Stortorgets historia är en skärva av ett mycket större skede, den turbulenta brytningstid då Sverige, genom decennier av krigsföring, etablerat sig som en stormakt i Europa. Nationsbildandet var våldsamt, gränserna ytterst in-stabila. Den våg av nya stadsbildningar som skedde under 1600-talet var en manifestation av denna centralmakts fysiska och rumsliga tillblivelse. Från mitten av 1500-talet till början av 1700-talet bedrevs en stadsplanering i Sverige som enligt ny forskning saknar motstycke i dåtidens Europa – det är en kolonialisering inom rikets gränser, vilken i omfattning endast låter sig jämföras med vad som samtidigt sker i Sydamerika och Asien.2 Enbart under Gustav II Adolfs och Kristinas regeringar grundades nitton städer i Sverige och elva i Finland. Den är en period där förintelse och uppbyggnad står som växelvis verkande krafter och där krigets fullständiga kaos samti-digt rymmer en frambrytande ny rationalitet. Som förhistoria till det mo-derna samhället – vad Foucault kallat ”den klassiska epoken” – är det under denna period vetenskapen, tekniken, infrastrukturen och byråkratin etable-ras i sina tidigaste former. Om makten tidigare varit knuten till en person och dennes faktiska resurser, kommer nu utövningen av makt att breddas och institutionaliseras. Föreställningar om styrelseformen som ett generellt
”envälde” under denna tid är delvis felaktiga: Peter Englund påpekar att det
2. Se Nils Ahlberg, Stadsgrunder och planförändringar: svensk stadsplanering 1521-1721 (Uppsala: Ultuna, Inst. för landskapsplanering, 2005). Stormaktstidens betydelse för stadsutvecklingen är ett väl etablerat forskningsfält – min återgivning är i huvudsak baserad på källor som anknyter specifikt till Kalmar, framför allt Ingrid Rosell och Robert Bennett, Kalmar Domkyrka, Småland band III:4 (Stockholm: Almqvist &
Wiksell, 1989); Ruth Hedlund, ”Sextonhundratalets Kalmar: den gamla och den nya staden” respektive Per Jansson, ”Kalmar och omlandet under 1600-talet” ur Ingrid Hammarström (red.), Kalmar stads historia II. Från Kalmarunionens stad till den nya stadsgrundningen på Kvarnholmen (Kalmar: Kulturnämnden i Kalmar, 1982).
rörde sig om en blandform, monarchia mixta, där adeln på olika vis delade sty-ret med kungen och där borgare och prästerskap gavs ett visst, om än osä-kert, medinflytande.3 Makten centreras på 1600-talet och blir mer absolut i sina verkningar, men samtidigt mer diffus – den uppträder i flera former, balanserar mellan olika fästen, och framför allt tar den form i rummet. Det inneboende våldet i hela detta skifte har utforskats av Englund, som skriver:
På samma sätt som en rad nya vetenskapare från Galilei till Descar-tes satt den gamla världsbilden i fråga, hade uppstigandet av den nya staten, som var lika resurshungrig som den var kraftfull, fått marken att gunga under flera traditionella maktcentra, från kyrkor-na över olika regiokyrkor-nala församlingar ned till bönderkyrkor-nas och byarkyrkor-nas högst lokala samfälligheter. I den här stämningen av ovisshet och ångest, då gamla ideologier rasade samman och nya ej hunnit ta de fallnas plats, då gamla källor för myndighet och inflytande fann sig blockerade och nya ännu inte hunnit springa fram, blev frågor om makt och auktoritet allt viktigare. (Vem kunde tillåtas göra vad och varför? Var kom verklig auktoritet ifrån? Och vad kom den ur? )4
I böckerna Ofredsår (1993) och Den oövervinnelige (2000) låter Englund fortifi-kationsingenjören, krigaren, arkitekten och konstnären Erik Dahlberg ge mänsklig gestalt till tidens skeenden. Det är också Erik Dahlberg som i den senare delen av 1600-talet medverkar i uppförandet av befästningarna kring Kvarnholmen, utförd enligt den moderna fortifikationskonstens alla regler med matematiska beräkningar av siktlinjer och döda vinklar. Den nya sta-den Kalmar utgör under sta-denna tid Östersjöns starkaste fästning, huvudsta-tion för flottan, utskeppningsort för soldaterna till kriget på kontinenten och säte för gränsbevakningen mot Danmark som besitter landskapen omedel-bart söderut. Sedan sekler tillbaka utgjorde Kalmar en av Sveriges viktigaste handelsstäder – som del i den nya centralmaktens merkantilistiskt inriktade politik innehade man sedan 1617 särskilda privilegier.5 Den nya staten –
skat-3. Peter Englund, Ofredsår: om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt (Atlantis, Stockholm, 1997) s. 295.
4. Ibid. s. 297.
5. Kalmar var utnämnd till en s.k. stapelstad, vilket innebar att den hade rätt att bedriva utrikeshandel. Under stormaktstiden reglerades handeln genom en arbetsfördelning mellan de olika städerna: stapelstäderna tilldelades rätten att bedriva utrikeshandel medan de s.k. uppstäderna – belägna inne i landet – stod för handeln med landsbygden. Städernas handelsprivilegier var noga reglerade
testaten – hade identifierat stadsväsendet och de sk stadsnäringarna (handel och hantverk) som avgörande för rikets utveckling: genom att kontrollera och beskatta varuutbytet i ett system av olika tullar utgjorde städernas eko-nomiska liv statens kanske väsentligaste inkomstkälla. Ständigt i strid och i färd med att utvidga sitt territorium var tillgången på resurser, mänskliga och ekonomiska, den ständigt kritiska frågan. Den överordnade politiken var därför att koncentrera och föra in handeln i städerna, att motverka den fria gränshandeln, marknaderna på landsbygden och – i fallet Kalmar – den s.k.
bondeseglatsen från Öland.6 Vad som brukar kallas för uppsvinget för stä-derna under stormaktstiden skedde således i högsta grad som ett centralstyrt, medvetet och målinriktat arbete. Genom en rad konkreta och samordnade åtgärder etablerades staden som en social, ekonomisk och rumslig fakticitet:
juridiskt och administrativt – i form av tilldelning av privilegier och fördel-ning av arbetsuppgifter; fysiskt – i form av anläggandet av helt nya städer, flyttningar och utvidgningar av redan existerande. Men om handeln var av avgörande betydelse för centralmaktens försörjning, så var de ständiga kri-gen under 1600-talet också ett väsentligt hinder för denna utveckling. Situa-tionen var med andra ord paradoxal, eftersom krigens syfte framför allt var ekonomiskt – inte minst i förhållande till Danmark, som genom sin dominans över Östersjön utgjorde ett väsentligt hot mot den svenska handelspolitiken.
Kalmars betydelse i början av 1600-talet är härvidlag dubbelt laddad.
Som gränsstad mot vad som fram till 1648 utgörs av danska landvinningar är Kalmar av riksintresse för rikets förvar. Den medeltida staden hade under sekler varit krigsskådeplats för uppgörelser med danskarna, omgiven av höga upprättstående murar i slottets omedelbara hägn. I ljuset av den nya forti-fikationskonsten bedömdes nu läget som olämpligt och befästningarna var dessutom gravt föråldrade. Planerna på att flytta staden till den då närmast obebyggda Kvarnholmen i närheten sägs därför uppstå redan efter Kalmar-kriget 1611-13 då staden lidit stora skador. Då den återlämnas av danskarna vid freden 1613 är ”slottet till stor del sönderskjutet, staden i ruiner, borgarna husvilla”, som Manne Hofrén skriver, en av Kalmars flitigaste skildrare (men en ur historiskt hänseende inte alltid pålitlig källa).7 Han uppger 1630 som året för den första stadsplanen på Kvarnholmen – därefter följer en rad olika
och lagfästa – såtillvida var stapelstäderna fram till 1617 förbjudna att besöka uppstädernas marknader för att motverka inbördes konkurrens. Se Ruth Hedlund, op cit s. 330; Per Jansson, op cit s. 361 f.
6. Om kronans kontroll av handeln (genom lagstiftning, tullar, reglering av marknader etc.), se Jansson, ibid. s. 361-374.
7. Manne Hofrén, Kalmar: staden och slottet (Kalmar 1969), s. 20.
förslag in till början av 1650-talet som i huvudsak bara skiljer sig åt i detaljer. 8 Det formella beslutet om att staden ska flyttas fattas på Axel Oxenstiernas ini-tiativ av det svenska riksrådet 1640, varpå vidare nybyggnationer i den gamla staden förbjudes. Och kanske är det för att understryka avståndet mellan en totalitär centralmakt och dess undersåtar som Hofrén påstår att befolkningen hålls ovetande om rådets beslut ända fram till 1647, då en ny stor stadsbrand aktualiserar flyttningen.9 Han anger också att staten spränger den medeltida kyrkan i luften, eftersom man fruktar att fienden kan utnyttja tornet som fäs-te (sfäs-tenarna kommer senare att användas som byggnadsmafäs-terial i den nya Domkyrkan). Hur som helst ligger kyrkogården kvar och utgör idag den enda synliga resten av den medeltida stadsbildningen – det ter sig som ett utslag av en tidig modernitet att funktionen inte tillåts inom den nya stadens murar.
Stadsplanerna över Kvarnholmen visar den som ett slags kristall, en av-ancerad symmetrisk komposition kring Storgatans mittaxel som ”liksom en besvärjande gest” upprättar en geometrisk förbindelse mellan den gamla staden.10 Holmen är omgiven av ett sicksackformat system med bastioner, redutter och vallgravar, planlagd i ett renodlat rutnät med strikt rektang-ulära kvarter, raka parallella gator och centralt liggande fyrkantiga torg.11 Den äldsta stadsplanen visande gatu- och kvartersindelning sägs vara upp-rättad av Johan Wärnschöld på 1640-talet – i avsaknad av kyrka skiljer den sig från övriga. Annars förefaller det som självskrivet att centrum i den nya stadsbildningen ska utgöras av Stortorget – utskuren som en kvadrat i den
8. Hofréns uppgift är sannolikt felaktig. Både Rosell som Ahlgren uppger 1639 som årtalet för den första kartan som visar ett utkast till stadsbefästning på Kvarnholmen, utförd av Johan Meijer och sannolikt på uppdrag av Axel Oxenstierna. Se Rosell, Kalmar Domkyrka, s. 38 f, Ahlgren op cit s. 447.
9. Uppgiften har stöd i Kalmar stads historia men tillbakavisas av Ahlgren, som menar att det omfattande förberedelsearbetet på Kvarnholmen som vidtar efter 1640 inte kan ha undgått någon – härvidlag finns också omfattande skriftliga belägg. Se Ahlgren, op cit s. 447 f.
10. Formuleringen är Helena Mattssons, ur Helena Mattsson (red.) Kalmar Stortorg:
konst/arkitektur i stadsrummet (Stockholm: Statens konstråd, 2006) s. 39.
11. Plantypen omnämns av flertalet källor som en s.k. ”renässansplan”, vilket Ahlberg menar är felaktigt. Det rör sig visserligen om en ideal planform som utarbetats och givits en estetisk betydelse i 1500-talets Italien och som först på 1600-talet sätts i ett mer omfattande bruk, men planformen har grund redan i antiken och uppträdde på flera håll även under medeltiden (Ahlberg, op cit s. 125). Hedlund påpekar att rutnätsplanen finns beskriven redan hos Vitruvius, där det huvudsakliga syftet framställs vara som skydd från de skadliga vindarna. Se Hedlund, op cit, s. 333.
täta stadsmassan – omgivet av kyrka och rådhus och med någon form av monument (en brunn eller fontän) i stadens absoluta mittpunkt.
Planerna visar att kyrkans placering och utformning är föremål för om-sorgsfulla studier. En plan från 1648 är av särskilt intresse – här är bygg-nadsvolymerna utritade i perspektiv och kyrkan och rådhuset är placerade som likvärdiga pendanger, mittemot varandra vid Stortorget. Rådhuset är här mer palatsliknande och framträdande än vad det senare kommer att byggas, och kyrkan har en mer tillbakadragen placering med en konventio-nell medeltida form. Planen är omstridd men brukar tillskrivas Nikodemus Tessin d ä, då den i sin renodlade axialitet ger ”uttryck för en skolad arki-tekts kompositionsprinciper”.12 Denna augustinska manifestation av kyrkan och rådhuset, symbolerna för den världsliga och gudomliga makten i sta-dens mitt, utgör en odelbar helhet i idén om platsen som sådan.
Anläggningen av Kvarnholmen var således ett estetiskt, militärstrategiskt och ideologiskt laddat projekt i vilket centralmakten var totalt inbegripen.
Planens knappa mått är en sammanvägning av ekonomiska och militära krav: det var dyrbart att anlägga befästningar och man var sparsam med marken – tomterna var små och utnyttjandet hårt reglerat. Adeln var ålagd att anskaffa tomter och uppföra palats – något som emellertid inte skedde i någon högre utsträckning – och det är till en början förbjudet att bygga an-nat än stenhus i 2-3 våningar (ett krav som mötte så våldsamma protester att det snart kom att uppges). Axel Oxenstierna förefaller även fortsättningsvis ha varit den drivande kraften i stadens flyttning – det är han som anger form och höjd på husgavlarna – och arbetena påskyndas av Karl XI, som också är den som efterlämnat flest synliga spår i staden i form av insignier. Flyttning-en börjar emellertid inte på allvar förrän 1654 och sträcker sig över Flyttning-en pe-riod av tio år: det är ett omfattande arbeta med utfyllningar och pålningar av marken. Lokala källor anger att det var en period präglad av svält och miss-växter, av strider om salt och vädjan om tullfrihet, där tiggare kom in från landet och pest drabbade befolkningen.13 Först 1658 är flyttningen i stort sett
12. Citat från Rosell, op cit s. 39. Uppgiften har stöd hos Ahlberg som även tillbakavisar reservationer i äldre forskning (op cit s. 451). Hofrén tilldelar Tessin det slutgiltiga ansvaret för Kvarnholmens planläggning och menar att han ”hyfsade” planen i samband med sin vistelse i Kalmar 1652 (Hofrén, Kvarnholmen i Kalmar, s. 14), medan Hedlund håller upphovsmannaskapet för oklart. Uppgifterna varierar om tiden för Tessins vistelse men det förefaller belagt att han var involverad i stadens uppbyggnad i samband med renoveringen av Borgholms slott och projekteringen av Domkyrkan.
13. Beskrivningarna är Hedlunds. Hon menar att fördröjningen oftast brukar skyllas på kalmarbornas ”ovilja och tröghet” men att förhalningen snarare låg hos
genomförd, då endast 3-4 hushåll uppges vara kvar i den gamla staden.
Redan tidigt var man intresserad av Stortorgets representativa karaktär – i magistraten den 23 juli 1681 ”discurrerade weld. hr. ståthållaren att tor-get runt omkring måtte med zirliga hur bliva bebyggt”.14 Stortorgets storlek och inplacering i planen visar vilken betydelse man tillmätte platsbildningen – runt torget kom också att placeras stadens viktigaste offentliga byggna-der, om än inte i den omfattning det från början var tänkt. Utformning får en särskild belysning genom Nils Ahlbergs resonemang om motiven bakom stormaktstidens statsgrundningar. Han skriver:
Med funktionellt avses både att staden fyllde en funktion i ett natio-nellt, politiskt-ekonomiskt perspektiv och att den var praktiskt ord-nad. Till det estetiska hör såväl en medveten konstnärlig gestaltning i stort och smått utifrån förebilder i olika traktater och det ledande stadsbyggandet i samtiden, som krav på en representativ miljö. Nå-gon sådan distinktion gjordes knappast under den aktuella perioden;
snarare är det eftervärlden som intresserar sig för frågan och vill göra denna åtskillnad. Det som var funktionellt sågs säkerligen också som skönt. Raka och breda gator, rätvinklighet, symmetri, överskådlig-het uppfattades säkert på samma gång som estetiskt tilltalande, inte bara som uttryck för det välorganiserade och välordnade.15
Ahlberg menar att stadens sammanflätade estetiskt-funktionella form förlä-nade den ett politiskt syfte. Den fungerade som ett slags propaganda för den unga stormakten, inriktad på att framstå som ”välordnad, på hög kulturell nivå, stadd på framåtmarsch, resursstark, och en stark vilja att visa upp en representativ fasad utåt”.16 Att rutnätsplanerna ska betraktas som uttryck för
myndigheterna. Centralmaktens dominans innebar att inga beslut tilläts fattas på plats, men eftersom informationskanalerna – i detta fall vägarna – ännu inte var utbyggda innebar det ett långvarigt avvaktande. Det fanns också en rad inre problem förknippade med brist på byggnadsmaterial, svagt ledarskap, konflikter mellan befolkningen och borgmästare etc. Hon understryker snarare det anmärkningsvärda faktum att kalmarborna– vars stad under loppet av en generation två gånger fullkomligt brunnit ner till grunden – lyckades bygga en ny stad så snabbt. Se Hedlund, op cit s. 337-341.
14. Manne Hofrén, Kalmar: karolinska borgarhus i sten (Nordiska museets handlingar 74, Kalmar 1970) s. 14.
15. Ahlberg, op cit s. 223.
16. Ibid. s. 224.
en primitiv ingenjörskonst, bestående av enkla och stereotypa mönsterbilder präglade av ett mekaniskt upprepande, tillbakavisas av Ahlberg. Han finner istället att de många bevarade planerna från stormaktstidens stadsgrund-ningar är förvånansvärt mångsidiga, konstnärligt varierade och topografiskt anpassade till de platsspecifika förutsättningarna.17 Planerna överstiger vida i antal och omfång vad som faktiskt kom att genomföras, men det finns inte två som är likadana. Till de konstnärliga kvaliteterna hör en medveten ge-staltning av kompositionen i stort – beaktandet av gatunätets symmetri, axi-alitet, balans, rytmisering etc. – liksom visuella aspekter som stadens anblick på håll, dess fondmotiv och utblickar. Men även placeringen och utform-ningen av offentliga byggnadsverk och stadsrum, som i vissa fall tillägnas ett särkskilt intresse med en arkitektoniskt utformad helhetsgestaltning.
Platsbildningar runt kyrkor är ett återkommande motiv. Redan hos Vitruvius är templens inplacering i staden av överordnad betydelse och un-der stormaktstiden unun-derstryks kyrkans viktiga symboliska funktion genom dess placering vid eller invid stadens centrala torg. Det hör dock till undan-tagen, menar Ahlberg, att placera kyrkan fristående – en sådan helhetskom-position av kyrka och plats är i samtliga fall ett verk av en arkitekt, och det rör sig oftast om för tiden nya moderna barockkyrkor. Stortorgets utform-ning – enligt Ahlbergs indelutform-ning utgörande ett sk ”kvarterstorg”, vilket är den vanligaste torgformen under denna period men som här förstorats med ytterligare ett halvt kvarter – ska därför genom sin relation till Domkyrkan ses som starkt präglat av Tessin d ä. Då projekteringen av Domkyrkan på-börjas 1653 är han nyss är hemkommen från en studieresa till Tyskland, Ita-lien, Frankrike och Nederländerna där han inte minst tagit ett starkt intryck av den nya kyrkoarkitekturen av Bernini och Borromini. 18
Stortorgets historia kan inte beaktas utan att sättas i relation till Dom-kyrkan, där hela den politiska och estetiska situationen får en medveten ar-tikulering. Domkyrkan utgjorde den verkliga kraftansträngningen – ansedd som en av de märkligaste i landet spränger kyrkan fullständigt skalan i den omgivande bebyggelsen.19 Till skillnad från rådhuset, vilket utförs efter rit-ningar av en fortifikationsingenjör i en då redan föråldrad stil av holländsk
17 . bid. s. 223- 246, 323 f., 351 f.
18. Rosell, op cit s. 78 f.
19. ”Genom sin monumentalitet, utformning och proportioner med väldiga mått skiljer sig kyrkan från bebyggelsen i de omgivande kvarteren. Till de betydande byggnaderna runt torget hör rådhuset från 1600-talets slut, stadshuset från 1830-talet och stadshotellet från 1900-talets början. En stor del av bebyggelsen på Kvarnolmen härrör från 1700-talet, bl a tre byggnader med högt brutet
renässans, måste Domkyrkan när den väl stod färdig ha framstått som över-väldigande i sin radikala modernitet.20 I likhet med alla stora byggnadsverk kan Domkyrkan inte förstås på något slags ”saklig” grund: formen står inte i paritet till omgivningen utan till dess symboliska värde. Det är en ansamling av energi, ett slags fysisk koncentration av immateriella faktorer som är obe-griplig utanför sitt ideologiska ramverk.
Ingrid Rosell, som tecknat Domkyrkans historia, menar att ”staden med sina slutna kvarter behövde en samlande medelpunkt, motsvarande slottet i den gamla staden” – en kyrka i den ”nya stora stilen”, som i Stockholm hade fått sitt första kontroversiella exempel i Katarina kyrka (påbörjad 1656).21 I jämförelse med vad planstudierna visat, kommer alltså relationen mellan de två makterna vid torget att förändras radikalt: balansen förskjuts åt det ena hållet i och med Domkyrkans absoluta dominans. Det finns anledning att fundera på orsaken. Är det arkitekten som driver fram ambitionerna i utfö-randet, som ser de arkitektoniska möjligheterna i situationen? Reformatio-nens konflikter mellan protestantismen och katolicismen hade givit upphov till decennier av svensk krigsföring på kontinenten: den nya stormaktens kyrkobyggande måste därför ha varit en politiskt laddad fråga. Domkyrkan uppförs också i en påfallande sekulariserad stil, den kontinentala barock-klassicismen vilken i Sverige introducerades av adeln och kungahuset. Re-dan här förefaller den mera ha uttryckt maktsymboliska och kulturella am-bitioner än en särskild religiositet.22
Under projekteringen 1653-60 stod Tessin i mitten av sin bana. Sedan 1646 utnämnd till kunglig arkitekt, år1661 stadsarkitekt i Stockholm, för-kroppsligade Tessin en ny profession i Sverige. Med förebilder hämtade
tak vid torgets södra sida.” Stadens kraftiga tillväxt på 1800-talet till följd av industrialiseringen innebar att man gjorde försök att förstora kyrkan 1863-4, men planerna kom inte att genomföras utan medförde istället förändringar av läktarna.
Se Rosell, op cit s. 19 .
20. Om denna Tessin d ä ”största kyrkobyggnad” skriver Hofén: ”Omkring 1660 måste denna art av arkitektur tett sig som ytterst modern i tidens Sverige, där den stora arkitekturen mestadels ännu gick i den dekorerade holländska klassicismens tecken (t ex Riddarhuset i Stockholm och Kalmar rådhus).” Hofrén, Kalmar domkyrka (Kalmar, 1981) s. 12.
21. Rosell, op cit s. 9.
22. ”’Cujus regio, ejus religio’ – eller snarare, religionen måste vara underordnad suveränens territoriella kontroll. … Till och med religionen var i suveränens ägo”
Michael Hardt och Antonio Negri, Imperiet (Göteborg/Stockholm: Glänta/Vertigo, 2003) övers. H. Gudenäs et al. s. 91.
från en italiensk katolsk kyrkoarkitektur var uppdraget att omforma dessa stilkrav till den lutherska läran, vilket var att transformera skulpturala och kompositionella ideal till ett praktiskt fungerande rum. Innebörden av refor-mationstanken var inte bara vad som anakronistisk kan kallas en
från en italiensk katolsk kyrkoarkitektur var uppdraget att omforma dessa stilkrav till den lutherska läran, vilket var att transformera skulpturala och kompositionella ideal till ett praktiskt fungerande rum. Innebörden av refor-mationstanken var inte bara vad som anakronistisk kan kallas en