K rism edvetandet har varit på den ekonom isk-politiska debattens d agordning alltsedan den borgerliga regeringsperioden under andra hälften av 1970-talet. O m krism edvetandet eller det påstådda beho vet därav hade varit en enkel spegling av ”den objektiva verklighe te n ”, borde rim ligen det ekonom iska läget ha varit någorlunda
d å lig t u n d e r 20-årsperioden. Som bekant har em ellertid det ekono m iska läget p e n d lat m ellan låg- och högkonjunktur, m ellan låg och hög efterfrågan på arbetskraft, m ellan låg aktivitetsnivå och över h e ttn in g i ekonom in. Behöver vi således alltid , oberoende av det ekonom iska läget, e tt krism edvetande?
D en frågan kan besvaras jakande om t ex krism edvetandet kan sägas vara detsam m a som den ekonom iska stress som uppstår till följd av m arknadsekonom ins rationalitet. K rism edvetandet b lir då e tt an n at ord för det ekonom iska behovet av a tt m edborgarna stän d ig t är varse den ekonom iska utvecklingens hot och m öjligheter. På frågan ”u n d e r vilka villkor behöver vi inte längre vara krism ed vetna?” m åste vi i så fall svara ”ald rig ” så länge en m arknadseko- nom isk ra tio n a lite t präglar sam hället.
M en d e t förefaller trots allt som om åtm instone den politiska retoriken föreställer sig en fram tid där vi skulle kunna slappna av, befriade från krism edvetandet. Frågan är då återigen varför vi behövt e tt krism edvetande under de m ycket skiftande ekonom iska om stän d ig h eter, som varit förhanden de senaste 20 åren. Svaret på den frågan kan n aturligtvis vara a tt den ekonom iska krisen endast är en m anifestation av en m ycket större och djupare liggande kris och a tt vi skulle genom lida krisen inte uteslutande till ekonom ins, u tan också till sam hällets fromma.
K rism ed v etan d et var från början en borgerlig angelägenhet: a tt bli varse krisen, var a tt bli varse den s k svenska m odellens stru k turella b riste r och akuta problem . K rism edvetandet var in itialt alltså p a rtip o litis k t skiljande, sedan har det successivt k o m m it a tt bli om in te var m ans så varje politikers egendom . Socialdem o-kra- ternas regeringsperiod 1982-91 kännetecknades bl a av a tt man steg för steg erkände behovet av krism edvetande. N är vi sedan åter igen fick en borgerlig regering 1991 trodde den sig kunna lösa k ri sen genom e tt system skifte, innebärande a tt den offentliga sektorn m inskades m ed hjälp av besparingar och privatiseringar sam t underkastades en ekonom isk effektivisering genom t ex decen traliserin g och ekonom istyrning - e tt arbete som redan hade in le tts u n d e r den socialdem okratiska perioden. N är socialdem o-
kratern a återkom 1994 var såväl krisen som krism edvetandet fullt utvecklade.
K rism edvetandet överbryggar alltså inte endast m otsatta ekono m iska situationer, utan också m otsatta politiska ideologier och intressen. E tt k arakteristiskt drag i krissam hällets politik är alltså a tt krism edvetandet fått status som m etapolitik. Bland mycket annat tenderar det a tt fram bringa ett samhälle utan politisk opposition.
Trots alla åtgärder förefaller krisen bestå och främ st har väl de olika regeringarna sedan andra hälften av 7 0 -talet lyckats m ed a tt sm itta hela d et svenska sam hället m ed e tt stundtals förlam ande krism edvetande. Trots a tt högern och vänstern åstadkom m it detta tillsam m ans och till del är överens om a tt det krävs åtstram ningar inom offentlig sektor och ekonom isk tillväxt, har de åtm instone retoriskt olika syn på krisens karaktär. Socialdem okraterna ser den m er som en kraftig recession som avsevärt förvärrats av en felaktig åtstram n in g sp o litik under de borgerliga åren 1991-94, vilken resulterade i en enorm arbetslöshet som urholkade statens finanser. De borgerliga, i synnerhet m oderaterna, ser den ekonom iska krisen som e tt sym ptom på en ”stru k tu rk ris” eller, m ed andra ord, en kris för själva den svenska m odellen.
U tan a tt dela m oderaternas u p p fattn in g om hur krisen ska ”lösas” — i princip genom a tt överlasta kostnaderna för och konse kvenserna av stru k tu ro m v an d lin g en på de enskilda m edborgarna och den s k lilla världen och därigenom skapa m ycket större socia la och ekonom iska klyftor i sam hället — tror jag också att den eko nom iska krisen är en m anifestation av djupare liggande problem . D et eller de system som under de senaste decennierna ham nat i vanskligheter är själva det storskaliga tillväxtsam hället — till följd bl a av a tt dess kostnader och problem synliggjorts av de stora m il jöproblem en — och, inom det förras ram, den svenska modellen av lönearbetssam hället — till följd av a tt behovet av m änsklig arbets kraft m inskat pga främ st m ikroelektronikens tilläm p n in g ar inom arbetslivet.
D et svenska sam hället är i ovanligt hög grad e tt storskaligt till växtsam hälle. D enna konfiguration, vilken i och för sig är en kapi-
talistisk m arknadsekonom i, har några speciella drag. För det första storskaligheten i alla m öjliga avseenden: stora företag och organisa tioner; sto r stat och offentlig sektor (”det starka sam hället”); stora fackliga organisationer; stor arbetsm arknad m ed en förm odligen världsledande kvinnlig förvärvsfrekvens; företräde för storskaliga lösningar även på problem som kan lösas sm åskaligt. För det andra föreställningen om allas d elak tig h et i sam hällslivet, vilket innefat tar jäm likhetssträvandena — eller den sam hällscentrerade dem okra tiska ideologin för a tt låna Olsens (1990) begrepp - m en främ st fullsysselsättningsam bitionerna, eftersom det medel som m est fre- kvent anvisats för a tt skapa delak tig h et är lönearbete (och lönear- betslika sysselsättningsåtgärder). Lönearbete och beredvilligheten a tt lönearbeta är i Sverige det främ sta m edlet a tt reglera förhållan d et m ellan m edborgare och stat, kanske också m ellan individ och sam hälle. För det tredje föreställningen om a tt ekonom isk tillväxt, fördelad på rä tt sätt, kan lösa i stort sett vilka problem som helst - ofta m ed lönearbetet som förm edling. Lycka, m ening, sociala pro blem , k rim in alitet, u tb ild n in g sm o tiv atio n , sam hällssolidaritet, ja p ra k tisk t tag et allt anses kunna hanteras m ed den ekonom iska till växtens h jälp, liksom G ud ansågs kunna göra det i förm oderna sam hällen. Sverige, e tt av de m est sekuleriserade länderna i världen, har m ed andra ord en stark tillväxtreligion. A llt detta har em eller tid ham nat i problem under de senaste 20 åren när den ekonom iska tillväxten har övergivit oss. N u verkar nästan allt gå i kras därför att nästan allt kopplats till ekonom isk tillväxt och till det ekonom iskt relevanta arbetet, lönearbetet. N u frågar nästan alla: Tillväxt, varför har d u övergivit oss? T illväxtkritiken, som tidigare var ganska utbredd, försvann från den officiella politiska arenan i samma ögon blick som krism edvetandet blev vårt samhälles m etapolitik.
E tt sätt a tt varsebli problem en är a tt för e tt ögonblick föreställa sig d e t svenska lönearbetssam hället som e tt cykelhjul. Lönearbetet och den lönearbetsliknande sysselsättningen symboliseras då av navet i hju lets m itt och ekrarna sym boliserar alla de åtgärder som ser till att lönearbetet b lir kvar i m itten och därm ed a tt sam hällets stab ilitet säkras. Sam hället och individerna är och görs fortlöpande
lönearbetsberoende. T ydligast fram går n aturligtvis d etta av alla de tem p o rärt lönearbetsbefriande åtgärder som föräldraförsäkring, viss u tb ild n in g , arb etsm ark n ad su tb ild n in g utgör, sam t av k o n stru k tio nen hos såväl sjukförsäkringen, ATP och sem esterersättningen vilka alla i någon m ening m åste förtjänas i lönearbete. Barnom sor gen har också byggts u t för a tt försörja arbetsm arknaden m ed ar betskraft och skapar dessutom i sig själv, liksom m ycket annan verksam het inom offentlig sektor, lönearbeten. D etta system kräver ekonom isk tillväxt och full sysselsättning för a tt hålla igång alla ekonom iskt om fördelande åtgärder och inte m inst för a tt finansiera de lönearbetsbefriande åtg ärd ern a och i synnerhet de lönearbetslik- nande sysselsättningarna inom ram en för arbetsm arknadspolitiken. System et är u p p b y g g t i keynesiansk anda för a tt säkra en relativt jäm n ekonom isk u tv eck lin g m ed en beredskap för endast kortare ekonom iska konjunktursvackor.
D et är denna sam hällsm odell som ham nat i kris. M ed Offe (1985) kunde vi säga a tt (löne)arbetet håller på a tt decentreras. O rsakerna till d etta får vi söka åtm instone så lån g t tillbaka som vid m itte n av 6 0 -talet då in d u strisek to rn slutade tillväxa, början av 7 0 -talet då m ik ro elek tro n ik en började tilläm pas i arbetslivet och investeringar i ny te k n ik börjar leda till sänkt — snarare än som tid ig are höjd — sysselsättning, m itte n av 7 0 -talet då basin d u stri erna drabbades av kris och staten drog på sig stora kostnader för a tt hålla sysselsättningen uppe, 8 0 -talet då lönenivåerna i svensk in d u stri sänktes och in citam en ten för teknisk utveckling därige nom försvagades, 9 0 -ta le t då kostnaderna för den höga a r betslösheten p ra k tisk t ta g e t fick lönearbetssam hället a tt im plode- ra. Sedan 7 0 -ta le t h ar a llt fler b efriats i fö rtid från lönearbetsberoendet, förtidspensionerats av arbetsm arknadsskäl, och hållits i arbetskraftslager m ed arbetsm arknads- och u tb ild nin g sp o litik en s hjälp. Dessa påstås ligga i beredskap för en hö g ko n ju n k tu r, som säkerligen kom m er, m en m ycket lite t tyder på a tt den k o m m er a tt innebära en avsevärt höjd efterfrågan på m änsklig arbetskraft (vilket t ex fram gick av finansutskottets utfrågning den 4/5 1995 en lig t referat i Från riksdag & departement 17/1995).
D et kostar p en g ar a tt bygga e tt sam hälle m ed lönearbetet i cen tru m och de senaste åren har visat a tt det kostar ännu m era pengar a tt u p p rä tth å lla m y ten om a tt lönearbetet fortfarande är sam hällets nav. P olitikernas krislösningsförslag tyder inte på a tt m an har för avsikt a tt slu ta u p p rätth ålla den m yten: socialdem okraterna försö ker skapa tillv äx t för a tt ånyo kunna skapa full sysselsättning; m oderaterna sä tte r sin lit till a tt ”den lilla världen” ska ersätta den offentliga serviceproduktionen och tycks vilja försämra villkoren på den svenska arbetsm arknaden så m ycket a tt svensk in d u stri ånyo har råd a tt vara arbetskraftsintensiv.