2.5.1
Om det offentliga rummet är inskriven i en historia av förlust, så motsvarar detta ett paradigm inom den arkitekturteoretiska diskursen. Den flamländske teoretikern Tom Avermaete har visat hur idén om platsen upprättas i reak-tion mot efterkrigstidens stadsbyggnadsutveckling, där platsen konstrueras som en kapsel, dvs. en sluten autonom ordning 131 Genom analyser av fr a Ke-vin Lynch och den engelska arkitekten Gordon Cullens The Concise Townscape (1961) redovisar han den historiska bakgrunden till hur skapandet av plat-ser kommer att definieras som arkitektens uppdrag. Det sker som en direkt följd av ett paradigm baserat på rörlighet, trafiken vars infrastruktur bryter sönder den gamla stadens ordning. Idén om platsen uppstår ur ”vilsenhet”
– behovet av orientering, förankring och ”humanitet”, dvs. som ett motstånd till allt det som en gång motiverade Le Corbusier. ”Platsen associeras inte längre med en specifik och unik rumslig och social momentum” – vad Aver-maete ser som innebörden av det antropologiska platsbegreppet – ”utan blir en autonom kategori i motsats till, och möjlig att isolera från, urbanitetens tidsrumsliga flöde. Det är som en kapsulär kategori platsen hålls fram som en terapeutisk motvikt till effekterna av den urbana sfären av icke-platser”.132
Det innebär att den nutida tanken om det offentliga rummets försvin-nande har en motsvarighet i idén om platslöshet i efterkrigstidens retorik: ja, att den är upprättad i direkt kontinuitet. Objektet har skiftat, men förlusten är bestående: det är som om kritiken mot modernismen i dess olika former
131. Tom Avermaete, ”Capsular Places: Analysis and Therapy of the Public Space”, OASE 2001:54.
132. Ibid. s. 45 f.
utgår från ett slags ontologisk brist. Detta förhållande framträder tydligt i både Norberg-Schulz och Framptons förståelser av platsen, i bägge fallen motive-rad av strävan att låta arkitekturen kompensera för denna fullständiga brist.
Det är en brist på verklighet, en brist på mening, en brist på förankring och orientering. Vi är verkligen ”lost in space”, som Mark Wigley karaktäriserat den postmoderna våndan – ett slags grundläggande vilsenhet vilken han för-klarar som teknologiskt, snarare än rumsligt, betingad.133 Enligt Avermaete står den överväldigande tanken om förlust i vägen för insikter om hur den offentliga miljön faktiskt används, och hur den i sig svarar mot och formar föreställningar om mening och identitet – men problemet är mycket större än så. För idén om platsen som en kapsel pekar också ut de gemensamma be-tingelserna för produktionen av bostadsområden, stadsdelar och shopping-gallerior som isolerade och kapitalförsäkrade öar. Det sker i enlighet med samtidens paradigm där det inte finns någon motsättning, eller ens någon skillnad, mellan det offentliga stadsbyggandet och den privata fastighets-ekonomin. Platsen som kapsel sammanfaller med hur Mike Davis framställt betingelserna för stadsbyggandet i City of Quartz: Excavating the Future in Los Angeles (1990), liksom hur Fredric Jameson betecknat det postmoderna ”hy-perrummet”: en fullständigt kontrollerad miljö utan kontakt med omvärlden.
Och det har också beröring med hur den flamländske forskaren Liewen de Cauter, utifrån en annan utgångspunkt, tecknar en kontinuerlig linje mellan situationisternas drömmar om en alternativ ”fritidsstad” och den senkapi-talistiska ”upplevelsestaden”.134 Försöken att kompensera förlusten av plats, att upprätta alternativ mot den moderna ordningen (den universella och ni-vellerande helheten, centralmaktens totalitära kontroll) utgör alltså mindre en form av motstånd, och mer ett utpekande av vägen mot en fullbordad kapitalism. Återigen framstår platsen som ett förverkligande av kapitalismens principer, där produktionen av olikheter är en del av dess logik och där bristen – i form av ett outsläckligt begär – utgör själva drivmedlet.
Att se kulturen som betingad av brist är ett outtömligt tema. Det berör platsen på ett djupgående sätt, inte bara i relation till den globala kapitalis-men, eller som bunden till förställningen om en autentisk, förlorad sanning och identitet, utan även i förhållande till rummet. Avermaete berör inte det faktum att platsen upprättas istället för rummet och konstrueras som en mot-sats, vilket enligt min mening är en väsentlig del av denna problematik. För att se platsen (som ”meningsfull, levd och vardaglig” ) i motsats till rummet
133. Mark Wigley, ”Lost in Space: At the End of the Promenade”, Um Bau, 1997:15-16.
134. Lieven de Cauter ”Det mobila samhällets uppkomst” ur MAMA 2000:27, övers. T.
Wiklund.
(”som vad? utsidan? det abstrakta? det meningslösa?” ) – med Doreen Mas-seys formulering – är, som tidigare sagts, att göra sig blind för betingelserna för platsens produktion.135 För mot platsens autentiska, eviga och slutna ord-ning står verkligen en annan ordord-ning, en ordord-ning där den globala kapitalis-men framställs som den enda vägen mot utveckling och framåtskridande.
Den må operera enligt en postmodern logik, men den är framför allt spatialt konstruerad: det oändligt utsträckta, abstrakta och universella rummet ut-gör det sammanbindande element som ut-gör denna logik möjlig. Det innebär att platsens konfrontation med rummet pågår med oförminskad intensitet – men det är ett rum inte längre beaktas inom ramen för arkitekturteori. Det är ett rum som övergivits i den postmoderna vändningen, i dess inåtvända återvändande slutenhet. Och därför är det nödvändigt att förflytta fokus till detta abstrakta och universella rum för att se hur det kan tänkas, i ljuset av vad Marc Augé kallat supermodernitetens utbredning – en utbredning vars hastighet intensifierats, inriktad på en fortsatt nivellering av olikheter.136 Det globala rummet är vad som medger kapitalismens globala dominans – men det är också vad som försätter alla platser i relation till varandra. Vad är innebörden av detta rum, och på vilket sätt kan det föra den arkitekturteore-tiska diskursen vidare? Det är en fråga som jag kommer att ägna återstoden av det här kapitlet.
En första förutsättning för att tänka om rummet är att se hur dikotomin mellan platsen och rummet är falsk. Den är falsk på samma sätt som diko-tomin mellan det lokala och det globala är falsk, skriver Hardt och Negri, eftersom de lokala skillnaderna uppfattas som ”naturliga” med ett odisku-tabelt ursprung, medan det globala betraktas som en utifrån kommande, abstrakt kraft, som från ett ”igenstans”; för att ”det globala antas besitta en homogen och odifferentierad identitet medan det lokala befrämjar det hete-rogena och olikartade”.137 Men platsen är alltid formad i relation till andra platser – liksom i fallet Stortorget i Kalmar är den lokala särarten, platsens
”insida”, resultatet av dess interaktion med ”utsidan”. Dessa krafter från
”utsidan” utgår i själva verket från andra platser som är lika ”verkliga”, lika materiellt förankrade, oavsett om det rör sig om finanskvarteren i London och Frankfurt, företagsparker i Kalifornien eller fabriker i Kina. ”Motsats-paret lokal/global och plats/rum överensstämmer inte med det konkreta/
abstrakta”, skriver Massey, ”det globala är precis lika konkret som den
lo-135. Doreen Massey, For Space, s.6.
136. Marc Augé, Non-places: Introduction to an Anthropology of Supermodernity (London, New York: Verso, 1995).
137. Hardt och Negri, op cit s. 52.
kala platsen”.138 Hon visar hur föreställningen om platsen som en sluten ter-ritoriell ordning; som källan till sanning, mening och identitet; bärare av specificitet och konkret tingslighet; som grund för historiens och kulturens kontinuitet; ett ”hem”, en tillflyktsort undan modernitetens invasioner – hur allt detta inte bara inbegriper nationalistiska och reaktionära inslag, utan också ligger till grund för fruktansvärda konflikter (som kriget i det forna Jugoslavien). Men samtidigt är det rätten till plats som genererar legitima krav på självständighet gentemot exploatering utifrån – som inför ”gentri-fieringen” av äldre stadsdelar, sydamerikanska indianers rätt gentemot mul-tinationella skogsbolag; franska bönders kamp för sina lokala produkter etc.
Platsens politiska betydelser är således ständigt skiftande, och inom ramen för Masseys politiskt och filosofiskt initierade tänkande är det av största vikt, att betrakta varje plats i relation till ett större system. Det finns inga generella sanningar om platser, skriver hon – för att det verkliga politiska samman-hanget ska framgå måste varje plats betraktas som en specifik tidsrumslig konstellation med särskilda förutsättningar. Därför finns ingenting ”givet”
i platsen som ett slags förefintlig konstant: ”vi kommer till varje plats med nödvändigheten, och ansvaret, att undersöka på nytt och att uppfinna”.139
Marc Augé beskriver den antropologiska platsen som förbunden med ett ursprung, en sluten och fullständigt genomskinligt värld där tecknet sam-manfaller med det betecknade. Platsen är en konkret och symbolisk rumslig konstruktion, men den är alltid formad i relation till vad som inte hör till den, till främlingen på utsidan. Han ser den som en geometrisk konstruk-tion, upprättad av noder och linjer, av en insida och utsida, där frågan om identitet och relationer står i centrum. På det viset upprättar han icke-plat-sen som motsaticke-plat-sen till platicke-plat-sen: ”om platicke-plat-sen kan definieras som relationell, historisk och som förbunden med identitet, så är ett rum som inte kan de-finieras som relationellt, eller historiskt, eller som förbundet med identitet detsamma som en icke-plats”.140 För Augé är icke-platsen supermoderni-tetens spatiala konfiguration; den uppstår till följd av ett samhälle baserat på rörelse och utgörs av monofunktionella stationer (väntsalar, köpcentrum, bensinstationer); punkter på ett schema, utan relation till omgivningen och medverkande i produktionen av isolerade subjekt. Om den antropologiska platsen är förbunden med ett ursprung, betecknar icke-platsen istället en värld där ingen längre är ”hemma”: det den producerar är inte relationer, utan en fundamental ensamhet. ”Vi bor i en värld som vi inte lärt oss att
138. Massey, op cit s. 184.
139. Ibid. s. 169.
140. Augé, op cit s. 77f.
titta på ännu. Vi måste lära om att tänka rummet”, skriver Augé141 men i hans egen läsning framställs rummet verkligen som den totaliserande och abstrakta kategori som medverkar till denna utplåning. Det tillstånd han benämner supermodernitet är inte längre betingat av brist, utan av ett över-flöd – av alltför mycket tid, alltför mycket rum, alltför många händelser och singulära individer. Men är inte detta överflöd karaktäriserat just av brist, i existentiell och relationell mening? Augé är därför ännu ett exempel på hur tanken om brist står i vägen för insikter om hur väntsalar, köpcentrum och bensinmackar faktiskt bidrar till formandet av det sociala livet med dess mångfaldigt skiftande betydelser.
Det som står på spel i dikotomin mellan plats och rum, mellan ”det kon-kreta” och ”det abstrakta”, är uppenbarligen det sätt på vilket platsen är förbunden med mening. ”Det nya är inte att världen saknar mening, eller lider brist på mening, eller mindre än vad den brukade ha; det är att vi ver-kar känna ett explicit och intensivt dagligt behov att ge den mening” skriver Augé.142 Detta förhållande får en helt annan innebörd i den franska filosofen Jean-Luc Nancys formulering:
Vi ’har’ inte mening längre, för att vi själva är mening – fullstän-digt, reservationslöst, oändligt, med ingen annan mening än ”vi”…
Betydelsen av denna mening – dvs. innebörden som ett tillstånd korresponderar och jämförs med – är exakt vad vi säger oss ha förlorat. Men vi är mening i betydelsen av att vi utgör det element i vilket betydelser kan skapas och föras vidare.143
I denna meningsproduktion är också arkitekturen delaktig. Oavsett om den betraktas som konst, teknik, hantverk eller som en form av ”varat” är ar-kitekturen en mångfaldigt meningsskapande verksamhet, och de finns ing-enting i sig som förbinder arkitekturens mening till just skapandet av plats.
Hur kommer det sig då att platsen på ett så djupgående sätt relaterats till mening, medan rummet förklarats som tomt och meningslöst?
2.5.2
Det handlar inte om vad meningen är, utan om att erfara att den finns. Me-ningen är en förbindelse mellan olika delar, en korrespondens, snarare än en substans. I en utkastad situation, i en främmande stad eller under
perio-141. Ibid. s. 35.
142. Augé, op cit s. 29.
143 . Jean-Luc Nancy, Being Singular Plural (Stanford: Stanford Univ. Press, 2000) s. 1 f.
der av hög mental aktivitet, ökar den mentala känsligheten. Frånvaron av kontext föder behovet att söka och finna samband: överallt ser man sam-manträffanden man är benägen att tolka som tecken – tillvaron förefaller som genomsyrad av ledtrådar, som styrda av en logik, som om det fanns en orsak som binder samman fragmenten. Att erfara korrespondenser mellan slumpmässiga sammanträffanden är som att vara mottagare för ett tilltal.
Någonting händer som får allting att sammanfalla, som om det var meningen att jag skulle befinna mig just här och nu. Den omgivande verkligheten tycks plötsligt kommunicera – det uppstår en känsla av delaktighet i ett större, hemlighetsfullt sammanhang. Hos den svenska socialpsykologen Johan Asplund är denna erfarenhet av ”tilltal” bestämmande för platsen. Förhål-landet mellan människan och det hon upplever som plats tolkar Asplund i termer av ”responsitivitet”, vad han definierar som människans förmåga att respondera på stimuli i miljön och upprätta en kommunikation, hen-nes ”allmänna svarsbenägenhet”.144 Inom ramen för en undersökning av begreppet ”topofili”, platsbundenhet, gör Asplund en läsning av hur platsen kan tolkas socialpsykologiskt. En ”äkta plats” (i överensstämmelse med en
”äkta kod”, vilket Asplund förser med ett antal kriterier) är enligt denne en
”levande” plats, vilket betyder att den responderar. Han förtydligar: ”En plats responderar i den bemärkelsen, att den tar notis om dig. … En plats gör intryck, men det måste också vara möjligt att göra intryck på platsen”.145 Upplevelsen av en plats (sense of place, som det engelska uttrycket lyder) är med andra ord förknippat med ett igenkännande – och att vara igenkänd. Så som varande en ”upplevelse” – att befinna sig i en kontextuell situation, vilket överskrider den fysiska, geografiska lokaliteten – handlar det om ett slags sensibilitet, en förmåga att lämna och avläsa spår i miljön där de både bevaras och avges. Asplund förser platsen med ett antal andra kriterier som är mera konventionella: han menar t ex att den ”äkta platsen” måste vara permanent, att den måste gå att återvända till. Vidare är den äkta platsen inte liktydig med ställen där man normalt vistas – en av dess viktigaste be-tingelser är att man går till den, kommer ut ur sin egen vrå. (Vi skulle alltså kunna kalla den ”offentlig”, om vi sätter offentlig som motsats till ”privat , en distinktion som inte hör till Asplunds framställning).
Asplunds kriterier på vad som utgör en ”äkta plats” kan jämföras med vad geografen E. Relph anför som platsens huvudsakliga komponenter:
144. Begreppet ”responsitivitet” utvecklas särskilt i Om det sociala livets elementära former (Göteborg: Bokförlaget Korpen,1987) där Asplund anlägger det som en socialpsykologisk grund.
145. Johan Asplund, Tid, rum, individ och kollektiv (Stockholm: Liber förlag, 1983), s. 182.
(sluten) rumslighet, identitet eller egenart, position i ett nätverk av andra platser, lokalitet, tidslighet, och mening – vilka var och en utvecklas utför-ligt i en fenomenologiskt betingad läsning.146 Det fenomenologiska ansla-get i Asplunds läsning utökas med platsens förmåga ”att tala”. Platsen blir här ett slags kommunikativ närvaro, en röst, vilken Asplund förbinder med
”vidskeplighet” – en term som utgår från det gamla fornsvenska verbet ski-pas vidh, vilket kan tolkas som ”skapa i sin egen avbild”. Denna vidskeplig-het är för Asplund en förutsättning, inte bara för upplevelsen av plats, utan för all kultur överhuvudtaget. Kultur fattas här i traditionella termer, som ett slags meningsfull, kontinuerlig och delvis omedveten process i vilken människan gjort sig hemmastadd i sin omgivning: där tingen formats till hennes avbild, lika väl som att människan formas av sin relation till dem.
I en sådan kultur fungerar inre och yttre verklighet i harmoni med varan-dra: det finns ett slags korrespondens mellan verkligheten och människans uppfattning av den. Det är ett mimetiskt förhållande, något som Asplund, i andra böcker, ger ytterligare exempel på.147 Och i fråga om platslöshetens predikament kommer Asplund till följande slutsats: ”Platslöshet är en miljö som är fri från vidskepelse, en stum värld som man varken kan lära känna eller känna igen. En platslös person är inte bara hem- eller rotlös; han sak-nar empatisk förmåga”.148 Utifrån Asplunds socialpsykologiska perspektiv är platsen således inte ett objekt, inte ett rum eller en lokalitet, utan en psykologisk erfarenhet: en upplevelse av en kommunicerande närvaro.
Plat-146. Gunnar Sandin har analyserat den dikotomatiska uppbyggnaden i Relphs platsbegrepp, där identifikationen med platsen – dvs. graden av ”hemhörighet”
– upprättas utifrån ett graderat schema av insida/utsida. Se Gunnar Sandin, Modalities of Place, s. 35-44. Men denna dikotomi förefaller uppstå direkt till följd av den filosofiska förankringen i fenomenologin; en verklig kritik av Relphs platsbegrepp måste därför inbegripa en filosofisk kritik av Heidegger.
147. Se Johan Asplund, Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991), Rivaler och syndabockar (1989), och indirekt även i den senaste boken, Hur låter åskan (2004), en analys av konstens förhållande till vetenskap. En intressant aspekt av Asplunds läsning av plats i termer av responsitivitet är att han ställer ”platsen” mot ”monumentet”, vilket han menar kännetecknas av platser och företeelser som inte talar till en, som är stumma, som förminskar och förringar. Det ”monumentala” knyts således här inte till faktorer som skala, representation eller makt, utan till avsaknaden av tilltal. Med tanke på att monumentet av hävd anses utgöra en manifestation av ett entydigt, gemensamt och varaktigt minne ges här således en öppning mot kritik, det omöjliga i en sådan manifestation.
148. Asplund, Tid, rum, individ och kollektiv, s. 183.
sen uppstår i ömsesidigt samspel mellan miljön och individen. Men vad är det för mening som kommuniceras? Vilket är innehållet i det budskap, det tilltal, som utväxlas? För Asplund är en ”äkta plats” förknippad med social delaktighet. Vad som utgör en plats är dess förmåga att kommunicera ett socialt innehåll, att upprätta en känsla av gemenskap med andra – levande och döda. Platsens ”mening” har således att göra med kommunikation, men en kommunikation som konstitueras på ett kollektivt plan, inte på ett individuellt: ”Den djupa platskänslan är social.… När miljön talar, så talar den med kollektiv stämma”.149 Asplund menar att den äkta platsen förhål-ler sig till sin hypotetiska motsats som kollektivet förhålförhål-ler sig till individen:
det är således individualiseringen av samhället som sådant som leder till ”den äkta platsens” försvinnande.150
Och därmed etablerar sig Asplund till den gängse diskursen om platslös-het som förbundet med förlusten av mening. För platsens mening uppfattas alltid i generella termer: upplevelsen av himmel och jord, av gräns eller öpp-ning; av att ”höra hemma”; att ”tillhöra”; att finna ”ett existentiellt fotfäste”.
Det är en mening som förstås på en allmän, kosmisk, eller överindividuell nivå; ”mening” så som ”common sense”, franskan ”sens commun”, i allmän mening: ur ett ”ju” (som Lars Mikael Raattamaa kallat det).151 För Casey är innebörden av själva samhället – ”society” ur termen socius, ”att dela”
– liktydigt med att dela en gemensam plats.152 Det rör sig alltså ständigt om en enfaldig mening, en delad och gemensam mening som till sin innebörd antas ha en bestämd betydelse. Det faktum att många känner samma sak utgör platsens – den kollektiva platsens – samlade energicentrum. Man kan utöka med att påstå att denna upplevelse av mening som varande kollektiv och
149. Ibid s.134.
150. Arkitekturteorietikern Finn Werne har föreslagit att motsatsen till Asplunds
”topofili” skulle kunna utgöras av ”kosmofili”, dvs platsen så som den erfars en person på tillfälligt besök, av turisten eller den urbana intellektuelle – en person som ignorerar eller står över platsens historia eller dess sociala problem. Om platsen konstitueras på ett individuellt plan, i ”det personliga förhållningssättet”, är platsens förmåga att ”tala” beroende av individens kunskap, fantasi och erfarenhet av andra platser. Individen ”lagrar” så att säga platsupplevelser inom sig som aktiveras på olika sätt i mötet med verkligheten, vad Werne kaller en ”utbildning” av platser i medvetandet, ”som symboler med omfattande betydelseinnehåll”. Se Finn Werne, Den osynliga arkitekturen (Göteborg: Vinga press,1987).
151. Lars Mikael Raattamaa, Politisk våld (Stockholm: OEI editör/Modernista, 2003) s.
31.
152. Casey, op cit s. xiv.
delad också går att spåra i festens, karnevalens, demonstrationstågets och de
delad också går att spåra i festens, karnevalens, demonstrationstågets och de