Nulägesbeskrivning avseende de nationella minoriteterna

Det är viktigt att se de människor som anser sig tillhöra de nationella minoriteterna och som använder de nationella minoritetsspråken som individer som sinsemellan skiljer sig åt på samma sätt som människor i övrigt. Det finns inte för alla individer som anser sig tillhöra en eller flera nationella minoriteter en automatisk koppling till ett visst minoritetsspråk.

Språk och minoritetsidentitet kan vara olika för människor som anser sig tillhöra samma nationella minoritet. Mycket har att göra med den kulturella miljö och de traditioner personen har med sig hemifrån. I andra fall kan det handla om att hitta tillbaka till något som gått förlorat. Bakom begreppen nationell minoritet och natio-nellt minoritetsspråk döljer sig således ett stort antal människor med sinsemellan olika syn på sin identitet och sitt språk. Det är inte heller ovanligt att människor har anknyting till flera nationella minoriteter eller minoritetsspråk.

3.5.1 Judar

För många inom den nationella minoriteten judar är säkerhetsfrågan den dominerande frågan. Hot och angrepp av antisemitisk karaktär gör att många judar känner sig osäkra inför att öppet visa sin judiska tillhörighet och att kunna delta i judiska kulturella eller religiösa aktiviteter. Ett betydande problem som lyfts fram av många judar är svårigheten att få hatbrott och uttryck för antisemitism straffrättsligt prövade eller att få dem rättsligt prövade som uttryck för diskri-minering.

För de judiska församlingarna, vilka för de flesta medlemmar utgör en såväl kulturell som religiös hemvist, innebär arbetet med säkerhetsfrågor betydande ansträngningar såväl ekonomiskt som i andra avseenden. Under vårvintern 2017 ansåg sig den judiska för-eningen i Umeå tvingad att lägga ned sin verksamhet, då alltför många medlemmar utsatts för hot och övergrepp. De många öppna uttrycken för antisemitism kan också tänkas bidra till att allt fler judar väljer att bosätta sig i Stockholm, vilket i sin tur kan bidra till att storleken på församlingarna minskar i resten av landet.

Den nationella minoritetspolitiken syftar till att de nationella minoriteterna ska kunna använda sitt språk och utöva sin kultur öppet i samhället. Kravet på omfattande säkerhetsmässiga arrange-mang vid judiska aktiviteter försvårar för och avskräcker människor från att delta i sådana aktiviteter.

Sverige har till följd av artikel 6 i ramkonventionen åtagit sig att vidta lämpliga åtgärder för att skydda personer som kan utsättas för hot om eller utförande av diskriminerande handlingar, fientlighet eller våld till följd av deras etniska, kulturella, språkliga eller religiösa identitet. Sådana hot, handlingar och våld drabbar inte minst natio-nella minoriteter som judar och romer. Ett fungerande och tro-värdigt skydd mot växande antisemitism, antiziganism och rasism kan emellertid inte betraktas som enbart en minoritetspolitisk fråga.

Det är snarare många gånger en fråga om personlig säkerhet och om grundläggande anspråk på skydd mot brott och diskriminering som delas av alla medborgare och som främst är ett ansvar för de brotts-bekämpande myndigheterna.

3.5.2 Romer och resande

Den nationella minoriteten romer utgörs av flera sinsemellan olika grupper med olika lång närvaro i Sverige och med olika bakgrund före ankomsten till landet. Resandefolket är den grupp som har den längsta historien i Sverige. Dess närvaro går att belägga åtminstone så långt tillbaka som till 1500-talets början. Många resande ser sig inte heller som romer. Mot slutet av 1800-talet tillkom den grupp som i dag kallas svenska romer. Under 1900-talet har sedan flera nya grupper tillkommit.

Delegationen för romska frågor som tillsattes 2006. Dess förslag i betänkandet Romers rätt – en strategi för romer i Sverige (SOU 2010:55) syftade till att driva på arbetet med att förbättra romers situation i Sverige.

Delegationens viktigaste förslag var en strategi som ska säker-ställa romers mänskliga rättigheter i Sverige. Regeringen gick vidare och presenterade 2012 En samordnad och långsiktig strategi för romsk inkludering 2012–2032 (Skr. 2011/12:56). Inom ramen för denna strategi utsågs under 2012–15 fem s.k. pilotkommuner – Göteborg, Helsingborg, Linköping, Luleå och Malmö. Arbetet syftar till att utveckla metoder främst inom utbildning, arbetsmarknad, hälsa, socialtjänst, bostad och civilsamhällets organisering. Under perioden 2016–19 går arbetet vidare i fem s.k. utvecklingskommuner – Borås, Gävle, Haninge, Stockholm och Uppsala.

Som en följd av delegationens arbete presenterade regeringen 2014 vitboken Den mörka och okända historien – vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet (Ds 2014:8). En vitbok är ett regeringsdokument som regeringen ensam ansvarar för men som i detta fall togs fram under medverkan av företrädare för romer och resande. Kritik mot vitboken har t.ex. anförts mot att beskrivningar som särskilt avsåg övergrepp på resande ofta inte uttryckligen beskrevs på det sättet. Inte heller omnämndes det omfattande omhändertagandet av barn från romska familjer och resandefamiljer.

I kontakter med resande har utredningen erfarit att det fortfarande förekommer att barn, som tvångsomhändertas av socialtjänsten, placeras i familjer utan att barnens kulturella rättigheter säkerställs.

Samma år som vitboken upprättades tillsatte regeringen Kom-missionen mot antiziganism för att komplettera och förstärka sam-hällets insatser mot antiziganism. Kommissionen lämnade 2016 sitt

slutbetänkande Kraftsamling mot antiziganism (SOU 2016:44). I betänkandet konstaterades att situationen för romers mänskliga rättigheter är allvarlig.

Vidare bedömde kommissionen att erkännandet av romer som nationell minoritet i enlighet med Europarådets minoritetskonven-tioner markerade ett viktigt skifte i Sveriges politiska hållning gent-emot romer. Kommissionen konstaterar att erkännandet innebar en folkrättslig förpliktelse att aktivt skydda och stödja den romska minoritetens språk och kultur.

Kommissionen pekar också på att de två icke-territoriella minori-teterna – romer och judar – i frånvaro av s.k. förvaltningsområden kan ses som marginaliserade inom den nationella minoritetspolitiken.

Den långsamt ökade förståelsen för romers situation i Sverige har visat sig vara skör. Den uppmärksammade registreringen av romer hos polisen i Skåne, vilken avslöjades för ett par år sedan, innebar ett slag mot många romers tilltro till det svenska majoritetssamhället, som det kan ta mycket lång tid att bygga upp på nytt. Ett viktigt steg är dock JK:s beslut maj 2017⁵ att efter Svea hovrätts dom⁶ öppna för samtliga registrerade att kunna få skadestånd av staten.

Debatten kring EU-migranter och tiggeri samt okänsliga av-hysningar av EU-migranter, som ofta men inte alltid är romer, påminner många romer, som känner sin historia, väldigt tydligt om en historia i Sverige, som inte ligger särskilt långt tillbaka. Det visar på majoritetssamhällets okunnighet om eller glömska av romers historia i Sverige. Att bygga tillit tar väldigt lång tid. Att undergräva tillit kan gå väldigt fort.

3.5.3 Samer

Riksdagen uttalade 1977 att det samiska folket är ett urfolk i Sverige.

I ILO:s⁷ konvention nr 169, som Sverige inte har ratificerat, definie-ras ”ursprungsfolk” på följande sätt i artikel 1 b⁸:

5 Beslut den 24 maj 2017 i dnr 2503-17-4.3.1.

6 Dom den 28 april 2017 i mål nr T 6161-16.

7 International Labor Organisation.

8 Utredningen har utgått från den svenska översättning av konventionen som utgör bilaga 2 till betänkandet Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25).

folk i självstyrande länder, vilka betraktas som ursprungsfolk på grund av att de härstammar från folkgrupper som bodde i landet eller i ett geografiskt område, som landet tillhör, vid tiden för erövring eller kolonisation eller fastställandet av nuvarande statsgränser och vilka, oavsett rättslig ställning, har behållit en del av eller alla sina egna sociala ekonomiska, kulturella och politiska institutioner.

Samiska folket är omnämnt i regeringsformen efter en ändring i regeringsformen 2011.

Det samiska folket i Sverige har ett begränsat självstyre genom Sametinget, som är dels en folkvald politisk församling, dels en statlig myndighet. Sametingets ledamöter väljs vart fjärde år, då de som är uppförda på Sametingets röstlängd har möjlighet att rösta. I maj 2017 valdes ledamöter till det sjätte samtinget.

Genom beslutet 1999 är samiska folket inte bara erkänt av Sverige som urfolk utan även som nationell minoritet. Det samiska språket är erkänt som nationellt minoritetsspråk. Företrädare för samerna har på senare tid uttalat att man enbart ser sig som urfolk och inte som nationell minoritet i Sverige, och att en samisk språklag borde utgå ifrån detta.

I februari 2017 samlades samer i Trondheim (Tråante) för att fira hundraårsminnet av samernas första landsmöte den 6 februari 1917.

Den 6 februari är samernas nationaldag. 1918 hölls samernas första riksmöte i Sverige i Östersund (Staare). Hundraårsminnet av detta kommer också att högtidlighållas. Samerna är den nationella minori-tet som varit politiskt organiserad under längst tid.

Förutom den nationella minoritetspolitiken bedriver Sverige också en samepolitik som tar sikte på de samiska näringarna och vill-koren för dessa. Centrala problem inom detta politikområde är kon-flikter kring majoritetssamhällets nyttjande av traditionella samiska marker samt ett betydande rovdjurstryck mot rennäringen.

3.5.4 Sverigefinnar

Sverigefinnar utgör den ojämförligt största nationella minoriteten i Sverige. Den historiska närvaron av finsktalande invånare i det som i dag är Sverige går tillbaka åtminstone till medeltiden. Antalsmässigt kom gruppen att växa kraftigt med den omfattande arbetskrafts-invandringen från Finland till Sverige på 1960- och 70-talen. Det är dock inte denna sentida invandring, utan den långa historiska

när-varon av invånare med rötter i det finska språket och kulturen, som utgör grund för att sverigefinnar är en nationell minoritet i Sverige.

Självidentifikationsprincipen⁹ innebär emellertid att många av de i senare tid anlända sverigefinländarna också kan se sig som sverige-finnar.

En starkt ökande andel av dagens första generationens sverige-finländare har nu nått eller kommer inom kort att uppnå en sådan ålder att äldreomsorg på finska blivit en mycket stor fråga. Männi-skor som lärt sig ett nytt språk i vuxen ålder riskerar att med åldern tappa det inlärda språket. Det gäller i betydande utsträckning första generationens sverigefinländare.

En klar majoritet av dagens sverigefinnar är födda och uppvuxna i Sverige. Bland andra och tredje generationens sverigefinnar har en omfattande språkbytesprocess ägt rum. Processen förstärktes av att undervisningen i finska och tvåspråkig undervisning i skolan sedan 1980-talet minskat väsentligt eller upphört helt i många kommuner.

Tvåspråkig undervisning på finska bedrivs i dag på fristående sverigefinska skolor. Dessa kämpar med betydande svårigheter. På senare tid har såväl den i Örebro som den i Göteborg lagts ned.

Ingen av dessa kommuner, vilka båda också ingår i finskt förvalt-ningsområde, har kunnat erbjuda något motsvarande alternativ inom den kommunala skolan.

3.5.5 Tornedalingar och andra meänkielitalande

När tornedalingar tillsammans med övriga fyra nationella minori-teter erkändes 1999 var det den minoritetsgrupp som dittills varit minst känd i majoritetssamhället. Människor med en nordfinsk dialekt, i vilken meänkieli har sitt ursprung, befolkade emellertid såväl Tornedalen som dagens kommuner i Malmfälten – Kiruna och Gällivare – redan för flera hundra år sedan.

Till detta kom att många tornedalingar flyttade till jobb i gruvorna under 1900-talet. Men i kommunerna i Malmfälten levde dock redan meänkielitalande, som levt där sedan århundraden. Dessa benämner sig ofta lantalaiset och inte tornedalingar. I nordligaste Norge finns ytterligare en meänkielitalande grupp, många med rötter i

9 Se artikel 3 i ramkonventionen.

dalen. Gruppen kallar sig kväner, ett begrepp som också börjat använ-das i nordligaste Sverige. Bland de som identifierar sig som torne-daling, lantalainen eller kvän, finns i dag strömningar som också vill bli betraktade som urfolk i Sverige.

Förvaltningsområdet för meänkieli är begränsat till sex kommuner i Norrbotten. Även Luleå kommun har nu ansökt hos regeringen om att få ingå i förvaltningsområdet. Men tornedalingar och meänkielitalande finns numera i hela landet och är enligt undersökningar bland all-mänheten den minst kända nationella minoriteten (se ISOF, 2015, s. 8).

3.6 Nulägesbeskrivning avseende de nationella