Rätten att använda finska, samiska och

Bedömning och förslag: Rätten för enskilda enligt 10 § minori-tetslagen att skriftligen kontakta vissa statliga myndigheter bör utökas till att även avse kontakter på meänkieli. Även Arbets-förmedlingen bör omfattas av bestämmelsen.

Det finns i övrigt inte anledning att nu utöka rätten att bemötas på minoritetsspråket vid ärendehandläggning och andra kontakter med myndigheter. Den nuvarande regleringen är emellertid komplicerad och kan upplevas svår att tillämpa. Det kan finnas anledning för regeringen att undersöka möjligheten att förenkla reglerna.

Enligt direktiven ska utredningen överväga om ytterligare förvalt-ningsmyndigheter under regeringen ska omfattas av ”det grund-läggande skyddet”. Utredningen har använt begreppet grundgrund-läggande skydd på ett annat sätt än det sätt begreppet används i direktiven, men har uppfattat att uppdraget på denna punkt är, att överväga om ytterligare förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen ska omfattas av bestämmelsen i 10 § minoritetslagen. Utredningen har uppfattat att direktiven även innebär att utredningen ska göra en översyn av regleringen av språkliga rättigheter i 8–12 §§ minoritets-lagen.

Utredningen kan konstatera att 10 § minoritetslagen endast omfattar finska och samiska. Detta har lyfts fram som en sär-behandling av företrädare för meänkielitalande. Det görs inte någon åtskillnad i lagen i övrigt mellan de tre språken. Det finns inte heller några sakliga skäl för att bestämmelsen inte ska omfatta meänkieli.

Språket bör därför omfattas av bestämmelsen.

Arbetsförmedlingen är en stor, central statlig myndighet vars verksamhet vad gäller uppdrag och betydelse för den enskilde kan jämföras med Försäkringskassans och Skatteverkets. Arbetsförmed-lingen ingår inte i dag i kretsen av myndigheter som omfattas av 10 § minoritetslagen. Myndigheten omfattas däremot av 8 och 9 §§. Av ett yttrande från Arbetsförmedlingen framgår att myndigheten redan i dag hanterar ärendehandläggning på finska, meänkieli och samiska lokalt och centralt. Det är därför rimligt att även Arbetsförmed-lingen ingår i kretsen av myndigheter som omfattas av 10 § minori-tetslagen.

Bestämmelsen bör sammanfattningsvis ändras så att meänkieli läggs till och att Arbetsförmedlingen ingår i kretsen av myndigheter som anges i andra meningen. Förslaget innebär en statushöjning för meänkieli och stärker de tre språkens ställning hos Arbetsförmed-lingen.

Utredningen har inte i övrigt uppfattat att regleringen av rätten att använda sitt språk i förhållande till myndigheter över lag upplevs som problematisk bland finsk-, meänkieli- respektive samisktalande.

Vid utredningens kontakter med företrädare för sverigefinska organisationer har dessa betonat vikten av att personer, som inte har svenska som modersmål, ges möjlighet att använda finska när de deltar i samråd. De har även lyft fram betydelsen av att det exempel-vis finns biståndsbedömare inom socialtjänsten som kan tala finska

med personer som ansöker om äldreomsorg. Kritiken på dessa punkter har dock inte tagit sikte på minoritetslagen som sådan. Den har snarare sin grund i upplevelsen av att kommuner inte lever upp till skyldigheterna i lagen. I övrigt har utredningen inte uppfattat att frågor om möjligheten att kommunicera med myndigheter på minoritetsspråk är prioriterad bland de nationella minoriteterna. Det finns därför inte anledning att nu utöka rätten att använda minori-tetsspråk i kontakter med myndigheter utöver förslaget ovan.

Från myndigheters sida har framkommit att bestämmelserna i 8–

12 §§ minoritetslagen kan ge upphov till vissa problem. I de enkäter som utredningen har skickat till kommuner och landsting har fram-kommit att det kan vara svårt i landstingen och de större kom-munerna att tillhandahålla ärendehandläggning på minoritetsspråket i alla verksamhetsgrenar. Svårigheten att rekrytera personal som talar minoritetsspråket gör sig även gällande på detta område, liksom inom förskolan och äldreomsorgen. Utredningen behandlar frågor om tillgång på personal i kapitel 8.

Utredningen har även fått signaler från myndighetshåll att bestämmelserna i 8–12 §§ minoritetslagen kan vara svåra att tillämpa.

Utredningen kan konstatera att bestämmelserna exempelvis innebär att myndigheter behöver göra skillnad på när ett ärende har anknyt-ning till ett förvaltanknyt-ningsområde och när så inte är fallet. Endast i det sistnämnda fallet är skyldigheten att tillhandahålla ärendehandlägg-ning på minoritetsspråket villkorad av att myndigheten har tillgång till personal. De myndigheter som omfattas av 10 § i minoritetslagen kan dessutom ha upp till tre olika skyldigheter att förhålla sig till då även 8 och 9 §§ kan vara tillämpliga för dem.

Därtill kommer att gränsdragningen mellan ärendehandläggning – som är en förutsättning för skyldigheterna i de flesta fall – och andra slags kontakter kan tänkas vara mer eller mindre svår att göra beroende på vilken slags verksamhet den aktuella myndigheten bedriver. Även kravet på att den enskilde ska vara part eller ställföre-trädare för part kan ge upphov till gränsdragningssvårigheter. När det exempelvis gäller ärenden hos DO är personer som gjort anmäl-ningar sällan att anse som part i ärenden hos myndigheten.

En möjlighet som bl.a. skulle kunna utredas vidare är, att framför allt i förhållande till vissa större myndigheter med hela landet som verksamhetsområde införa en rätt för enskilda att kommunicera på minoritetsspråket motsvarande den som föreskrivs i 8 §

minori-tetslagen, men att ta bort kravet på anknytning till förvaltnings-område eller att det ska röra handläggning av ett ärende.

Utredningen noterar att regeringen i år till riksdagen har över-lämnat propositionen, En modern och rättssäker förvaltning – ny förvaltningslag (prop. 2016/17:180) med förslag till ny förvaltnings-lag som föreslås träda i kraft i juli 2018. Försförvaltnings-laget innehåller bl.a.

förslag till förtydligande av förvaltningslagens regler om tolkning och översättning.

4.1.4 De som använder romani chib och jiddisch saknar