Referenser till hiphopmusikandets estetik var tydliga även på Femtastic Camp-lägren. Ett exempel på detta var cipher-formationen. I samband med uppvärmningen fick deltagarna instruktioner om att ställa sig i en cipher, det vill säga en cirkelformation. Nathalie/Cleo betonade att en cipher innebär att stå i grupp och utöva musik, att det är hiphopens sätt att dela musik med varandra. Låten ”Passa micken” av The Latin Kings från 1997 användes som en del av uppvärmningen under hela det första Femtastic Camp-lägret. På bilden nedan är refrängen fetmarkerad och under den finns en del av första versen. Det var denna del av låten som användes i samband med uppvärmningen. Musiklägret hölls i Norra Bot-kyrka utanför Stockholm, där medlemmarna i The Latin Kings har vuxit upp. Det kan tolkas som att låtvalet hade en symbolisk innebörd. Detta
Foto: Andrea Dankić
var dock inte något som Nathalie nämnde i sin presentation av låten, möjligen för att det ansågs vara underförstått. Betoningen låg på katego-riseringen av låten som ett exempel på ”bullshitrap”.73 Denna typ av rap beskrevs inte ha något tydligt budskap. Den framställdes huvudsakligen bestå av skryt och slumpmässiga ord som rimmade. Detta kan tolkas som att Nathalie/Cleo i egenskap av lägerledare, men även rappare, genom denna beskrivning ger deltagarna instruktioner i hur deras låttexter helst inte skulle utformas. Låtvalet motiverades med att det är en enkel låt som de flesta kan hänga med i, även de som inte har rappat tidigare. Därför var det ett passande låtval för att värma upp rösten och resten av kroppen.
Inom ramen för gruppen som jag ingick i på det första Femtastic Camp-lägret påbörjades musikskapandet med att välja ett färdigt beat till vår låt. Eget beat uppfattades som svårare och mer tidskrävande att skapa för en nybörjare. Lägerdeltagarna hade möjligheten att göra egna beats.
Mitt intryck var att många av deltagarna på Femtastic Camp resonerade att det var enklast att välja ett färdigt beat som lägerledarna hade med sig. På så vis blev det möjligt att ägna mer tid och energi åt att skriva sina egna verser och skapa en låt med resten av gruppmedlemmarna. Annars
73 The Latin Kings diskografi är bred och innehåller låtar som kan kategoriseras som det som här går under benämningen bullshitrap, men även som mer uttalat politisk musik.
Foto: Andrea Dankić
fanns det en risk att skapandet av beatet skulle ta för mycket tid i anspråk av det fyra dagar långa lägret.74 Min grupp fastnade för beat nummer nio som fanns på den cd-skiva som vi blev tilldelade. En 16-årig lägerdeltagare var en av dem som var särskilt förtjust i detta beat: ”När man lyssnar på det här beatet ser jag oss komma upp ur marken typ Beyoncé på Super Bowl.” Denna beskrivning av något storslaget uppfattade jag som något eftersträvansvärt bland flertalet deltagare, och förekom även i lägrens musikaliska socialisering.
Deltagarna på Femtastic Camp uppmuntrades av ledarna att skriva texter som skildrade det som var viktigt för dem. Deltagarna skulle ta tillfället i akt att använda musiken för att uttrycka sina tankar och åsik-ter tillsammans med ledarna som till större delen själva var musiker. Så uppfattade jag vad ledarna förstod som bland det viktigaste med lägren.
Textinnehållet knöts an till beatet som framhölls som minst lika viktigt i sammanhanget. Detta tydliggjordes på Popkollo-lägret där det fanns ledare som var experter på musikproduktion och därmed ansvariga för inspelningssessionerna. Anna var en av dessa. Hur snabba deltagarna var i att förstå programmen påverkade hur snabbt eller långsamt deras eget skapande gick då större delen av ansvaret lades på de själva. I samband med en diskussion om vad som är att föredra – att göra egna beats eller använda sig av färdiga – kommenterade Anna:
Jag kan tycka att det är grymt om ni gör egna beats för då blir det en helt egen låt. Då hittar ni ett helt eget uttryck som ni bär med er även efter kollot. Så vet ni hur ni ska göra när ni till exempel ska göra en låt med ett tungt ämne. Då ska det vara ett tungt beat.
I Annas kommentar återfinns föreställningen om det viktiga i att ett
”tungt” ämne ska ackompanjeras med en annan aspekt av musiken som ska betona detta ämne desto mer. Beatet ska på något vis återspegla text-innehållet. Genom detta betonas viktiga aspekter av det musikande som lärs ut, i samband med att rösten och beatet förstås ingå i en dynamisk relation inom ramen för hiphopmusikande. Detta kan tolkas som ett exempel på en strävan efter kongenialitet som ger en förståelse för värde-skalor i detta sammanhang.
I Nathalie och Annas utsagor framträder en uppdelning i två typer av
74 Detta är ett exempel där Popkollon och Femtastic Camp-lägren skiljde sig åt.
Deltagare och ledare från de fyra dagar långa Femtastic Camp-lägren fick åka till musikstudior. Popkollot i Hultsfred pågick dubbelt så länge och hade flera musikstudior på den plats där lägret hölls.
färdigheter som ingick i lägrens musikande. Den ena kännetecknas av ett fokus på språk, ord och rim. I detta ingår informativt flow bestående av ordens rytm och rimschema inom rap i vidare bemärkelse. Battleraptex-terna innehöll sällan någon sammanhängande berättelse eller budskap, vilket hörde till battlerapmusikandets konventioner. De kan därför text-mässigt liknas vid det utdrag ur låten ”Passa micken”, som i samband med uppvärmningarna på Femtastic Camp kategoriserades som bullshitrap.
Den andra typen av färdighet bestod av texter med tydliga berättelser och budskap om exempelvis förtryck av något slag, som kan tolkas vara vad ledaren Anna kallade tunga ämnen. Vanlig tematik i sammanhanget var den feministiska kampen, som kommer att diskuteras senare. Ytterligare ett exempel på tematik som signalerade denna färdighet var utanförskap och antirasism. Under tiden för mitt fältarbete förknippades musiken av många av de kommersiellt mest framgångsrika artisterna inom svenskt hiphopmusikande med dessa teman. Artisterna var ofta förankrade i någon miljonprogramsförort till Stockholm och var dessutom ofta kon-trakterade av Redline Recordings.
Den amerikanska hiphopens tillämpning av termen ”keeping it real”
har inom en svensk kontext fått en motsvarighet i ”att vara äkta” vars innebörd ofta anspelar på en autenticitet som bottnar i erfarenheter av att positioneras utifrån bland annat kön, etnicitet, ras och klass (jfr Barker
& Taylor 2007). Denna autenticitet bygger på uppriktighet och egna erfarenheter av smärta och visioner (Barker & Taylor 2007:x, 2, 22). Inom ramen för denna autenticitet ingår erfarenheter av exempelvis utanför-skap, krig, andra typer av lidande och politisk kamp som ofta knyts till feminism och antirasism. Dessa autenticitetskonstruktioner fungerar här som ett slags rättesnöre utifrån vilket låttexter kan mätas.
Dessa två färdigheter kan förstås utifrån det som teatervetaren Yael Feiler (2012:176ff) beskriver i termer av ”konstnärlig kvalitet” kontra
”rättvis representation”. I sitt resonemang om två recensioner av en pjäs lyfter Feiler fram två sidor av debatten om representation. Ömse sidor fokuserar enbart på en aspekt av pjäsen: sociopolitiskt innehåll respektive den konstnärliga aspekten. Sidan av debatten som lyfter fram vikten av pjäsens sociopolitiska innehåll, även kallad rättvis representation, betonar avsaknaden av representation av kroppar som skildrar livsödena i pjäsen.
Den andra sidan, även kallad konstnärlig kvalitet, anser inte detta vara relevant och knyter an det till frågor om autenticitet, som inte anses höra hemma i teatervärlden. Fokus ligger snarare på pjäsens konstnärliga styr-kor och svagheter.
En liknande dikotomi återfinns i min studie av artisten Hanouneh (Dankić 2012). Relationen mellan artistens konstnärliga uttryck, med fokus på färdigheter och kreativitet, och berättelser av kulturella erfaren-heter diskuteras här utifrån begreppet autenticitet. I Hanna/Hanounehs utsagor förekom tydliga åsikter kring vad som gör en text ”äkta”. Trauma-tiska erfarenheter av krig var ett exempel på en aspekt som räckte för att göra låten ”autentisk” i betydelsen bra. Ett annat exempel på autenticitets-konstruktion var då en låt kategoriserades som välskriven, vilket innebar att den uppfyllde kriterierna för vad som ansågs vara ett gott hantverk.
Detta kunde komma till uttryck genom att berätta på ett kärnfullt vis och inte krångla till det för mycket, eller att rappa, sjunga eller toasta på ett vis som bedöms vara bra. På så vis kan autenticitet här förstås som antingen ett slags rättvis representation, i bemärkelsen traumatiska självupplevda erfarenheter, eller konstnärlig kvalitet, i bemärkelsen gott hantverk.
På musiklägren betonades samtidigt vikten av att som rappare inte ta sig på för stort allvar då det kan leda till olika svårigheter i musikskapandet.
Vilka dessa kunde vara nämndes inte. Däremot uppmuntrades deltagarna att inspireras av en inställning som rapparen och den enda lägerledaren som var man, Victor med rapaliaset Mofeta, nämnde i samband med sin freestylerap-workshop: något måste först vara på skoj för att det senare ska kunna bli på allvar. Detta knyter an till den lekfulla inställningen som förekommer genomgående i avhandlingens tre empiriska nedslag (klubb-dj:ar, battlerap och musikläger) i form av nyfikenhet, lust, lek och humor.
Genom tillämpning av bullshitrap inom ramen för uppvärmning träna-des en viss pondus upp som deltagarna, i bästa fall, kunde använda för att säga något som ansågs vara viktigt. Denna typ av raptext ansågs innehålla en viss självklarhet som inte förknippades med den mer budskapsdrivna rappen och musiken på samma sätt. Härnäst diskuteras bullshitrappens viktiga funktion i att värma upp rösten och kroppen genom en särskild attityd och inställning.
Hiphopattityd
Genomgående i avhandlingen har en idealtypisk hiphopposition figurerat som en del av hiphopmusikande. Kapitel 2 situerade denna hiphopposi-tion i ett historiskt och samtida perspektiv. Kapitel 3 visade att en så kallad hiphopkänsla, kännetecknad av ett fokus och en energi genomsyrad av ett slags aggressivitet, integrerades av några av dj:arna i sitt dj-musikande.
Kapitlet visade också att de dj:ar som även var klubbarrangörer tillämpade olika strategier för att kringgå den stigmatisering som musikgenrerna
hiphop och reggae utsattes för. Samma stigmatisering förhåller sig till en idealtypisk hiphopposition. En särskild kombination av humor och maskulinitet, som förhåller sig till en idealtypisk hiphopposition, visade kapitel 4 är en förutsättning för battlerap. På de musikläger som fokuseras i det här kapitlet kom en idealtypisk hiphopposition till uttryck som ett slags attityd och inställning. Detta betonades särskilt inom ramen för Femtastic Camp-lägren och diskuteras härnäst.
Det första Femtastic Camp-lägret inleddes med en workshop vid namn Tell Dem som Nathalie/Cleo höll i. Inom denna workshop tyd-liggjordes kroppens roll i musikandet. Låten ”Passa micken” användes i uppvärmningen av rösten och kroppen. Nathalies uppmaningar som ”Ta i med rösten!”, ”Tänk på din scennärvaro!”, ”Tänk på kroppsspråket!”,
”Tänk på hur du håller i micken!” formade det som inom hiphopens estetiska förhållningssätt kallas för ”delivery” eller ”deliverance”, vilket kan beskrivas som att göra ett bra framförande, att ”leverera” sitt musi-kande utifrån rådande konventioner. Det kan även förstås som ett sätt att förkroppsliga hiphop. I detta fall handlade det framför allt om att rappa. Sista dagen på det första Femtastic Camp-lägret fick varje grupp en halvtimme tillsammans med Nathalie/Cleo då hon kommenterade allas deliverance. Både jag och en 15-årig lägerdeltagare, som ingick i samma grupp som jag, blev uppmanade att använda vår deliverance för att förmedla det viktiga budskapet i våra texter. Nathalie föreslog att vi kunde göra detta genom att exempelvis betona vissa ord extra mycket när vi rappade dem. Det räckte alltså inte med att texterna berörde det som bedömdes vara viktiga ämnen såsom feminism och att vi hade valt ut ett ”tungt” beat, texterna skulle även framföras på ett sätt som uppfat-tades som övertygande för att det skulle nå fram till lyssnaren. För att lyckas med detta underströks vikten av att känna sig tillräckligt trygg och bekväm i sig själv för att kunna berätta om dessa ämnen. Det kan tolkas som att namnet på workshopen, Tell Dem, syftar på att fokus ska ligga på att berätta om något som uppfattas som viktigt för en publik men för att nå dit måste kroppen styras in i en riktning (jfr Högström 2010:74ff).
Nathalie/Cleo inledde workshopen genom att säga att deltagarna var där för att lära sig musik, men att hennes mål låg högre än så. Hon ville att deltagarna skulle uppleva känslan av att vara fula, misslyckas och göra fel för det är först när de har släppt på det som de kan känna sig bekväma.
Detta utvecklades i intervjun som gjordes en dryg månad före det första Femtastic Camp-lägret:
Det är någon slags kompromisslöshet [skratt] i hiphop som uttryck som workshopen som jag driver handlar om. Det finns ju någonting i mig där jag har en längtan efter att dels få vara så själv, så okontrollerad och där man känner sig totalt självklar till exempel. Det finns en sådan attityd i musiken, ett utrymme att få vara så i den musiken… och också att ge det till andra människor. Liksom inspirera till att inte leva utifrån nån jävla jantelag eller liksom destruktiva tankar som man tänker om sig själv hela tiden, att man inte är tillräckligt bra helt enkelt för det tänker man om sig själv hela tiden. Det spelar ingen roll om man är ung tjej eller gammal kvinna eller man eller whatever liksom. Alla tänker det om sig själv någon gång, och speciellt vi svenskar. Vi har väldigt lite goda tankar om oss själva [småskratt] alltså just utifrån att ”Jag är bra, jag är verkligen bra!” [lägger handen på bröstet], att kunna se vad man är jävligt bra på och kunna stå för det.
(Intervju med Nathalie/Cleo via videosamtal, januari 2013) Nathalie beskriver här ett möte mellan självkänsla och självförtroende, som rymmer det som hon kallar hiphopens kompromisslöshet. Denna kan även beskrivas i termer av ett slags hiphopattityd. I Nathalies berättelse tydliggörs den funktion som denna attityd fyller i hennes vardag, där den framställs som motsatsen till jantelagen som knyts an till föreställningar om svenskhet. Denna tydliga koppling mellan ett specifikt förhållnings-sätt till hiphopmusik och en attityd, som i ett svenskt perspektiv skulle kunna tolkas som skryt, kan förstås som ett uttryck för de egenskaper som har tillskrivits exempelvis den hypermaskulinitet som fokuseras i avhand-lingens kapitel 4. Hiphopattityd kan därmed rymma en självsäkerhet som gränsar till övermod och trots. Tidigare har nämnts att forskningen har visat att rappare som är kvinnor medvetet gestaltar och förhandlar om maskulina och feminina normer för att framstå som trovärdiga. Till detta kan läggas att de maskulina normerna är rasifierade och förankrade i en platsmässig kontext som kan sammanfattas med ”black male street be-havior” (Keyes 1993:213). Detta förstås här som en attityd som förknippas med en idealtypisk hiphopposition.
Hiphopattityden som ett förhållningssätt till hur en uppfattar sig själv som individ var en röd tråd i den musikaliska socialisering som prakti-serades på lägren. Ett exempel var då Nathalie konkretiserade vad som uttrycks i yttrandet ovan genom att betona det som gör varje individ speciell inom ramen för musikande. Detta kan förstås som ett sätt att ägna sig åt autenticitetskonstruktioner, så länge som det konstnärliga uttrycket bottnar i utövarna själva. Dagarna på lägret avslutades med att deltagare
och ledare samlades i samma rum där alla fick berätta hur dagen hade varit och hur de kände sig. Under en av dessa samlingar lyfte Nathalie/
Cleo fram vikten av att ”göra sig själv då ingen annan kan göra det bättre än man själv”. Hon berättade om en intervju hon hade sett med den amerikanska rapparen Lil’ Wayne där han reflekterade kring sin röst som många upplever som jobbig: ”Han sa att han visste om det och betonade den ännu mer för att folk störde sig. Det var hans signum. Så om ni har något som sticker ut ska ni betona det till max eftersom det är det som gör er unika!”
Nathalies tidigare kommentar om att ”vara ful” och göra fel kan förstås inom ramen för strävan efter att betona det som förstås som avvikande i den egna kroppen och/eller personligheten. Genom att koda om det avvikande som en styrka istället för svaghet blir det ett exempel på hur lägerledarna aktivt ägnar sig åt att på olika vis stärka lägerdeltagarna. I ett samhälle där kvinnor ofta förväntas lägga tid på att göra sig vackra blir musiklägren ett feministiskt sammanhang där ett slags motstånd presen-teras, som i uppmaningen att tillåta sig själv att ”vara ful”.