Möjligheter och hinder för inflytande och

Samråd och andra former av medborgardialog är ett sätt att involvera de som berörs av ett beslut i beslutsprocessen, vilket i dag blivit van-ligare på kommunal nivå. I en undersökning från Demokratiutred-ningen som genomfördes 2015 tillämpar drygt 80 procent av kom-munerna någon form av dialog med sina kommuninvånare. Nästan lika många, ungefär 70 procent har mer formaliserade samrådsgrupper för funktionshindrade och/eller pensionärer, som i utredningen kallas medborgarråd. Trots att samråd med nationella minoriteter föreskrivs i lagstiftning är andelen kommuner som har motsvarande fasta sam-rådsgrupper för nationella minoriteter 12 procent (SOU 2016:5, s. 397).

Uppföljningsmyndigheterna har följt utvecklingen på området sedan 2010 och konstaterar att samråd och andra former av in-flytande är centrala för att minoritetspolitiken ska fungera på lokal nivå. På många håll finns goda exempel på samrådsrutiner, referens-grupper och andra möten med politiker och tjänstemän som funge-rar bra. Uppföljningsmyndigheterna har genomfört kunskaps-höjande åtgärder, bl.a. genom att publicera samt sprida material och goda exempel för att stärka inflytande och delaktighet. Trots det förekommer fortfarande brister i samrådsrutiner på många håll, framför allt vad gäller de minoriteter som bor i en kommun som inte är förvaltningsområde för deras språk.

Samråd sker på det allmännas villkor och i för liten utsträckning Det saknas fortfarande, sju år efter lagens ikraftträdande, samråds-rutiner i en majoritet av landets kommuner. Fungerande samråd är vanligast i kommuner som ingår i förvaltningsområde, men då framför allt med den minoritet vars förvaltningsområde kommunen ingår i. Förhållandevis få förvaltningskommuner har formaliserade samråd med representanter för övriga minoriteter. I den årliga upp-följningsrapporten från Länsstyrelsen i Stockholms län och Same-tinget för 2014 framkommer att i stort sett alla kommuner som ingår i förvaltningsområde anser att de samråder när beslut om ekono-miska resurser avsatta för minoritetspolitiken ska tas, medan andelen minoritetsföreträdare som uppfattar att samråd sker i denna fråga bara är ungefär 50 procent (Länsstyrelsen i Stockholms län och Same-tinget, 2015). Denna diskrepans kan till viss del antas bero på att respondenterna har olika uppfattning om vad samråd innebär. Av kommuner utanför förvaltningsområdet är det bara 10 procent som uppger att de har formaliserade samråd med någon nationell minoritet.

Minoritetsföreträdare har framfört till utredningen att det inte är ovanligt att samråden är av informationskaraktär och att möjlig-heterna till faktiskt inflytande är små. I utredningens enkät till minoritetsorganisationer framkommer också att samråd verkar mindre vanligt förekommande inom vissa politikområden, till exempel i frågor om regional utveckling och utbildning.

Minoriteterna har inte tillräckliga förutsättningar för att vara jämbördiga parter i samråd

I en enkät som utredningen skickat ut till minoriteternas riksorgani-sationer framgår att det oftast bara är några få personer från varje organisation som deltar i samråd vilket gör att deras arbetsbelastning blir hög. Bilden bekräftas i kontakter med bland andra de företrädare för de nationella minoriteterna i utredningens referensgrupp: det är endast ett fåtal aktivister som har kunskap, vilja och möjlighet att arbeta aktivt med minoritetspolitik och påverkansarbete. Att det är så beror troligtvis till stor del på att arbetet är ideellt och behöver ske utanför ordinarie arbete. I en undersökning från uppföljnings-myndigheterna uppger 40 procent av tillfrågade minoritetsrepre-sentanter att de saknar ekonomiska resurser för att delta i samråd,

samtidigt som bara 40 procent av kommunerna betalar någon form av ersättning för deltagare i samråd (Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget, 2015).

En annan anledning till att få personer är beredda att vara repre-sentanter gentemot kommunen eller myndigheter är att det för många är ett stort steg att sätta sig vid ett mötesbord med politiker och tjänstemän. Det uppstår i en sådan situation en obalans i makt.

Det är även stora skillnader mellan tjänstemännens och minoritets-företrädarnas möjligheter att sätta sig in i frågor. Det är inte heller ovanligt att en representant förväntas företräda minoriteten i frågor från förskola till sjukvård och språkfrågor. Sådana förväntningar kan leda till en högre tröskel för att delta som minoritetsrepresentant i ett samråd eller en dialog med exempelvis kommunen. Sammantaget innebär detta att de få representanterna på riksnivå med samrådsvana får delta även i lokala samråd. Det tar i sin tur tid och resurser i anspråk från det mer strategiska och övergripande arbete som riksorganisationerna ofta bedriver.

Barn och unga kommer till tals i för liten utsträckning

Barns rätt till sitt språk och sin kultur framhålls särskilt i 4 § minori-tetslagen och barns inflytande i beslut som rör dem är en central del av FN:s barnkonvention. Beslutsfattare ska beakta barnets bästa i beslut som rör barn, och barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad. I artikel 30 i barnkonventionen anges följande:

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en urbefolkning ska ett barn som tillhör en sådan minoritet eller urbefolkning inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

Barnrättighetsutredningen har under 2016 lämnat ett förslag om hur barnkonventionen kan göras till svensk lag (SOU 2016:19).

Europarådet har upprepade gånger kritiserat Sverige bland annat för bristen på undervisning i minoritetsspråk för barn och unga (Europarådet, 2015). Att barnets rätt till sitt språk och sin kultur inte verkar beaktas kan bland annat ta sig uttryck i att en kommun inte vill starta modersmålsundervisning om det inte finns minst fem barn som efterfrågar undervisningen (trots att något sådant krav inte

före-ligger) eller att barn som omhändertas av socialtjänsten inte familje-hemsplaceras i en familj där deras språk och kultur är en naturlig del.

Att barn och unga inte kommer till tals i frågor som rör dem betyder inte att det allmänna inte vill ha kontakt med unga. Tvärtom svarar nästan alla kommuner inom förvaltningsområden i utred-ningens enkät att de har svårigheter att nå unga som tillhör de natio-nella minoriteterna för att exempelvis kunna genomföra samråd.

Kommuner säger sig uppleva ett bristande engagemang från unga.

En del kommuner anser att föreningslivet inte tar sitt ansvar för att engagera dem. Dessutom är unga är bara unga under en förhållande-vis begränsad tid, vilket gör att det krävs ett mer aktivt arbete med att allteftersom nå nya representanter.

Minoritetsorganisationerna har inte tillräckliga resurser för att bedriva sitt arbete

Antalet minoritetsorganisationer har ökat sedan införandet av minoritetspolitiken samtidigt som det organisationsbidrag som riks-organisationerna kan söka har legat kvar på samma nivå. Detta har bidragit till spänning mellan organisationer som konkurrerar om medlen. Att bidraget inte ökat i storlek har också blivit kännbart för organisationerna på grund av det ökade antalet samråd i och med att minoritetslagen infördes. Få organisationer har några anställda och arbetsbördan är hög. Exempelvis deltar riksorganisationer i samråd på lokal nivå vilket tar resurser från det nationella arbetet.

I och med att bidragsbeloppet beror på hur många andra organi-sationer som tillkommer blir bidragets storlek också svårt att förut-se, vilket påverkar möjligheterna att planera verksamheten.

4.3.2 Ett förtydligande av vad det innebär att samråda