Det grundläggande skyddet har fått dåligt

förvaltnings-område har bestämmelserna i 4 § minoritetslagen och 8 § språk-lagen inte lett till den medvetenhet om minoritetspolitiken och Sveriges internationella åtaganden som var bestämmelsernas främsta syfte. Få av dessa kommuner och landsting bedriver någon verksamhet utifrån minoritetslagstiftningens grundskydd.

Endast ett fåtal av kommuner och landsting inom förvalt-ningsområde bedriver verksamhet med anknytning till grund-skyddet för andra nationella minoriteter och minoritetsspråk än de som omfattas av förvaltningsområdet kommunen eller lands-tinget ingår i.

Statliga förvaltningsmyndigheter bedriver sällan verksamhet kopplad till grundskyddet om de inte får särskilda uppdrag eller ekonomiska medel för sådant arbete.

Bestämmelserna i 4 § minoritetslagen och 8 § språklagen om det allmännas (hela den offentliga verksamhetens) ansvar för främjande och skydd av de nationella minoriteternas språk och kultur ställer inte krav på ett visst konkret handlande från det allmännas sida. Det anges inte hur stat och kommun ska gå tillväga för att främja och skydda minoriteternas kultur och språk. Syftet med bestämmelserna är inte heller att de ska utgöra sådana handlingsregler. Syftet är enligt för-arbetena att medvetenheten om den nationella minoritetspolitiken och Sveriges internationella åtaganden ska öka (se prop. 1998/99:143, s. 67). Detta förväntas i sin tur leda till att det tas initiativ till att främja minoriteternas språk och kultur inom den offentliga verk-samheten.

Exempel på en bestämmelse med en mer tydligt handlingsdrivande funktion, som syftar till att det allmänna ska främja minoriteternas

språk och kultur, är bestämmelsen om samrådsskyldighet i 5 § minori-tetslagen. Även den skyldighet att bl.a. erbjuda litteratur på de nationella minoritetsspråken som föreskrivs i 5 § bibliotekslagen (2013:801) är en sådan bestämmelse.

Utöver det uttalade medvetandehöjande syftet kan bestämmel-serna i 4 § minoritetslagen och 8 § språklagen även få den funktionen att de legitimerar såväl önskemål från de nationella minoriteterna som offentliga prioriteringar och beslut som tillmötesgår sådana önskemål. Utredningen har erfarit att de som arbetar med minori-tetspolitiska uppdrag i kommuner och landsting upplever att lag-stiftningen utgör ett stöd för dem i deras arbete med att förankra minoritetspolitiken i sina organisationer.

Även om bestämmelserna i 4 § minoritetslagen och 8 § språklagen har inneburit ett erkännande av de nationella minoriteterna och minoritetsspråken har de dock långt ifrån lett till den medvetenhet och aktivitet lokalt och regionalt som var bestämmelsernas främsta syfte. På denna punkt har minoritetspolitiken väsentligen miss-lyckats.

När det gäller de kommuner och landsting som inte ingår i något förvaltningsområde har uppföljningsmyndigheterna i sina årliga rapporter återkommande konstaterat att kunskapen om minoritets-lagen och minoritetspolitiken har varit bristfällig och att de natio-nella minoriteternas särskilda rättigheter sällan uppmärksammas. Av rapporterna från 2013 och 2014 framgår att svarsfrekvensen avseende uppföljningsmyndigheternas enkät till kommuner utanför förvalt-ningsområdena under åren 2012–2014 pendlat mellan 20 och 30 procent, vilket i sig får anses indikera en låg medvetenhet om minoritetspolitiken. Som ytterligare exempel kan nämnas att av de cirka 70 kommuner som över huvud taget svarade på enkäten 2014 var det endast drygt en tiondel som angav att de hade en handlings-plan, riktlinjer eller motsvarande styrdokument för arbetet med nationella minoriteter. Endast drygt en femtedel angav att de över huvud taget hade analyserat vilken del av verksamheten som var relevant för nationella minoriteter och att de följde upp arbetet med detta. För landsting utanför förvaltningsområdena var motsvarande andelar drygt en tiondel samt knappt fyra tiondelar.

Beträffande kommuner som ingår i förvaltningsområde är utred-ningens bedömning att dessa ofta endast bedriver arbete kopplat till grundskyddet för de nationella minoriteter vars språkliga rättigheter

omfattas förvaltningsområdet. Majoriteten av dessa kommuner har anställda samordnare eller tjänstemän med liknande funktion som ansvarar för kommunens arbete med dessa rättigheter, men i många fall har dessa tjänstemän inte i uppgift att ansvara för arbetet med övriga nationella minoriteters rättigheter. Genom utredningens enkät till samordnare har framkommit att knappt hälften av kom-munerna i förvaltningsområde på något sätt bedriver arbete kopplat till bestämmelserna i grundskyddet. Av dessa är det dock en stor andel som har begränsat sina insatser till information på hemsidan.

Några kommuner har kommit längre i sitt arbete och håller samråd med nationella minoriteter som inte omfattas av förvaltningsområdet.

Enligt uppgifter från Institutet för språk- och folkminnen hade drygt hälften av landets kommuner utanför förvaltningsområde någon information om nationella minoriteter på sina hemsidor våren 2017.² I hälften av dessa fanns informationen dock inte tillgänglig under rubriken nationella minoriteter eller motsvarande utan endast i samband med annan information om exempelvis modersmålsunder-visning. Endast ett tjugotal kommuner utanför förvaltningsområde hade information på något eller flera minoritetsspråk. Detta kan jämföras med kommuner i förvaltningsområde där samtliga kom-muner har både information om rättigheter och texter på minoritets-språken.

Samtliga statliga förvaltningsmyndigheter omfattas formellt av bestämmelserna i 3–5 §§ minoritetslagen. Av uppföljningsmyndig-heternas rapporter framgår emellertid att statliga myndigheter i praktiken sällan bedriver verksamhet kopplad till dessa bestämmelser om de inte får särskilda uppdrag eller ekonomiska medel för sådant arbete.

Uppföljningsmyndigheterna har som förklaring till att resultaten är bättre inom förvaltningsområdena pekat ut statsbidraget att kom-muner och landsting har tydligt utpekade funktioner, samt före-komsten av aktiva minoritetsrepresentanter och regelbundna kon-takter med uppföljningsmyndigheterna (se exempelvis rapporten för 2013 s. 9 och rapporten för 2014 s. 9). Utredningen delar dessa slut-satser. Utredningen kan konstatera att förvaltningsområden har medfört att de kommuner som ingår i dem i endast något större

2 Sammandrag av undersökningen finns i den kommande rapporten Språkrådets omvärlds-rapport 2016.

utsträckning än övriga kommuner tycks bedriva aktiviteter i fråga om grundskyddet för samtliga nationella minoriter.

Utredningen kan sammanfattningsvis konstatera att de flesta av landets kommuner inte beaktar det ansvar de har för grundskyddet.

Detta trots att minoritetslagen trädde i kraft för över sju år sedan.

Det främsta skälet till att kommuner, landsting och myndigheter inte beaktar grundskyddet torde vara okunskap om de nationella minoriteterna och minoritetsspråken i Sverige historiskt och i dag.

Den bristfälliga kunskapen bland kommunerna kan i viss mån också illustreras av svaren i en enkät som utredningen sänt till kom-munledningarna i ett tiotal kommuner – stora och små, från norr till söder och inom eller utanför de tre förvaltningsområdena. I svaren från kommuner utanför förvaltningsområde var förklaringen till att kommunen inte vidtagit åtgärder att kommunen inte ingår i för-valtningsområde samt inte upplevt någon efterfrågan från de natio-nella minoriteterna. Som utredningen utvecklar i nästa avsnitt kan emellertid avsaknaden av en tydlig lokal efterfrågan från nationella minoriteter inte tas till intäkt för att kommunen inte berörs av lagstiftningen Av de kommuner som ingår i förvaltningsområde svarade även dessa med ett undantag att de bara arbetar med att tillämpa lagen för det språk i vars förvaltningsområde kommunen ingår.

En ytterligare förklaring till grundskyddets bristande genomslag kan vara att det i stor utsträckning saknas incitament för kommuner och landsting att aktivt och medvetet arbeta med de nationella minoriteternas rättigheter. Om det inte finns någon stark och aktiv minoritetsorganisation lokalt och det inte heller på något annat tydligt sätt kommer fram att det finns behov, kan politiker och tjänstemän uppfatta att minoritetslagen inte alls är aktuell i deras kommun eller landsting.

Utredningen konstaterar vidare i avsnitt 5.2 att den nuvarande ordningen för uppföljning och samordning varit otillräcklig. Till detta kommer att bestämmelserna i 4 § minoritetslagen och 8 § språklagen är utformade som allmänt hållna s.k. målsättningsstadganden eller portalparagrafer. Detta kan tänkas bidra till att få kommuner och landsting uppfattar att de berörs av minoritetspolitiken.