del av en ”västerländsk dansskolekanon”. Det känns uppenbart att eleverna vill visa att de är bekanta med denna kanon. Som en retorisk strategi, där de vill förknippas med danskunnande, genom att utföra detta etablerade mönster. Förmodligen vill de också visa sig kompetenta inför mig och idrottsläraren, eftersom dans är en del i deras skolarbete. Här finns nu möjligheten att briljera, att visa upp en särskild, lite unik kunskap. Just ambitionen att prestera och att framstå som duktig och kunnig lyser igenom. Flickorna visar att de inte bara är vilka elever som helst utan särskilt fram-gångsrika sådana, eftersom de nu lyckas väl med den dansuppgift de gör.

Men valet att inkludera mattoxarmarna i dansen handlar inte enbart om att visa sig duktig. Eleverna förefaller vara drivna av lust. Det sätt elev-erna utför mattoxarmarna på, med koncentration, talar för att de övat på dem upprepade gånger. De tycks på väg från ett stadie som domineras av öv-ning mot ett bemästrande. Som om de relativt nyligen lärt sig att någorlunda behärska rörelserna och att de därför finner det särskilt lustfyllt att utföra dem. De riktar också blickar mot sig själva i spegeln, som om de stämmer av den kroppsliga upplevelsen mot bilden de ser i spegeln.

Eleverna har i sekvens B valt ett lite unikt upplägg där var och en gör sin egen variant på förflyttning i följd efter varandra. Här är variation av rörelser stor, från orientaliska armar, till stora kraftfulla hopp, piruetter av traditionellt snitt och stora dynamiska sparkar med benen. Med utgångs-punkt i Young (2000) skulle vissa av dessa rörelser inte förstås som normativt flickiga, genom att de tar mycket plats i anspråk då hela kroppen involveras och mycket kraft används. Här skulle man alltså kunna tänka sig att flickorna byter position till mer pojkiga flickor, att de utvidgar sitt territorium utanför det som enligt Young (2000) uppfattas som en kvinnlig kroppslighet. Sam-tidigt är rörelserna att betrakta som vanliga i västerländsk scenkonstnärlig tradition, som i sig är förknippad med femininitet (Stinson, 2005 a; Riesner, 2007, 2008; Gard, 2010). Samtidigt är denna feminint kodade diskurs så om-fångsrik att den rymmer stor variation av rörelser och bidrar genom detta till att delvis utmana gränser mellan femininitet och maskulinitet.

Detta är också rörelser som bryter med en traditionell föreställning om fe-mininitet i dans. Dessa yviga rörelser för tankarna till en ostyrig och ore-gerlig kvinna, en kvinna som inte är helt ”lämplig”. En kvinnlighet som är för dramatisk och uppseendeväckande. Men i en tät och nära formation blir den legitim. I ett samspel med andra förefaller även det yviga kontrollerat, eftersom det förs fram unisont. Den nära placeringen gör det möjligt för eleverna att ta ut svängarna och ta plats på ett normativt okvinnligt sätt. Dansträning utanför skolan, verkar ha bidragit till att eleverna utvecklat ett varierat rörelsespråk.

Den scenkonstnärliga dansundervisningen, som över tid kommit att erbjuda en stor variation av rörelser och genrer, erövras genom upprepad trä-ning, genom att kroppen övas i vissa rörelser, gester och manér. Eleverna har tränat sig till en kroppslighet som går utöver det stillsamma och väna, som dominerar i vissa dansgenrer, men inte i alla. Butler (2011) menar att det är i upprepad handling som vi tränas att bli de vi blir och här gör flickorna sig till subjekt med en bred rörelserepertoar.

Dansen som eleverna gjort är i stora delar riktad mot en front. På så vis adresserar de en åskådare, någon som ska titta på deras dans och se dem. Butler (2011) menar att andras förväntningar på oss kräver att vi inordnar oss i normer. Andras blickar anropar oss som någon/något och här anropas eleverna som ”danstjejer”. Att de väljer att dansa mot en front kan förefalla naturligt, eftersom de bär med sig en danstradition av scenisk karaktär in i projektet. Samtidigt blir det i en sådan tradition angeläget att framställa sig på specifika vis inför åskådaren. Eleverna inte bara är, utan är på särskilda sätt. En utifrån kommande blick formar deras iscensättning av sig själva och styr dem mot konstruerandet av femininitet på ett, till viss del, stereotypt vis. I denna grupp blir flickornas fysiska iscensättning inte bara objektifierat, utan rymmer starka och kraftfulla subjekt. De bygger denna iscensättning på att visa kompetens i dansteknik, att utföra unika variationer och att arbeta med vighet som ett sätt att visa sig kompetenta.

Även om flickornas danskomposition framstår som en uppvisning ver-kar det också som om flickorna tar tillbaka sin möjlighet att vara subjekt genom dansen. Detta kan säkert ha att göra med den kompetens de har och den genremässigt breda anstrykning som vilar i deras dans. Den förställning om flickors kroppslighet som Young (2000) lyfter fram, där flickor måste vara på sin vakt och begränsa sina rörelser, har alltså genom dansträning utvecklat flickornas förmåga att framställa sig med en stor kroppslig varia-tion – en variavaria-tion som också inkluderar platstagande.

Ribbstolarna erbjuder eleverna möjligheter som innebär att de plötsligt över-ger sin front, och åskådaren förväntas skifta plats. Idrottssalen, med dess utrustning, kan dessutom ha bidragit till att rummet användes på ett icke konventionellt sätt i vissa delar av dansen. Spegeln som sitter på väggen, har funktionen att den anropar flickorna som ”dansskoleelever” medan ribb-stolarna löser upp denna position och erbjuder nya möjligheter. Här blir en slags kamp mellan en dans och en idrottsdiskurs synlig, som kan ha inverkat på flickornas val att inte enbart rikta sig mot en publik, och därmed går ut-anför vardaglig förståelse av vad dans är och kan vara.

6.4 ATT BRYTA, LÄNKA SAMMAN OCH