Hur statsbidraget får användas

Bedömning: Statsbidraget bör även i fortsättningen användas för de merkostnader, huvudsakligen för förskola och äldreomsorg, som uppkommer i kommuner inom förvaltningsområde med anledning av de rättigheter som tillkommer enskilda genom minoritetslagen, samt till åtgärder för att stödja användningen av finska, meänkieli respektive samiska. Det är viktigt att det finns utrymme för att lokala förutsättningar får styra användningen av statsbidraget. Utredningen anser därför inte att det finns skäl att göra några ändringar i den nuvarande ordningen.

Statsbidraget är som tidigare nämnts avsett att användas till de mer-kostnader som uppkommer i kommunen och landstinget med anled-ning av de rättigheter som enskilda har enligt minoritetslagen, och till åtgärder för att stödja användningen av finska, meänkieli och

samiska. Vad merkostnader innebär anges inte i förordningen, vilket har föranlett viss osäkerhet om vad bidraget får användas till i kom-muner och landsting.

Statsbidraget används i dag i stor utsträckning men ändå många gånger inte fullt ut. Under 2016 förbrukades totalt 90 procent av utbetalda bidrag, även om siffran varierade något över landet och nyttjandegraden var högre bland kommuner än landsting. I kom-munerna användes ungefär en tiondel vardera för förskola respektive äldreomsorg och ytterligare ungefär en femtedel för språk- och kulturaktiviteter. Samrådskostnader motsvarade bara två procent av statsbidraget och övrig information utgjorde ungefär sju procent.

Den överlägset största posten var den för samordning som tillsam-mans med kostnader för ärendehandläggning och övriga kostnader stod för 45 procent av det utbetalda statsbidraget.

En övervägande majoritet av kommunerna har särskilda tjänste-män (samordnare, koordinatorer, informatörer eller liknande) med uppdrag att, på hel- eller deltid, samordna kommunens arbete med minoritetslagen. Många av dem har fått ett särskilt ansvar i fråga om de skyldigheter som är knutna till förvaltningsområdena. En stor del av kommunernas kostnader för samordning består av löner till dessa tjänstemän. Varken av minoritetslagen eller av minoritetsförord-ningen följer emellertid någon skyldighet för kommunen att anställa någon som samordnar arbetet med minoritetspolitiken.

I uppföljningsmyndigheternas årsrapporter har förekomsten av en samordnande funktion dock lyfts fram som en viktig framgångsfaktor för det lokala minoritetsarbetet. Utredningen delar den bedömningen.

I de fall samordnarnas löner betalas av statsbidraget tas lönekostna-den från samma budget som ska användas för att i övrigt säkerställa minoriteternas rättigheter i kommunen. Många samordnare förfogar själva över denna budget. Detta riskerar att leda till att samordnaren får väga sina löneanspråk mot minoriteternas behov, vilket kan skapa intressekonflikter.

Att anställa samordnare har i många kommuner varit ett sätt att ta ett samlat grepp om minoritetsfrågor och att påbörja arbetet med frågorna. Utredningen anser dock att en sådan tjänst långsiktigt i första hand bör bekostas av kommunens budget för att de faktiska merkostnaderna som lagen innebär ska kunna finansieras av stats-bidraget. Det gäller inte minst i de minsta kommunerna där löne-kostnaden förbrukar den huvudsakliga delen av statsbidraget.

Förekomsten av en särskild samordnare tas ofta till intäkt för att minoritetsfrågorna inte behöver genomsyra hela kommunens verk-samhet på samma sätt som exempelvis jämställdhetsperspektivet.

Ansvaret för minoritetsperspektivet läggs på en ensam samordnare och glöms bort av den övriga kommunorganisationen.

Många kommuner har problem att avgöra vad statsbidraget får användas för

En tredjedel av de som svarat på utredningens enkät uppger att de har svårigheter att avgöra vad statsbidraget får användas till. Många av samordnarna som svarat på enkäten upplever att det kan vara svårt att avgöra vilka kostnader som är hänförliga till kommunens grund-uppdrag slutar och vilka som utgör merkostnader för att kommunen ingår i förvaltningsområde. Ofta har minoritetsföreträdare och kom-munen olika tolkningar av begreppet merkostnad, vilket kan leda till konflikter. Flera samordnare tar också som exempel upp att det är svårt att avgöra om kulturarrangemang för en minoritetsförening faktiskt stödjer användningen av minoritetsspråket i kommunen. I ytterligare några kommuner diskuteras om statsbidraget kan använ-das för overheadkostnader och löner. Många samordnare uppger att de är nöjda med det stöd de får från uppföljningsmyndigheterna i dessa frågor, men lika många efterfrågar också tydligare riktlinjer från myndigheternas sida.

Statsbidraget ska inte ersätta det stöd kommuner lämnar för föreningsverksamhet

Utredningen erfar att samråd i många kommuner huvudsakligen behandlar bidragsansökningar från lokala minoritetsföreningar, som dessutom i många fall också är representerade i samrådet. I ett flertal kommuner upplevs i detta sammanhang en motsättning mellan minoriteternas syn på vad statsbidraget ska användas till och de kommunala verksamheternas behov. Flera kommuner tar exempelvis upp föreningarnas förväntningar att bidraget ska gå till finansiering av deras egna verksamheter och interna kulturaktiviteter.

Det lokala föreningslivet spelar en viktig roll för minoritets-politikens genomförande och att statsbidraget används för

arrange-mang eller språkprojekt som ordnas i samarbete med minoritets-föreningar måste anses vara i linje med syftet med minoritetslagen.

Löpande föreningsverksamhet eller exempelvis renovering av för-eningslokaler kan däremot inte anses utgöra en merkostnad som uppstått till följd av att kommunen ingår i förvaltningsområde. För sådan verksamhet bör i stället kommunala föreningsbidrag kunna lämnas.

Lokala förutsättningar måste styra användningen av statsbidraget I enkäten uppger ungefär en tredjedel att det finns svårigheter att avgöra vad statsbidraget får användas till. Flera samordnare efter-frågar tydligare riktlinjer för att kunna avgöra vad som innebär en merkostnad och vad som ingår i kommunens grundåtagande gent-emot sina medborgare. Samtidigt är många samordnare också oroliga för att flexibiliteten i användningen ska gå förlorad, om använd-ningen blir hårdare reglerad.

På många håll i landet har användningen av statsbidraget med framgång använts för att leva upp till syftet med minoritetslagen. Det finns bland annat exempel på att kommunen använder statsbidraget för att hålla förskoleplatser eller platser på avdelningar på äldre-boenden tillgängliga för minoritetsspråkstalare. I ungefär 40 procent av kommunerna i förvaltningsområde arvoderas deltagare i samråd och i många kommuner erbjuds personalen språkkurser och fort-bildning som finansieras av statsbidraget.

Uppföljningsmyndigheterna fick 2015 i uppdrag av regeringen att göra en utvärdering och analys av statsbidraget. Utifrån denna analys presenterade myndigheterna förslag till riktlinjer för statsbidragets användning samt en checklista för bedömning av vad som utgör merkostnader. Uppföljningsmyndigheterna gjorde bl.a. bedöm-ningen att undervisningsmaterial på minoritetsspråk inte får belasta statsbidraget utan ska bekostas av utbildningsanordnaren och att inköp av litteratur ska bekostas av kommunens bibliotek. Utred-ningen anser att slutsatserna i rapportens slutsatser utgör en alltför snäv tolkning av vad som utgör merkostnader, sett till minoritets-lagens syfte. Förslaget bör därför inte utmynna i några föreskrifter för statsbidragets användning. Däremot skulle s.k. allmänna råd utfärdade av uppföljningsmyndigheten kunna vara ett alternativ.

Utredningen anser att statsbidraget ska användas utifrån lokala prioriteringar och i nära dialog med företrädare för de nationella minoriteterna.