Kritik och upplysning [Jürgen Habermas]

1.3.1

Det finns ett schablonartat sätt i den svenska planeringskulturen att hänvisa till offentliga rum som ”mötesplatser”, ”stadens vardagsrum” vilka antas be-främja gemenskap och trivsel. Man talar om en förtätad, mångfunktionell stad som återupprättar den traditionella stadens kvaliteter och där det of-fentliga rummet ges en förnyad betydelse i namn av ”urbanitet”. Som ut-rymmen för fritidsaktiviteter och sociala verksamheter har därför torg, ga-tor, parker, caféer och shoppinggallerior fått en utökad status, en omistlig del av vad som anses vara stadens ”goda liv”. Men utmärkande för detta synsätt är att ”mötet” i första hand framstår som ett igenkännande av likar och ”samtalet” som en ömsesidig bekräftelse. Det speglar en föreställning om samhället som homogent och demokratin som liktydig med konsensus – något som tycks som sitta som en ryggmärgsreflex i den svenska kulturen.

”Alla är vi ju överens” som Stadsmiljörådet uttrycker det i en av sina pu-blikationer (Tyckomstaden, 2004) och framkallar därmed en bild av samhäl-let som entydigt och överblickbart, i grunden baserat på samförstånd. Men

”vardagsrummet” är en metafor hämtad från det privatas sfär – liksom talet om gemenskap och trivsel speglar detta en domesticering av det offentliga, av samhället som ett folkhem. Det rymmer inte tanken om grundläggande olikheter, om skillnad, eller som offentligheten som en spelplan för konflik-ter. I själva verket menar kritiker att denna svenska föreställning om demo-kratin, tanken om konsensus, är resultatet av ett systematiskt undanhållande av konflikter i vilket staten och näringslivet samverkat.⁵⁴

Tanken om det offentliga rummet som ett trivsamt vardagsrum är ideo-logiskt sett en märklig hybrid. Den utgår från ett samhälle som inte längre finns kvar – den homogena välfärsstaten, vars omsorg om det offentliga rummet också rymde element av stark social kontroll.⁵⁵ Genom att

integre-54. Anders Kalat och Cecilia von Otter, ”Politik är antagonism”, Fronesis nr. 3-4.

55. Den svenska traditionen av byggande i efterkrigstid baserades på tanken om små, överblickbara och kontrollerbara grannskapsenheter. Det var stadsfientligt i bemärkelsen att den täta stenstaden uppfattades som mentalt, politiskt och hygieniskt ”osund”, ett säte för ”massan” och dess samhällsomstörtande villfarelser.

Se M. Franzén och E. Sandstedt, Grannskap och stadsplanering. Om stat och byggande i efterkrigstidens Sverige (Lund: Arkiv,1993); Bosse Bergman, ”När stad blev bostad”, 1930/80 Arkitektur Form Konst (Stockholm: Kulturhuset, 1980) s. 89-93. I fråga om den svenska välfärdsstatens syn på offentlighet ger Arendt en intressant kommentar.

Hon framhåller Gunnar Myrdals betydelse för att visa hur tanken om samhället som

ras i idealet om det ”det civila samhället” – dvs. vad som uppstått ur kritiken mot denna statsreglerade modernitet – har den genomgått en paradoxal modernisering, nu som uttryck för en nyliberalistisk hållning och ett sys-tem där individens frihet i princip går före varje form av samverkan. Det är en motsägelse som bidrar till förvirringen kring offentliga rum, som mest uppenbar inom ramen för den s. k. ”nyurbanistiska” rörelsen. Utgörande ett nätverk av arkitekter, planerare, forskare men även andra engagerade personer bedriver man en stark opinionsbildning kring sina principer (for-mulerade i det s. k. New Urbanism Charter, CNU 2000).⁵⁶ Inom rörelsen finns en stark betoning på vikten av centralt belägna offentliga platser enligt mönster hämtade från den traditionella europeiska staden. Man förespråkar framför allt gatans betydelse som ett socialt och fysiskt sammanbindande element – och det är på denna punkt man tydligast avviker från ”moder-nismen”, vilken ska fattas som ett samlande begrepp för alla misslyckanden inom stadsbyggandet från 30-talet och framåt.

Stadsforskaren Edward Robbins har påpekat den paradoxala likheten mellan denna rörelse och det modernistiska paradigm man vänder sig mot;

snarare än en kritik av modernismen rör det sig om en återupprättelse, men iklädd förmodern form.⁵⁷ Fortfarande utgår man från att planeringen av staden som form är ett redskap som fyller alla livsbehov, och att det är möj-ligt att sammanfatta hela stadsbyggandets problematik i ett antal generella, ovedersägliga sanningar. Många av de principer som förespråkas inom nyu-rbanismen (som metoden att detaljplanera områden med hårda föreskrifter

en ”enhet” är en ”kommunistisk fiktion” som finns inneboende i den utilitaristiska liberalismen. Tanken om intresseharmoni, om ”samhället överhuvud” och att det finns ”ett enda grundläggande intresse” återfinner man i allmänna begrepp som

”allmän välfärd”. Detta antagande, säger Arendt, gå ut på att samhället uppfattas som en helhet, vilket är begreppsligt omöjligt: ”Om vi skulle försöka föreställa oss samhället på det sättet, skulle vi förbise det väsentliga faktum att samhällelig verksamhet är resultatet av flera individers avsikter”. (Arendt, op cit s. 68, not 37).

56. Även om den s. k. nyurbanismen utgör ett vagt samlande begrepp för ett heterogent innehåll, sammanhållet av idén om ”stadslivets renässans”, fungerar den amerikanska organisationen Congress for New Urbanism (CNU) kring New Urbanism Charter (2000) som en gemensam kärna (se www.cnu.org). Format och finansierat som en lobbyorganisation driver man en mycket utåtriktad verksamhet för att befästa sina principer hos politiker, institutioner och inom utbildningsvärlden.

I Sverige är detta arbete framför allt finansierat av Ax.:son Johnsons stiftelse.

57. Edward Robbins, ”New Urbanism”, R. El-Khoury och E. Robbins (red.), Shaping the City: Studies in History, Theory and Urban Design (New York, London: Routledge, 2004).

avseende utformning, materialval och färgsättning etc. för att skapa rumslig och visuell sammanhållning) har avsatt spår i svenskt stadsbyggande, och strategin att utdela priser och utmärkelser tjänar ytterligare till att synlig-göra och framhålla denna rörelse som ”det enda svaret” på samtidens pro-blem. Nyurbanismen kan betraktas som en offensiv för att rädda den tra-ditionella stadsplaneringens legitimitet i en tid då både stadsutvecklingen och politiken befinner sig i kris, men denna förstärkning av planeringens befogenheter sammanfaller på ett märkligt sätt med kommersiella intressen – de stora byggbolagens ambitioner att producera socialt och ekonomiskt homogena, ”attraktiva” bostadsmiljöer. Edwards påpekar att de nostalgis-ka och reaktionära dragen i nyurbanismen, med tonvikten förlagd till den traditionella stadens värden, utgår från en idé om ”trygghet” vilken omfat-tar begränsning, oföränderlighet, överblickbarhet och kontroll. Det är inte bara en ”återvändande” rörelse, utan en exkluderande och inneslutande.

Och om moderniteten omfattade en universell jämlikhetssträvan och syf-tade till en generellt ökad levnadsstandard, så är detta ”svar” en påtaglig inskränkning av dessa ambitioner. Med betoningen på ”grannskapet” och

”den traditionella staden” som vägledande ideal har förverkligandet av de nyurbanistiska principerna framför allt resulterat i en produktion av socialt, estetiskt och ekonomiskt likriktade miljöer. I kombination med de tydligt anti-intellektuella och populistiska inslagen hos dess förespråkare befäster det förståelsen av det offentliga rummet som ett apolitiskt fenomen.⁵⁸

Sättet att se det offentliga rummet som ett ”vardagsrum” döljer därför en djupgående problematik. Dess utökade status sker på grundval av specifika förutsättningar, där frågan om dess utformning framför allt är motiverad av fastighetsekonomiska skäl – vilket gör det till en viktig komponent i den pro-blembild som omfattas av stadens segregering, gentrifiering och kommersi-ella likriktning. Inför ett allt mer heterogent och ojämlikt samhälle, präglat av segregering och vad forskare kallar en ”rasifiering”, framstår detta per-spektiv i bästa fall som aningslöst.⁵⁹ I sämsta fall är det en medveten avpoli-tisering av det offentliga rum där dessa olikheter är synliga – där tanken om

58. Se till exempel inlägg av ekonomen och debattören Peter Elmlund (en av den nyurbanistiska rörelsens förespråkare i Sverige) på den egna hemsidan rosso.typepad.

com. Mot bakgrund av de uppenbart reaktionära och kulturkonservativa inslagen som den nyurbanistiska rörelsen rymmer är det oroande att den inte debatterats mer i en svensk kontext. Ett undantag är en debatt i DN hösten 2004, initierad av Karin Bradley, Ola Brons Wessel och Moa Tunströms ”Exklusiva öar för de köpstarka”

(DN, 041024); följt av inlägg av Peter Elmlund och Louise Nyström.

59. Irene Molina, ”Miljonprogrammet och förortens rasifiering” ur Karin Bradley et

”trivsel” förutsätter att olikheterna förnekas, eller (i likhet med tanken om

”integration”) en given, outtalad norm i vilken de avvikande inslagen inord-nas. Tanken om det offentliga rummet som ett trivselskapande element må vara fylld av goda ambitioner, men den är farlig om vi inte också frågar efter villkoren för en sådan ”trivsel”: politiskt, socialt och ekonomiskt.

1.3.2

En av de viktigaste referenserna i denna diskussion är den västtyske sociolo-gen och filosofen Jürsociolo-gen Habermas (f. 1929), vars Borgerlig offentlighet (1962) har framställts som en given utgångspunkt för varje vetenskap som sysslar med kategorierna privat och offentligt.⁶⁰ Habermas upprättar idén om of-fentligheten som en demokratisk institution, som en oundgänglig frizon i ett rättvist, liberalt samhälle. Det är en modell som vunnit stort inflytande, men som både berövats delar av sitt väsentliga innehåll och naturaliserats på ett problematiskt sätt. Det finns ett starkt dystopiskt inslag i Habermas tänkande, där 1900-talets demokratiseringsprocess framställs som en ned-gång och ett förfall – överhuvudtaget finns här inte plats för föreställningen om en ”allmänhet” som faktiskt också har makt. Dessutom är Habermas li-berala eller civila modell baserad på ett stort antal antaganden, historiskt-sociala såväl som filosofiska, vilka hotar att omkullkasta hans hypotes i den mån den gör anspråk på att utgöra en korrekt historisk återgivning. I själva verket kan man se hur det är kritiken mot Habermas som banat väg för en radikalisering av synen på det offentliga och därmed också för ett annat sätt att tänka demokrati och det politiska subjektet.⁶¹ Då rör det sig inte längre om Habermas’ föreställning om en universell, homogen offentlighet utan av flera, antagonistiska instanser i ett system av underordning och dominans.

Jürgen Habermas distinktion av offentligheten är länkad till Arendt på så vis, att han skriver in en ny betydelse av privat/offentligt just vid den tid-punkt – det borgerliga samhällets uppkomst – där ”det socialas” utbredning

al. (red.), Bor vi i samma stad? Om stadsutveckling, mångfald och rättvisa (Pocky, 2005) s.

102-114.

60. Mats Dahlkvist, ”Jürgen Habermas’ teori om ’privat’ och ’offentligt’” ur Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet (Lund, Arkiv förlag, 1984), övers. J. Retzlaff.

61. Ett egendomligt förhållande härvidlag är att den engelska översättningen av Habermas’ Strukturwandel det Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft (1962) utkom först 1989 som The Structural Transformation of the Public Sphere.

I den engelskspråkiga världen var därför boken först känd genom sina kommentarer och kritik. Se John Michael Roberts och Nick Crossley (red.), After Habermas: New Perspectives on the Public Sphere (Oxford: Blackwell Publishing, 2004), förordet.

uppstår. Offentligheten har enligt Habermas sitt ursprung ur den borger-liga urbana kultur som lösgör sig ur hovkulturen i slutet av 1600-talet, når sin högsta blomstringsperiod under 1800-talet och transformeras till oigen-kännlighet i1900-talets massamhälle. Poängen i Habermas definition av den borgerliga offentligheten är att det utgör en sfär skild från makten, men vars betydelse inte desto mindre är avgörande som den plats varifrån förnuftet och kritiken mobiliseras. Det offentliga rummet – som i och med Habermas utvidgas till sfär, en uppsättning platser och medier – är här liktydigt med alla de förmedlande instanser där statsmakten kritiseras och hålls ansvarig för sina beslut. Det är en kommunikativ sfär, i likhet med hos Arendt baserad på språket och talet. Men den är bara delvis rumslig. Habermas ger inled-ningsvis en kort historisk exposé över föreställningen om offentlighet – från en ursprunglig grekisk modell, övertaget som res publica under romartiden och vidare befäst genom den romerska rätten, försvinner så distinktionen mellan privat och offentligt under medeltiden. Vad som uppstår istället är vad Habermas kallar en ”representativ offentlighet” – hos feodalherrar och kungar – inriktad på ett synliggörande av makten med hjälp av yttre attri-but i syfte att befästa dess upphöjda auktoritet. Man kan säga att ”kultur” i alla dess former – litteratur, poesi, musik, konst, arkitektur etc. – i samtliga fall kan härledas ur härskarens behov att framställa sin representativa makt;

här inte att beblandas med ”representation” i modern politisk mening (som

”vald” eller ”representant för”) utan som tecken eller symbol för härskarens makt, mäktighet och förmögenhet. Något av polis’ storhet och förträfflighet kan således sägas gå igen i denna ”representativitet”, men här knuten till en makt som (återigen) är härskarens ”privatsak”. Den representativa offent-ligheten som ett synliggörande av makten inför de maktlösa subjekten – det är samma idé som i den antropologiska hypotesen om arkitekturens ursprung.

Den offentlighet Habermas håller för den ”egentliga” i modern mening uppstår till följd av statsstatens merkantilistiskt inriktade politik på 1600-ta-let, den s k. skattestaten som vi senare kommer att möta den i anläggningen av Stortorget i Kalmar. Det är ur dessa stadsbildningar och väsentligen ur samma ekonomiska utveckling som städernas fria handelsväsen uppstår, vad som leder fram till borgerskapets dominans och etableringen av det li-berala, kapitalistiska samhället. Habermas modell förutsätter emellertid ett fortsatt starkt statsväsende – en offentlig makt – som är skild från ”samhäl-let”, dvs. kapitalismen och familjen. Den borgerliga offentligheten är således en annan form av offentlighet än statens och utgör en motvikt till denna, bestående av ”de till publik församlade privatpersonernas sfär” som samlas för att diskutera gemensamma angelägenheter. Offentligheten är ett slags balanserade mellan jämstarka krafter, mellan individ och kollektiv, makt

och kapitalism – en rumslig förmedling eller ett spänningsfält. Den gör inte anspråk på makten utan utövar en kritik av makten – den prövar och gran-skar maktens legitimitet och undergräver dess auktoritet med förnuftet och lagen som måttstockar.

Mediet för denna granskning är vad Habermas kallar ”det kritiska reso-nemanget”, en rationell och förnuftsbaserad förhandling varmed åsikterna sammanvävs till konsensus. Kriterierna för att det kritiska resonemanget ska kunna göras gällande är offentlighetens principiella öppenhet, att där rå-der frihet och social ”likställdhet”, ”den enda bas utifrån vilken argumentets auktoritet kan hävda sig och slutligen göra sig gällande mot hierarkins auk-toritet”.⁶² Offentligheten bildas av privatpersoner som ger uttryck för det

”blott mänskliga”, utan bindningar till vare sig marknaden eller staten, men den är inte öppen för vem som helst – dess inträdelsevillkor är egendom och bildning. Legitimiteten att framträda som ”människa rätt och slätt” är alltså ekonomiskt och socialt definierad. Det ger för Habermas en fortsatt ”gre-kisk” grund till denna offentlighet, eftersom de som deltar har sin försörj-ning tryggad och inte är underkastade ”det livsnödvändigas diktat”.⁶³

Habermas ser alltså denna frihetens sfär som formad av mycket specifika avgränsningar. Den hör uteslutande till staden, ”det borgerliga samhällets livs-centrum”⁶⁴ och är konstituerat av borgerskapet som del av dess ekonomiska och kulturella självmedvetande. Andra former av folkliga sammanslutningar, föreningar och rörelser – som arbetarföreningar, religiösa sekter, byalag etc.

– kallar Habermas ”plebejisk offentlighet” och undantar från analysen. Som

”kategori” – vilket ska förstås som en renodling av verkliga förhållanden, del-vis av ideal karaktär – är den borgerliga offentligheten liktydig med den ”pu-blik” mot vilket maktens dekret riktar sig. Den är i sin första form en litterär publik, ”den läsande allmänheten”, först församlad i salonger till följd av den nya romankonst som växer fram i England i slutet av 1700-talet och som når autonomi till följd av borgerskapets etablering. Kulturen etablerar en egen urban sfär och diskuteras i den nya borgerlighetens ”institutioner”; fria sa-longer, kaffehus och andra sociala inrättningar där – med Habermas formu-lering – åsikten frigjort sig från det ekonomiska beroendet. I och med att

kon-62. Habermas, Borgerlig offentlighet, s. 42 f.

63. Ibid. s. 155.

64. Ibid. s. 37. Habermas skriver genomgående ”staden” inom citationstecken, troligen hänvisande till staden som idé och livsform (ekonomiskt, politiskt, socialt, kulturellt etc.) snarare än som fysisk entitet. Den rumsliga karaktären av Habermas offentlighet måste analogt betraktas som utan fysisk form och lokalitet, ett ”område”

eller en ”sfär”.

sten förvandlats till en vara, dvs. lösgjort sig från den representativa makten och blivit allmänt tillgänglig, är den också öppet för allmänhetens bedömning – detta är vad Habermas i en passus ser som dess förlust av ”aura”, eftersom konstverket nu utsätts för rationella och kritiska resonemang.⁶⁵ Konstkritikern är här en tidig exponent för vad som kommer att bli utmärkande för den bor-gerliga offentligheten: han är ”lärd”, men talar principiellt ”för alla”.⁶⁶ Tid-ningsväsendet utgör en oskiljaktig del av denna offentlighet. Ursprungligen ett medium för statliga dekret, sedan som ”privata” nyhetsbrev för handeln och finansvärlden – varuhandel och nyhetsförmedling går hand i hand – är den fria pressen direkt länkad till den kapitalistiska och politiska utvecklingen. Den offentlighet Habermas talar om är således rumslig – den urbana kulturens olika institutioner – men den är framför allt medial.

Vad Habermas beskriver är den ”strukturomvandling” av samhället som rör offentlighetens uppgång och fall. Samma krafter som ger upphov till of-fentligheten medverkar till att försätta det i kris – den kollapsar då makten och kapitalismen invaderar dess gränser, då den intas av de obildade och egendomslösa, dvs. de ”som inte har något intresse i att bevara samhället som en privat sfär”.⁶⁷ Detta är vad som sker i och med framväxten av välfärds-samhället, då statens intressen blir identiska med samhällets och när katego-rierna privat och offentligt sammanblandas. En demokrati som omfattar alla – underställd vad Tocqueville kallade ”den allmänna opinionens tyranni” – innebär att offentligheten förlorar sin kritiska princip: den genomtränger allt större sfärer av samhället men ”förlorar samtidigt sin politiska funktion, nämli-gen att underkasta offentliggjorda fakta en kritisk publiks kontroll”.⁶⁸ ”Allt”

blir en politisk fråga, allt blir föremål för makt, och offentlighetens spännings-fält försvinner. Krisen utlöses inte bara av villkoren för Habermas specifika begränsningar, utan finns inneboende i demokratibegreppet som sådant;

tanken att konsensus och ”den allmänna opinionen” står i överensstämmelse med förnuft, framåtskridande eller ens den moraliskt bästa lösningen.

Modellen förutsätter således att egendom, bildning och rösträtt innehas

65. Ibid. s. 43. Habermas idé om förlusten av konstens aura till följd av dess profanering kan jämföras med Walter Benjamins mer utvecklade resonemang i ”Konstverket i den tekniska reproduktionsåldern”, där auran ses som betingad av konstverkets unicitet och försvinner med det tekniska mångfaldigandet. Se Walter Benjamin,

”Konstverket i den tekniska reproduktionsåldern”, Bild och dialektik (Uddevalla: Bo Cavefors Bokförlag, 1969).

66. Habermas, op cit s. 43-47.

67. Ibid. s 125.

68. Ibid. s. 137.

av samma sociala skikt – kravet på en kritiskt granskande offentlighet ham-nar i direkt konflikt med kravet på en allmän rösträtt. Det innebär att 1900-talets politiska partier, fackföreningar och folkrörelser – vad som allmänt betraktas som komponenter i samhällets demokratisering – är aktivt med-verkande till detta ”förfall”, eftersom de betecknar en emancipiering av den

”plebejiska” offentlighet som Habermas satt på undantag. Men samtidigt finns det två sätt att läsa Habermas modell: dels som en samhällsvetenskaplig analys, som gör anspråk på att beskriva en faktisk historisk utveckling. Det innebär att revideringar av denna historieskrivning hotar att omkullkasta hans modell som en hypotes bland andra. Det andra är att se hans ”kate-gori” som ett moraliskt-politiskt ideal, en framställning som hävdar vikten av offentligheten som en demokratisk institution och som identifierar dess principiella kriterier. Båda läsningar stöter emellertid på problem – och inte enbart från ett marxistiskt perspektiv vilket, punkt för punkt, ”krossar alla fiktioner som den borgerliga offentlighetens idé åberopar sig på”.⁶⁹ Kritiken mot Habermas kan ställas från både ett ”praktiskt” och ett ”teoretiskt” per-spektiv.⁷⁰ Men på vilka grunder – historiska och konceptuella – upprättas då tanken om en kritisk, autonom sfär baserad på jämlikhet, frihet, öppenhet och universalitet? Vad säger oss Habermas om villkoren för att upprätta of-fentligheten som en frizon?

1.3.3

Tanken om offentligheten som ”publiken”, en sfär för ett fritt resonemang, är direkt relaterad till Kant, vars berömda artikel från 1784 ”Svar på frå-gan: vad är upplysning?” kan sägas inleda upplysningen och offentlighetens

Tanken om offentligheten som ”publiken”, en sfär för ett fritt resonemang, är direkt relaterad till Kant, vars berömda artikel från 1784 ”Svar på frå-gan: vad är upplysning?” kan sägas inleda upplysningen och offentlighetens