Den essentiella platsen: Christian Norberg-Schulz

2.3.1.

Hur och när pekas då ”platsen” ut som ett särskilt begrepp i arkitekturteo-rin? Den tydligaste exponenten för hur platsen definieras och upprättas som en motsats till rummet är den norska arkitekturteoretikern Christian Nor-berg-Schulz, som i en serie av verk från 60-talet och framåt riktar uppmärk-samheten mot arkitekturens fysiska, konkreta dimensioner, formulerade i termer av ”mening”.⁵⁷ I Genius Loci: Towards a Phenomenology of Architecture (1980) ansluter han till den fenomenologiska traditionen för, att i Husserls efterföljd, ”gå till sakerna själva”, mera specifikt genom att knyta an till in-slag i Heideggers sena arbeten. Som den svenska forskaren Jan Bengtsson påpekat ser han sig själv som ”fenomenolog”, dvs. filosof i egen rätt.⁵⁸ Trots att Norberg-Schulz kan tyckas vara en ganska extrem teoretiker så har hans inflytande över den gängse arkitekturförståelsen – vad Neil Leach kallar

”mainstream architecture” – varit betydande, framför allt genom den på 80-90 talet utspridda idén om ”platsens själ”, men även i en efterföljande diskussion om en naturligt betingad, nordisk arkitektur.⁵⁹ Därför är det av intresse att undersöka hur Norberg-Schulz etablerar sin ”platsfenomenolo-gi” och se vilka implikationer det rymmer.

Utgångspunkten för Norberg-Schulz läsning utgörs av Heideggers

”Bygga, bo, tänka” från 1951. Det mest välkända inslaget i denna korta, inflytelserika text (ursprungligen ett föredrag) är hur Heidegger sammanför de tyska orden för ”byggande” (bauen),”boende” (buan), och ”vara” (bin) och därför tycks tilldela arkitekturen en privilegierad position – ”ett existenti-ellt fotfäste” enligt Norberg-Schulz. Heidegger framför själv reservationer

57. De viktigaste är Intentions in Architecture (1963), Genius Loci: Towards a phenomenology of architecture (1980) och Meaning and Place (1988). En fristående uppsats, ”Fenomenet plats”, finns utgiven på svenska i Arkitekturteorier (Stockholm: Raster, skriftserien Kairos 5, 1999) övers. S-O. Wallenstein.

58. Jan Bengtsson, ”Arkitektur och fenomenologi: om Norberg-Schulz’

platsfenomenologi”, Nordisk arkitekturforskning 1994:1, s. 26.

59. Så sent som 2003 publicerar tidskriften Arkitektur en essä av Norberg-Schulz om den nordiska arkitekturens särart, vilken (som Maria Hellström noterar) framställs som framsprungen ur ett jungfruligt naturtillstånd genom en a-politisk och anti-intellektuell bevisföring. Christian Norberg-Schulz, ”Nordisk arkitektur”, Arkitektur 2003:2. Se även Maria Hellström, Steal This Place: the Aesthetics of Tactical Formlessness and “The Free Town of Christiania” (Alnarp: SLU, Inst. för landskapsplanering, 2006) s.

194-197.

mot en sådan tolkning. Redan i texten inledande stycke avsäger han sig alla kopplingar till byggandets praktik; texten ska snarare ses som en meditation över människans existentiella rotlöshet i efterkrigstiden – det berör ytterst villkoren att tänka. ⁶⁰ (Att tänkandet görs avhängigt bofasthet och orörlighet är ett problem för sig – liksom det faktum att människan, hos Heidegger, bara kan erfara tillvaron och jagets existens genom att konfronteras med dess ”gräns”, dvs. i ångest inför döden). Likväl är relationen till arkitektonis-ka elementa – byggandet, boendet, rummet och platsen – så stararkitektonis-ka att denna läsning förefaller naturlig. En viktig förutsättning är att Heidegger upprättar hela sitt resonemang genom etymologiska härledningar – språket tilldelas alltså status som ursprung, en förefintlig ordning som bestämmer människans förhållande till världen och rymmer tingens ”väsen”.⁶¹ Det är långt ifrån en självklar utgångspunkt, men som vi ska se har den många gånger reproduce-rats inom arkitekturteorin (Rilkes ”Är vi kanske här för att säga: hus, bro…”

citeras flitigt av Norberg-Schulz). Det är språket som determinerar männis-kan som en boende varelse – dvs. inte en politisk eller handlande varelse, som hos Hannah Arendt. Denna ontologiska bestämning innebär för Heidegger att människan existerar genom att skapa platser (Ort), som en ”röjning” eller

”fristad” i tillvaron där existensens villkor förenas: himmel, jord, gudomlig-het och dödliggudomlig-het (”fyrgudomlig-heten”, das Geviert). Det är således platsen, inte rum-met, som uttrycker det mänskliga: rummet (Raum) är en frilagd plats, skriver Heidegger, ett fastställande inom gränser. Att ”ge rum” är ett införlivande och ett installerande av tillvarons fyrdelade totalitet, till lika delar betingat av mänsklig intention och av underkastelse inför döden. Det innebär också att det byggda rummet är av en annan ordning än den cartesianska res ex-tensa, det indifferenta rummet av ren utsträckning.⁶²

60. Martin Heidegger, ”Bygga bo tänka”, Teknikens väsen och andra uppsatser (Uddevalla:

Raben & Sjögren, 1974) övers. R. Matz. Ett utdrag av texten finns även i Nordisk Arkitekturforskning 1994:1, s. 89 –98.

61. ”Människan åbäkar sig som om hon vore den som kunde forma och bemästra språket, medan det i verkligheten är språket som är och förblir människans herre.”

Ibid. s. 103.

62. Heidegger skriver att det abstrakta, matematiska rumsbegreppet (spatium) härrör från grekiskans stadion och betecknar ett ”mellanrum”, dvs. ett avstånd eller en distans. Rummets mätbara kvaliteter (höjd, bredd, djup) är liktydigt med sådana distanser vilket har givit upphov till analytiska och matematiska beräkningar – till tanken på ett enda ”rum”, rummet som ren utsträckning (extensio). Men detta ”rum”

, skriver Heidegger, innehåller i sig ingenting av rum eller platser. Därmed förnekas det abstrakta rumsbegreppet en relation till ”byggandet” i Heideggers mening,

Relationen mellan människans handlingar och det ontologiskt bestämda utgör en sammansatt problematik hos Heidegger – det är ett ämne som inte kan avgöras här, liksom frågan hur han överhuvudtaget förhåller sig till mo-derniteten.⁶³ Men man kan ändå notera de möjligheter som finns att tolka Heidegger ur ett mer dynamiskt perspektiv, än som enbart kulturpessimistisk och reaktionär. I ”Bygga bo tänka” ses platsen visserligen som determinerad av givna livsbetingelser men är samtidigt en följd av mänsklig praktik. Verklig-heten är på så vis inskriven i en potentialitet, mot en ”framtidshorisont” – den framträder för oss som inskriven i ett projekt, vilket är genomgående för Hei-deggers tänkande.⁶⁴ Även om människans existentiella villkor i hög grad ses som determinerade – varat är framför allt betingat av tiden, snarare än rum-met – medger han ändå en tolkning av platsen som en följd av intentioner.

I ett slags praktisk omkoppling tar emellertid Norberg-Schulz detta till intäkt för att framhålla arkitekturens uppgift. Det rör sig om en avance-rad form av legitimitetsskapande: avanceavance-rad, inte för att Norberg-Schulz i egentlig mening är trogen Heideggers filosofi, utan för att han går så långt i strävan att framställa arkitekturens grunder, ja man skulle kunna säga: ar-kitektur som grund. Arar-kitektur handlar enligt Norberg-Schulz inte längre om skapandet av rum, utan att skapa ”meningsfyllda platser”. Människans ex-istentiella levnadsvillkor ska inte fattas i termer av sociala och ekonomiska förhållanden utan de har ”djupare rötter”, bestämda av strukturerna av det heideggerianska varande-i-världen. Med några få citat framgår den an-strängda metafysiken i hela Norberg-Schulz resonemang:

Platsen representerar arkitekturens delaktighet i sanningen. Plat-sen är en konkret manifestation av människans boende, och hen-nes identitet är avhängig platsen.

även om han medger att byggandet står närmre det matematiska rummet– i betydelsen av ett gemensamt fysiskt ursprung – än vad matematik eller geometri gör (ibid. s. 113 f, 116). Argumentationen har stora likheter med Edmund Husserls

”Geometrins ursprung”, den text som ligger till grund för Jacques Derridas kritik av fenomenologin, tillika hans första bok och vad som inleder den filosofiska dekonstruktionen. Se Jacques Derrida, Husserl och Geometrins ursprung (Stockholm:

Thales, 1990) övers. H. Ruin.

63. Wallenstein, Den moderna arkitekturens filosofier, s. 74 -116.

64. Att uppfatta platsen i denna bemärkelse, som en potentiell ordning avhängigt ett

”ting”, kan relateras till konstens förståelse av ”site” som en potentiell kategori avhängig konstverket, dvs. ett planerat projekt eller intervention. Om huvuddragen i tolkningen av Heidegger, se Wallenstein, op cit. s. 76 f.

Byggandets (arkitekturens) existentiella syfte är därför att förvandla lokaliteten till en plats, det vill säga, att frilägga potentialen till me-ning i den givna miljön.

I människans naturuppfattning kan vi alltså känna igen ursprunget till rummet som utgörande ett system av platser. Det är bara ett system av meningsfulla platser som gör ett verkligt mänskligt liv möjligt.⁶⁵

Platsen utgör således arkitekturens ”sanning”, säger Norberg-Schulz, det är den konkreta manifestationen av människans ”vara”, och människans identitet är beroende av hennes platstillhörighet. Rummet förstås, i likhet med hos Heidegger, i termer av en ”inrymning” eller ”röjning” – här bättrar dessutom Norberg-Schulz på den etymologiska bevisföringen och påvisar ytterligare släktskap till orden för ”fred”, ”vänskap” och ”kärlek”.⁶⁶ Men i sin artikulerade, byggda, arkitektoniska form utgör detta rum en plats, vilket i överordnad mening består av i stort sett två kategorier: förhållandet mellan himmel-jord och insida-utsida. Dessa arkitektoniska ”essenser” artikuleras genom begräsningar, utformningen av golv, väggar, och tak. Arkitekturen kommer därför ytterst till uttryck i hopsättningen, i förhållandet till horison-tala och vertikala element, det byggdas struktur och materialitet, vilket Nor-berg-Schulz härrör från den heideggerska termen görandet. Här annonserar han det projekt som Frampton senare kommer att fullfölja, tanken om att det är tektoniken – snarare än rummet – som utgör arkitekturens väsentliga medium.⁶⁷ Men ytterst är det ”platsen” som samlar allt detta, som skapar en helhet av alla beståndsdelar och som genom sin specifika karaktär påver-kar oss emotionellt och skapar människans livsbetingelser. Norberg-Schulz använder sig genomgående av en etymologisk bevisföring för att legitimera dessa förhållanden. Som exempel på hur språkliga modeller används som determinerande är hans påstående att platsen definieras av substantiv, dvs.

verkliga saker som existerar; rummet definieras av prepositioner, dvs.

ab-65. Norberg-Schulz, Genius Loci: Towards a Phenomenology of Architecture (New York:

Rizzoli, 1980) s. 6, 18, 28.

66. Ibid. s 22.

67. ”What is important to stress in this context, however [angående relationen mellan huset och den kosmiska ordningen], is that the meaning of a building is related to its structure. Meaning and charachter cannot be interpreted in purely formal or aesthtic terms, but are, as we have already pointed out, immediately connected with making. ” Ibid. s 65.

strakta topologiska relationer, medan karaktär definieras av adjektiv, dvs. hur saker och ting är.⁶⁸ De propositioner som antas definiera rumsupplevelsen används för att visa på en abstrakt verklighetsuppfattning: en annan tänkare skulle kunna uppfatta dem som tidsliga, dvs. inbegripna en potentiell rörlig-het. För Norberg-Schulz är emellertid rörlighetens paradigm själva orsaken till samhällets alienering och meningsförlust.⁶⁹ Rörligheten har aktiverat människans vilsenhet, hennes förlust av fotfäste och förankring: och denna vilsenhet fattas, i likhet med hos Kevin Lynch, i katastrofala termer.⁷⁰

Denna position, framsprungen ur en kritik av ”vetenskapen”, söker alltså fylla ut dess existentiella tomrum genom att upphöja språket och poesin till kunskapskälla. Men med sin kvasirationella argumentation gör Norberg-Schulz själv anspråk på vetenskaplighet – och han kan även hänvisa till vetenskapliga källor när det passar, framför allt till Kevin Lynch. Dennes empiriskt grundade stadsundersökningar utgör en viktig referens – de delar också ambitionen att undersöka bebyggelsens emotionella påverkan. Men Norberg-Schulz bortser fullständigt från Lynch egna reservationer mot undersökningarnas tillförlitlighet mot bakgrund av deras bristfälliga veten-skapliga grund – från sin egen, filosofiska, grund framhåller han istället det ofullständiga i att Lynch inte bemöter frågan om arkitekturens ”mening”.⁷¹ En direkt jämförelse dem emellan är härvidlag belysande. Lynch är med-veten om faran att fastställa generella regler för en dynamiskt formad och upplevd verklighet. Han ser meningen som formad ur ett komplext sam-spel mellan form och betraktare, och därför måste denna fråga undantas från undersökningen eftersom ”meningen” inte låter sig formas och

manip-68. Ibid. s. 16.

69. ”It is characteristic for modern man that for a long time he gave the role as a wanderer pride of place. He wanted to be ‘free’ and conquer the world. Today we start to realize that true freedom presupposes belonging, and that ‘dwelling’ means belonging to a concrete place.” Ibid. s. 22.

70. ”The very word ‘lost’ in our language means much more than simple geographical uncertainty; it carries overtones of utter disaster”; Kevin Lynch, The Image of the City (Cambridge: The Technology Press & Harvard University Press, 1960) s. 4.

71. Norberg-Schulz, op cit s. 20. Lynch är influerad av en ny amerikansk sociologisk metodik, som till skillnad från den klassiska europeiska skolan (framburen av Durkheim, Weber och Simmel) baseras på ett statistiskt material och intervjuundersökningar. Det kan tilläggas att inflytandet av Lynch kategorisering av stadsbildens elementära inslag (nodes, paths, edges och landmarks) står i stark kontrast till hans egna reservationer kring metodens och undersökningens tillförlitlighet. Se Lynch, ”The use of the method”, op cit.. s. 140-159.

uleras. Vad han åsyftar är inte en slutgiltig form utan en öppen ordning – något konsistent men ändå föränderligt, eftersom en absolut ordning står i vägen för tolkning och nya aktiviteter.⁷² På ett av de få ställen Lynch berör platsbegreppet skriver han: ”Det allmänna hoppet och förnöjelsen, känslan av samhälle [sense of community] är möjligt att förkroppsliga. När miljön fram-för allt är visuellt organiserad och tydligt identifierad kan medborgaren bi-dra med sina egna upplevelser av mening och sammanhang. Då uppstår en verklig plats, märkvärdig och omöjlig att ta miste på”.⁷³ Platsen relateras med andra ord till upplevelsen hos ett specifikt subjekt: man skulle kunna säga att den formas som en följd av en visuell tydlighet med konceptuell mång-tydighet. Men om Lynch utgår från upplevelsen av omgivningen som en

”bildframställning”, ett slags mind mapping – vilket influerat av filmkonsten med nödvändighet införlivar tanken om föränderlighet och enskilda varia-tioner – så eftersträvar Norberg-Schulz en orubblig, ontologisk menings-form.⁷⁴ För Norberg-Schulz är mening liktydigt med ”sanning”, en konkre-tisering av verklighetens inneboende strukturer som bara ”konsten” (här liktydig med arkitektur) kan erbjuda och som är skild från de ekonomiska, sociala och politiska förutsättningarna. Denna ”sanning” härrör ytterst från Heideggers förståelse av den grekiska termen Alétheia, vilket han fattar som ett undandragande från det synliga, en i verkligheten inneboende sanning som framträder – egentligen förvandlas till verk – genom konsten.⁷⁵

Norberg-Schulz hänvisar även till Hegel för att framhålla hur människan är determinerad av sin omgivning. Han ser platsen som en sådan bestäm-melse, vilken i sin tur är betingad av de ”naturgivna” förutsättningarna, både i dess lokala (topografiska) och generella (kosmiska) beståndsdelar. Men det faktum att platsen är mer än ”ren lokalitet”, att den i någon bemärkelse är

”skapad”, skapar motsägelsefulla inslag. För Norberg-Schulz handlar ”ska-pandet” om att frilägga och symbolisera en given ordning i bebyggelsens

72. Lynch, op cit s. 6. Hans skriver också: ”It is important to maintain some great common forms: strong nodes, key paths, or widespread regional homogenities.

But within this large framework, there should be a certain plasticity, a richness of possible structures and clues, so that the individual observer can construct his own image: communicable, safe, and sufficient, but also supple and integrated with his own needs”. (s. 111)

73. Ibid. s. 92

74. Han framhåller t ex barndomsupplevelsers betydelse i formandet av vår verklighetsuppfattning, hur kosmiska och magiska modeller alltjämt präglar oss och ger sig till känna i äldre, eller primitiv, bebyggelse. Norberg-Schulz, op cit s. 23 75. Martin Heidegger, Konstverkets ursprung (Göteborg: Daidalos, 1987) övers. R. Matz

form.⁷⁶ Det skapande inslaget – som med nödvändighet måste bemötas i förhållande till platsens produktion – blir därför en fråga om att ”svara på”

det naturgivna. Mening uppstår ur en totalitet som härrör från de ”natur-liga” komponenterna – detta är också vad huvuddelen av boken, med sina olika analyser av platser och städer, argumenterar för och visar. Norberg-Schulz kan på ett ställe påstå att detta ”samlande” i platser och städer går längre än att bara framställa ”rötter” – som för att föregripa invändningar säger han att byggandet självklart också handlar om moment av uppfinnande.

Men detta uppfinnande måste ses som marginellt och sker till priset av verk-lighetsförlust, eftersom skapandet ytterst är begränsat till att vara ett mime-tiskt återgivande av naturen.⁷⁷ Hur kan man då förhålla sig till det faktum att platser är betingade av tiden, att de en gång uppstått, att de kan och måste förändras? Enligt Norberg-Schulz får detta faktum inte påverka plat-sens identitet: dess utveckling och historia är en fråga om ”självförverkelse”, dvs. som betingad av ett autentiskt, naturgivet ursprung.⁷⁸

Trots försöken att nyansera denna syn och framhålla öppningar till ett föränderligt, arkitektoniskt ”uppfinnande” så är detta anslag det allt över-skuggande i Norberg-Schulz arbete. Som metafor för platsens ”totalitet”

– dess övergripande karaktär eller ”stämning” – använder han den latinska termen genius loci, den romerska gudomlighet som sades befolka varje plats och som människan hade att beakta och vårda.⁷⁹ Genius loci – det begrepp som framför allt har kommit att förknippas med honom – är en ande som ger liv åt människor och platser, som bestämmer deras karaktär och väsen – ”till och med gudarna hade sitt genius, ett fakta som illustrerar

begrep-76. Detta ”skapande” benämner han äga rum i tre led: genom visualisering av de naturgivna förutsättningarna, genom komplettering (dvs. tillgodose praktiska behov) och slutligen genom symbolisering, vilket innebär att meningen frigörs från den omedelbara situationen och omvandlas till ett ”kulturellt objekt”, det imago mundi eller mikrokosmos som han menar konkretiserar världen. Norberg-Schulz, op cit s. 17 77. ”Have we not already shown that the meanings of man-made place are determined

by economic, social, political, and other cultural phenomena? Heidegger’s example, however, implies that man cannot create meanings that are entirely hos own”.Med tanke på tidigare reservationer av de socio-politiska förutsättningarna och hela idén om genius loci är den första meningen gravt missvisande. Ibid. s. 166 - 169

78. Ibid. s 18

79. Den romerska föreställningen om genius loci har en motsvarighet inom skandinavisk folktro där tillvaron på samma sätt ansågs besjälad av olika slags naturväsen. Det är emellertid svårt att tro att en arkitekturteori skulle ha kunnat slå igenom under parollen att det gäller att hålla sig väl med gårdstomten.

pets fundamentala natur”. ⁸⁰ Detta genius bestämmer vad någonting är till sitt väsen, bokstavligen i grund och botten. Genius loci beskrivs på ett ställe som något främmande – ”det andra” – men detta härrör enbart från dess gudomliga natur, från det ”icke fattade”, dvs. det som övergår mänsklig räckvidd och som vi således måste underkasta oss (snarare än att ”lämna plats för”, vilket skulle inbegripa en helt annan arkitektonisk hållning). Här kan man fundera över skillnaden mellan en närvarande genius och Heideggers gudomlighet, gudarna (die Göttlichen) där Gud ”framträder … i sitt nu, eller drar sig undan i sin fördoldhet”, och de ”dödliga”, som bygger och bor i avvaktan på dessa gudars framträdande: ”De dödliga förbidar vinkarna av deras ankomst, och de misstolkar inte det tecken som vinkarnas uteblivande innebär. De tillverkar inte några gudar åt sig, och bedriver inte någon avgu-dadyrkan”.⁸¹ I denna tanke om att verka i medvetande om gudarnas frånvaro ryms insikten om människans själv-instituering, den radikala förmågan att framställa sina egna villkor vi tidigare stött på hos Castoriadis. Det är att verka ur insikten att det inte finns någon extern garant som ger tillvaron ord-ning och begriplighet. Att ”lämna plats för” – snarare än att underkasta sig – denna fundamentala ovisshet kunde därför inbegripa en viss ödmjukhet, en insikt om människans begränsningar som innefattar en nödvändig skep-sis till såväl logos som mythos. Överfört i arkitektoniska termer skulle det in-nebära en insikt om att allt inte kan kontrolleras: att uppgiften måste vara att bereda plats för villkor vi inte känner till, vilket också är att fatta tiden som en komponent av rummet.

Det är belysande för Norberg-Schulz resonemang att en sådan ambiva-lens saknas: idén om genius loci tjänar framför allt för att framställa hand-landet som determinerat. Platsen är inte längre, som hos Heidegger, skapad av människan som en församling av hennes villkor: här föreligger den i allt väsentligt före mänsklig inverkan och framstår bokstavligen som ”given”.⁸² Denna determinering innebär att Norberg-Schulz bortser från de

Det är belysande för Norberg-Schulz resonemang att en sådan ambiva-lens saknas: idén om genius loci tjänar framför allt för att framställa hand-landet som determinerat. Platsen är inte längre, som hos Heidegger, skapad av människan som en församling av hennes villkor: här föreligger den i allt väsentligt före mänsklig inverkan och framstår bokstavligen som ”given”.⁸² Denna determinering innebär att Norberg-Schulz bortser från de