Från rum till plats: den postmoderna vändningen

2.2.1

Ur ett historiskt perspektiv är det ofrånkomligt att se hur platsen lösgör sig från, och så småningom uppnår autonomi, genom att differentieras från den förhärskande förståelsen av rummet. Hellquists försök att ”tänka om”

rummet kan ses som en reaktion på det faktum att postmodernismen i all

27. Fredric Jameson, ”The Cultural Logic of Late Capitalism”, ur Leach (red.) op cit. s.

242-246.

väsentlig grad förskjutit rummet ut ur diskussionen. Från att ha konstituerat själva kärnan av modern arkitektur lämnas rummet därhän till förmån för helt andra problemställningar. För Robert Venturi är rummet ett av de ”sa-krosankta begrepp” som bidragit till att reducera arkitekturen till en livlös abstraktion, baserad på förenklingar och utestängningar.²⁸ När han formu-lerar sitt ”försiktiga manifest” för en arkitekturuppfattning som bryter med den etablerade modernismen, en arkitektur konstituerad av komplexitet och mångtydighet, ligger fokus på formen. Arkitekturen introduceras i en värld av tecken, som delaktig i en kommersiell visuell verklighet där den inte längre kan göra anspråk på att stå skild från masskulturen. Men detta fokus på formen, på ytan som visuell kommunikation, innebär inte att den teoretiska förståelsen av rummet lämnas opåverkad eller att dess status demonteras – tvärtom. För samtidigt som rummet upphör att stå i centrum för arkitek-turteorins problemställningar träder det in i en rad andra discipliner, om än från andra utgångspunkter, där medvetandet om rummets betydelse ökar till den grad att man talar om en ”rumslig vändning” inom filosofi, historia och kritisk teori.²⁹ Det innebär att rummet inte är specifikt för arkitektur längre – det ”tillhör livsvärlden”, som Kenneth Frampton formulerar det i slutordet till sitt huvudverk, Studies in Tectonic Culture (1995).³⁰ Vad kan man säga står på spel under denna process, i skiftet mellan modernism och post-modernism – ett brott som givetvis uppstår ur många sprickbildningar och som även rymmer motsägelsefulla enskildheter?³¹

28. Robert Venturi, Complexity and Contradiction in Architecture (New York: The Museum of Modern Art, 1966); med Denise Scott Brown och Steven Izenour, Learning from Las Vegas (Cambridge, Massachusetts: The MIT Press, 1972). Det finns en viktig skillnad i Venturis hållning mellan dessa två publikationer som är värd att notera. Den första boken upprätthåller en argumentation kring arkitektur som en mångtydig konstform, där uppgiften framställs som ett bevarande av traditionen genom ständiga omtolkningar. Detta kvarhållande av arkitekturens relativa autonomi uppges i den andra, vilket upplöser skillnaden mellan en slumpmässiga och en medveten utformning liksom mellan hög- och lågkultur.

29. Se Edward W. Soja, Thirdspace (Oxford: Blackwell,1996), s. 1-6.

30. Hela citatet lyder: ”All the rest, including our much-vaunted manipulation of space, is mixed up with the lifeworld, and in this it belongs as much to society as to ourselves.” Kenneth Frampton, Studies in Tectonic Culture: The Poetics of Construction in Nineteenth and Twentieth Century Architecture (Cambridge, Massachusetts, London, England: The MIT Press, 1995) s. 387.

31. Det viktigaste undantaget från min framställning i detta kapitel är Bernhard Tschumi, där föreställningen om rummet (”the oldest constant of all”) förblir i fokus

Platsen fyller i förstone förvånansvärt likartade syften inom konsten res-pektive arkitekturen. Utpekandet av ”plats” uppstår i bägge fallen ur en kritik av modernismen – för konstens vidräkning är det ett moment som avhandlas i nästa kapitel. Men om den konstnärliga reaktionen utlöstes av en kritik mot det modernistiska konstverket – ur måleriets betingelser, med be-toning på den abstrakta ytan; eller ur den moderna, autonoma skulpturen, som i stort sett kunde placeras var som helst utan förankring till omgivning-en – så uppfattas detta autonoma, ”neutrala” och abstrakta tillstånd så som utgörande rummet, inom arkitekturdiskursen. Om konstnärer söker platsen för att undgå de institutionella kriterierna, så utgör rumsbegreppet arkitek-turens motsvarande institution. Med andra ord framträder platsbegreppet med en särskild laddning till följd av en inomdisciplinär kritik, där konstens och arkitekturens olika verkningsmedel uppfattas som uttömda av en mo-dernistisk dogmatisk ortodoxi. För långt före kritikern Clement Greenberg förespråkade nödvändighet av ”mediumspecificitet” – att varje konstart skulle utvecklas inom ramen för sitt kompetensområde – var detta villkor uppfyllt inom arkitekturen. Det moderna rumsbegreppet är oskiljaktigt från konstituerandet av den moderna arkitekturen som sådan: definitionen av arkitektur som en fundamentalt ”rumsskapande” konstart formulerades re-dan 1893 i Schmarsows ”The Essence of Architectural Creation” och kan sägas ha nått sin höjdpunkt i Sigfried Gideons publicerade föreläsningar om Space, Time and Architecture i Harvard på 40-talet.³²

för hans olika arbeten från tidigt 70-tal och framåt. Tschumi utgår i synnerhet från Georges Bataille som gör arkitekturen till en metafor för det rationella förnuftets totalitära dominans. For Tschumi måste därför rummet försättas ”i kris”, vilket föranleder hans produktion av ”onyttiga”, lustfyllda och erotiskt laddade objekt som ett sätt att undfly rummets determinering. Trots att våra syften korresponderar väljer jag att bortse från Tschumi, eftersom jag ifrågasätter hans grundläggande problembeskrivning fr a. med stöd i Doreen Masseys kritik av det förhärskande tänkandet om rummet. Om Tschumi, se Louis Martin, ”Interdisciplinary Transpositions: Bernard Tschumi’s Architectural Theory” ur Alex Coles and Alexia Defert (red.) The Anxiety of Interdisciplinary, (London: Black Dog, 1998) s. 61-88. För en kritik av Tschumis ”omtänkande” av rummet, se Doreen Massey, For Space (London, Thousand Oaks, New Dehli: Sage, 2005) s. 113-114.

32. För en redovisning av rumsbegreppets historia och kanonisering inom modern arkitektur, se Adrian Forty, ”Space” ur Words and Buildings: A Vocabulary of Modern Architecture (New York: Thames & Hudson, 2000). Riktigt hur framgångsrik denna legitimering varit framstår tydligt om man beaktar hur tonvikten på rummet och synen på arkitekten som rumslig expert lever kvar inom praktikerns självmedvetande.

Därför är det inte förvånande att kritiken mot rummet utgör en häv-stång i den postmoderna omvandlingen, men det är samtidigt en aspekt som inte är tillräckligt uppmärksammad inom historieskrivningen. Det faktum att rummet försvinner ur teoribildningen och ersätts av andra problemom-råden visar hur diskursen inte bara förskjuter tonvikten bort från vad som tidigare utgjort arkitekturens centrum, produktionen av rum, utan även hur tanken på rummet som sådant befinner sig i kris. Kanske det är just här, i förändringen av rummets betydelse, som ”brottet” mellan modernism och postmodernism inom arkitektur kan ses som ett verkligt paradigmskifte. Inte bara i fråga hur rummet gestaltas, hur det angrips teoretiskt, ersätts eller förskjuts – utan för att hela detta skeende vittnar om en förändring i synen på vad arkitektur är för någonting, vilket förändrar förutsättningarna för en praktisk produktion. Fattat som medium för arkitektur visar förskjutningen av rummet ut ur teoriskrivningen ytterst på den kris som rör arkitekturens identitets- och legitimitetsfrågor.³³ Min avsikt här är inte att teckna en full-ständig bild av denna kris, inte heller att söka en definition på de nebulösa begreppen modernism och postmodernism: syftet är istället att visa på de inneboende konsekvenserna i detta skifte och se vilken position som utpekas för arkitekturen när ”platsen” ersätter rummet som medium. För rummets osynliggörande och försvinnande är inte bara ett fenomen som uppstår i frå-ga om det offentlifrå-ga rummet, fattat utifrån andra discipliners förståelsehori-sont – det tycks drivas fram som en kausalitet inom arkitekturens diskurs.

2.2.2

Platsen uppstår ur en negation, ur upplevelsen av platslöshet. Den svarar mot en brist, en förlust av autenticitet och mening, och det är ur denna brist som de positiva värdena extraheras. Geografen Edward Relph, som lanserade begreppet ”platslöshet” på 70-talet, menar att även om rummet är en förut-sättning för bildandet av ”plats” är det platsen som ger rummet ”mening”.

Därmed kopplas platsen samman med de genomgående teman som formar dess förståelse inom snart sagt alla discipliner: platsen så som avhängig

kultu-33. Fredric Jamesons ovan anförda läsning är ett exempel på hur rumsliga omvandlingar ses som utgörande ett symptom på det postmoderna. Däremot berör han inte relationen till (vad jag ser som) det konkurrerande platsbegreppet. Det måste också noteras att Jamesons fokus på rummet innebär ett avsteg från den gängse förståelsen av postmodernismen i arkitektur, så som den företräds av Venturi, Moore, Graves och Gehry, där paradigmskiftet fattas i termer av semiotik, symbol- och stilfrågor, överskridandet av gränser mellan populär- och högkultur etc. – snarare än som rumsligt definierat.

rell särart och kollektiv gemenskap, platsen som bärare av det konkreta och specifika, platsen som betingad av igenkännande och hemhörighet. Platsen blir liktydig med identitet som sådan, kort sagt, med Relphs ord: ”männis-kor är sin plats och platsen är sina männis”männis-kor”.³⁴ Den amerikanska filosofen Edward S. Casey, en av de främsta förespråkarna för platsens ”mening”, ser platsen som en undertryckt ordning genom hela filosofihistorien, ett begrepp som i och med att det ”reducerats till en rumslig modulering” förlorat sin ursprungliga autonomi.³⁵ Han ser platsen som betingad av kroppslighet, när-varo, begränsning och insida – till skillnad från rummet, som är en mental kategori och därför abstrakt, universellt och oändligt. Han menar följaktligen att Hannah Arendts polis inte ska tolkas som en rumslig ordning utan som en institutionellt sanktionerad plats.³⁶ Platsen upprättas således antitetiskt i för-hållande till rumsbegreppet och tillförs de värden rummet antas sakna. Dess autonomi måste uppfattas som skenbar, eftersom rummet – eller snarare, en viss idé om rummet – på ett så markant sätt utgör en fullständigt domine-rande och negativ modell. Uppfattat som en abstrakt geometri, formad ur ett förnekande av den sinnliga upplevelsen och av lokala egenarter, kommer det universella och oändliga rummet (så som det etablerats genom det cartesian-ska res extensa, eller Newtons infinite space) att laddas med negativitet och dess – i arkitektonisk mening – avantgardistiska anspråk att ifrågasättas.

När kritiken mot modernismen börjar växa fram, i mitten av 50-talet, så är det framför allt med avstamp ur CIAM:s stadsbyggnadsdoktriner där det modernistiska rumsbegreppet effektiviserades.³⁷ Skiftet kan sägas uppstå ur diskussionen om ”kontext” och det historiska sammanhangets betydel-se som växte fram runt den italienska tidskriften Casabella. I och med Aldo Rossis teorier utvecklades detta till en strukturalistiskt betingad teori där ar-kitektur blev en fråga om formens kontinuitet, inskrivet i en historisk process av ständigt återkommande typer.³⁸ En direkt motsättning mellan rum och

34. Edward Relph, Place and Placelessness (London: Pion Limited, 1976), s. 34.

35. Edward S. Casey, förordet, The Fate of Place: A Philosophical History (Berkely, Los Angeles, London: University of California Press, 1998).

36. Ibid s. xiv.

37. CIAM, Congrès Internationaux d’Architecture Moderne, var en internationell sammanslutning av arkitekter och teoretiker. För såväl Manfredo Tafuri som Charles Jencks är det den moderna stadsplaneringens ”kris”, som driver fram behovet av ett paradigmskifte – även om formen för detta skifte och formuleringen av ”krisen” ser radikalt olika ut i deras läsningar. Manfredo Tafuri, op cit; Charles Jencks, Modern Movements in Architecture (Penguin, 1985) s. 374.

38. Aldo Rossi, The Architecture of the City (New York: Opposition Books, 1982).

plats formuleras kort därefter: 1959 skriver Aldo Van Eyck i ett program för Team X att ”vad än rummet och tiden innebär så betyder platsen och tillfället mer. För människans bild av rummet är plats, och bilden av tiden är tillfället”.³⁹ Det var en likartad föreställning som föranledde situationis-ternas planlösa drivande genom Paris, en ”psykogeografisk” metod där det var platsen – snarare än rummet – som skulle registreras. Situationisternas utarbetning av olika aktioner och konstnärliga grepp – som dérive, détourne-ment och assemblage – kan ses som en motståndsrörelse mot det modernis-tiska paradigmet på flera fronter samtidigt: mot det absoluta verket, mot det rationella rummet, mot instrumentaliseringen av tid. Det geografiska rummet, som en mätbar kategori betingad av distans och abstrakt lokalitet, konfronterades direkt genom produktionen av alternativa kartor – ett stra-tegiskt ”psycho-mapping” av staden där den subjektiva uppfattningen av platser och relationer dokumenterades som fakta.⁴⁰ Här uppstår också en intressant schism mellan den konstnärliga och arkitektoniska rektionen på samma problematik: vad som inom konsten är en ifrågasättande kritisk rö-relse, blir inom den arkitektoniska diskursen så småningom tvingande för att finna alternativa svar. När arkitekterna kring Team X upprättar andra, och som man tycker mera giltiga lösningar på stadens problematik uppfattas det som ett brott, ett svek, av situationisterna.⁴¹ Hela detta moment i kritiken mot modernismen, i skillnaden mellan konstnärliga och arkitektoniska posi-tioner i ljuset av det frambrytande konsumtionssamhället, innehåller inslag som fortfarande har kapacitet att röja nuvarande villkor. Men om situatio-nisterna föranlett ett förnyat intresse som bland annat resulterat i en rad nya publikationer, visar det också på deras marginella effektivitet som en form av motstånd. I ljuset av den fortsatta teknologiska och politiska utvecklingen har ingenting väsentligen förändrats.

Den ”plats” som förs fram i arkitekturdiskursen under den sena moder-nismen är emellertid inte identisk med den plats, som under 80-talet förses med ”själ” och hela den metafysiskt laddade överbyggnaden. Platsen tycks fattas som ett ”förmänskligande” av rummets abstrakta sfär, som ett slags de-taljering eller materialisering, snarare än som utgörande en motsats. När t ex.

den holländske arkitekten Herman Herzberger framhåller platsens betydelse,

39. ”Whatever space and time mean, place and occasion mean more. For space in the image of man is place, and time in the image of man is occasion”. Citerat från Jencks, op cit. s. 311.

40. Simon Sadler, The Situationist City (Cambridge, Massachusetts, London, England:

The MIT Press, 1998).

41. Ibid s. 15-66, i synnerhet s. 32 f.

ligger tonvikten på mångsidighet och den platsspecifika arkitekturens funda-mentalt öppna karaktär.⁴² Fortfarande förankrad i ett modernistiskt paradigm formuleras strategin som en fråga om att skapa mera komplexa former i re-spons till brukarens fantasi och behov, att skapa en arkitektur som låter ”män-niskor verkligen visa så många olika ansikten av sig själva som möjligt”.⁴³ Re-dan här relateras platsen till människans identitet, men identiteten ses som formbar och föränderlig, skapad i interaktion med arkitekturen. Det regionala tema som presenteras i World Architecture IV (1967) visar en samling projekt där föreställningar om plats skjutits i förgrunden inom vad som fortfarande utgörs en skulptural modernistisk tradition.⁴⁴ Denna öppenhet i platsens betydelse – meningens mångfald så som skapad och formad – uppvisar en påtaglig skill-nad i jämförelse med hur platsen definieras ett tiotal år senare.

42. Herman Herzberger, ”Place, Choice and Identity” ur John Donat (red.) World Architecture IV (London: Studio Vista,1967). Publikationen är försedd med ett anmärkningsvärt förord som fastställer ”platsen” som ett botemedel för stadens sjukdom. Donat skriver: ”We know that rats, subjected to extreme conditions of overcrowding (urban rats!), become aggressive, homosexual and, ultimately, cannibal.

We know too that a city can alter the genetic constitutions of inhabitants, rejecting the weaker strains by banishing them into mental institutions and allowing the stronger urban strains to reproduce … The pioneering studies of people like Jane Jacobs, Kevin Lynch and Christopher Alexander have produced diagnoses of the city it would be perilous to ignore – but an embarrasing silence with respect to its cure”. (s. 8 ff.) 43. ”The capacity of the place to respond to choice will itself suggest new choices can

be made”; ”In architecture, we have to make everything so that it really is possible for people to reveal as many different faces of themselves as possible. …Everything we design must be a catalyst to stimulate individual people to play the variety of roles through which their own identity will be enlarged. The aim of architecture is to achieve a condition where everyone’s feeling of identity is maximised.” Herman Herzberger, op cit s. 74 ff.

44. Charles Jencks ger en intressant tolkning av detta skede i Modern Movements in Architecture (s. 301-318). Han noterar att termen ”plats” verkar ha spridits över hela världen utan hänvisning till ursprung (not 12 s. 403), och hans beskrivning av hur platsen uppfattats i efterkrigstidens England kan ses som en parallell till hans egen uppfattning om arkitekturens estetiska kriterium som utgående från dess mång- och tvetydighet. ”Platsen” upprättas i reaktion mot modernismens generella och totalitära drag, vad Jencks sammanfattar i bilden av den sociologiska, statistiska medelmänniskan: Orgman. Ifrågasättandet av denna abstrakta varelse som objekt för stadsplaneringen visar hur platsen binds till förställningen om det subjektiva, icke-mätbara och specifika.

Men innan vi går närmre in på innebörden av detta platsbegrepp, vad är det man vänder sig mot? Vad är det i det modernistiska rumsbegreppet som upplevs så förhatligt, och på vilket sätt tvingar det fram ett arkitektoniskt förvar? I likhet med de flesta övertagna föreställningar så framträder rums-begreppet, vid en närmare granskning, som långt mer komplext än hur vi vanligtvis uppfattar det. Snarare än utgöra något exakt och definierat – en projektion av rationalism och ett det abstrakta tänkandet – så utgör det en sfär av associationer med förvånansvärt motstridiga inslag. För om rum-met pekas ut som arkitekturens huvudsakliga medium i och med den tyska 1800-tals traditionen, ett spår som oavvisligen infogas i ”det moderna”, så är detta rumsbegrepp av en delvis annan ordning än hur Sigfried Giedion formulerar det. I sin roll som arkitekturteoretiker och historiker, och som sekreterare för CIAM under hela dess verksamhetsperiod (1928-1956), kan Giedion både i teorin och praktiken antas som källa för detta rumsbegrepps produktion. Den moderna nya rumsuppfattning som Giedion lanserar i Spa-ce, Time and Architecture: The Growth of a New Tradition (först publicerad 1941, med ständigt förnyade utgåvor och förord) definieras som en essentiell, uni-versell princip som hittills varit dold i samtiden. Dess huvudsakliga principer står att finna i ett arkaiskt förflutet, då som ”människan fortfarande var i kontakt med kosmos” – i Egyptens pyramider och i det grekiska templen.

Detta rum kommer framför allt till uttryck genom spelet mellan volymer. Det är en vår tids fördomar, skriver Giedion, att vi ser arkitekturens uppdrag som en fråga om att forma insidor, att skapa det ”urholkade” rum som har sitt ursprung i romarriket.⁴⁵ Giedions version av det moderistiska rumsbegrep-pet definieras som en omvälvande syntes av två skilda rumsuppfattningar:

det romerska, med Pantheon som främsta exemplet – en uppfattning som Giedion menar varit förhärskande ända in i 1800-talet – och den äldre gre-kisk/egyptiska, där rummet ”uttrycks och modelleras” i relationen mellan byggnadsvolymer. Det är först nu, skriver Giedion, som konsten och veten-skapen framkallat ”den optiska revolution” – tillbakavisandet av centralper-spektivet – som banat vägen för den tredje rumsuppfattningen, där arkitek-turen återigen närmar sig skulparkitek-turen. Detta rum skapas och kommer till uttryck genom ”hur volymer placeras i rummet och relaterar till varandra, hur det inre rummet avskiljs från det yttre eller perforeras på ett sätt som möjliggör tolkning”.⁴⁶ Den arkitektoniska laddningen förskjuts med andra

45. Sigfried Giedion, Space, Time and Architecture: The Growth of a New Tradition (Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press,1997) s. xlv f.

46. ”The way volumes are placed in space and relate to one another, the way interior space is separated from exterior space or is perforated by it to bring about an

ord till utrymmet mellan volymer och till gränsen mellan det yttre och inre.

Det är tydligt att detta rumsbegrepp både avviker från och samtidigt om-fattar egenskaperna i det ”essentiella rum” Schmarzow definierade som ar-kitekturens medium. ”Rummet” framträder hos Giedion som en kombina-tion av det tyska, fenomenologiskt orienterade, ”empatiska” rummet– där det subjektiva upplevelseperspektivet ställs i centrum – och med vad som kan uppfattas som dess motsats: det oändligt utsträckta rummet, ”rymden”

som en abstrakt geometri. Utmärkande för detta rum, till skillnad från det euklidiskt definierade geometriska rummet, är enligt Giedion att det inte låter sig fångas ur ett enda perspektiv: det fattas ur en rörlig temporalitet i interaktion med betraktaren. Till dess kvaliteter hör också frågan om dess mångsidighet – Giedion framhåller t ex dess ” oändliga potential för att skapa relationer”.⁴⁷ Skillnaden i förhållande till de kvaliteter som senare till-delas platsen – det sinnliga, specifika, konkret och subjektivt erfarna – fram-står därmed som försumbar. Platsen föreligger implicit i form av det ”inre”

rummet hos Giedion.

Detta rumsbegrepp utgör kärnan i den moderna arkitekturen: som

Detta rumsbegrepp utgör kärnan i den moderna arkitekturen: som