D en politiska respektive ekonom iska stressen visar att en sida av politiken är a tt definiera förväntningar - och därm ed att konstrue ra såväl ekonom isk som politisk verklighet. I förväntningsekonom in i allm änhet och i krissam hället i synnerhet blir em ellertid denna förväntningsdefinierande sida hos politiken m ycket m er uttalad än tidigare, vilket skall diskuteras i detta avslutande avsnitt.
D et är k ä n t a tt den nationella politiken i en m arknadsekonom i m åste ta sto r hänsyn till företagsförväntningar (se t ex Block 1984). Företagen härskar inte över politiken, de påverkar den genom sina fö rväntningar på ekonom in eller som Lindensjö, i Lindblom s (1977) efterföljd, utrycker det:
”T ill följd av företagens m ö jlig h et att investeringsstrejka, tvingas d e m o k ra tisk a beslutsfattare ge företagsam heten en privilegierad s tä lln in g , dvs acceptera villkor, som särskilt g y n n ar företagsintres se n .” (1 9 9 1 : 22)
Företag som inte investerar sänker aktivitetsnivån i ekonom in, vil ket resulterar i arbetslöshet, sänkta skatteintäkter, m indre a tt för dela osv. I denna m ening är politiken i m arknadsekonom in alltid förväntningsdefinierande. Företagsförväntningarna, investerings- förväntningarna, vinstförväntningarna är i och för sig viktiga, m en endast aspekter av det stora förväntningsspel som politiken ad m i nistrerar.
E k onom in har en central betydelse för p olitiken eftersom den anger ram arna för de förväntningar som kan riktas gentem ot p o li tiken, m en sa m tid ig t har ju också politiken central betydelse för ekonom in därför a tt den definierar vilka förväntningar som kan riktas m ot ekonom in och politiken. Politiken definierar i allm än het själv vilka förväntningar som kan riktas m ot den från indivi duella och kollektiva aktörer. För övrigt är frågan om vilka för v ä n tn in g ar som kan riktas m ot politiken en av de stora ideologiska skiljelinjerna. Den tidigare folkhem spolitiken definierade t ex för v än tn in g ar på e tt annat sätt än den nuvarande åtstram nings- och besparingspolitiken. Folkhem spolitikens förankring i Keynes teo rier förklaras kanske främ st av a tt dessa i tilläm p n in g tenderar öka de fattigas och arbetslösas förväntningar. I e tt visst skede av det svenska sam hällets utveckling betyder full sysselsättning i det när m aste in g e t annat än stigande förväntningar och m an kan därför säga a tt folkhem spolitiken definierade stigande förväntningar. V älkänt är t ex a tt 30-, 40- och 50-talens trån g b o d d h et tillsam -
mans m ed den ekonom iska tillväxten skapade förväntningar på bättre boende, förväntningar som politiken definierade i term er av e tt s k m iljonprogram . V älkänt är också a tt något gick förlorat i denna process där det trångbodda folkets förväntningar gjordes om till p o litisk t och ekonom iskt m öjliga åtgärder. Ingen förväntade sig fula och kärlekslösa bostäder, utan d e tta blev följden när för v äntningarna översattes till p olitik. H aberm as har beskrivit dyna m iken i denna sorts p o litik i ljuset av dess legitim itetsproblem :
”D en stig an d e anspråksnivån är p ro p o rtio n ell m o t leg itim atio n sb e- hovet, den på fiskal väg avtappade resursen ’v ärde’ m åste ersätta den k n ap p a resursen ’m e n in g ’. De b ristande leg itim atio n ern a m åste kom penseras genom system konform a ersättningar. En le g itim a tio n sk ris u p p stå r så sn art anspråken på system konform a e rs ä ttn in g ar stig e r hastigare än den d isp o n ib la värdem assan, eller när d e t u p p stå r såd an a fö rv ä n tn in g a r som in te kan tillm ö te sg å s g en o m system konform a e rs ä ttn in g a r.” (1984: 173)
En legitim ationskris in träd er när staten ”misslyckas med a tt hålla m asslojaliteten på erforderlig nivå”, skriver H aberm as också (1984: 169) och sättet a tt bem ästra krisen antas vara en bytesakt där sta ten köper m asslojalitet m ed reformer.
Dagens svenska p o litik fungerar inte så, utan här har krism ed vetandet ta g it reformernas plats som producent av, om inte ”mass lo ja lite t”, så åtm instone p o litisk passivitet. P olitiken kännetecknas av en h elt annan dynam ik och har b liv it u tta la t förväntningsdefini- erande. Å tstram n in g sp o litik en under 70-, 80- och 90-talen arbetar i och för sig m ed i princip sam m a medelsarsenal som folkhemspo- litiken m en åstadkom m er e tt helt annat resultat. Den ad m i nistrerar förväntningsspelet genom a tt differentiera signalerna till olika ekonom iska aktörer och det är i d etta sam m anhang som vi kan inse den fulla betydelsen av just krism edvetandet. Till inhem ska konsum enter och lönearbetare (och m öjligen också flyktingar) försöker p olitiken signalera ”k ris” för a tt hålla ned konsum tions-, reform - och löneökningsförväntningar. O m krisen inte gör sig g äl lande i form av hem skheter som vi om edelbart kan varsebli, regis-
seras dess skådespel i våra medvetanden av den förväntningsdefi-nie- rande p o litik en som i detta avseende naturligtvis blir helt beroende av en viss sorts experter och media. Till inhemska och utländska in vesterare och bedöm are av nationell kreditvärdighet försöker p o liti ken signalera ”stigande vinstnivåer”, ”statsfinanser under sanering”, ”krym pande offentlig sektor” och ”facket trängs tillbaka” och annat sådant som num era får dem a tt tro på Sverige. Fram gångsrikt differentierade förväntningar är skälet till att politikerna kan hävda a tt Sverige är på rätt väg sam tidigt som fattigdom en ökar.
I d e t fu llt utvecklade krissam hället blir politiken alltigenom för- väntningsdefm ierande, vilket dels har att göra m ed a tt det ekono m iska u try m m e t för politiska åtgärder är begränsat varför sådana på sin höjd kan förväntas (dvs förläggas till fram tiden) och dels a tt höga fö rv än tn in g ar hos vissa aktörer anses vara e tt sätt a tt ta eko nom in ur krisen.
D en förväntningsdefinierande politiken m åste således ha förm å gan a tt differentiera olika gruppers och aktörers förväntningar m en den m åste också kunna differentiera förväntningarna tem poralt, v ilk et verkar besvärligt. K rism edvetandet tycks t ex låta sig fram kallas m en sedan verkar det vara betydligt besvärligare a tt styra. De allra senaste årens ekonom isk-politiska diskussion och konsekven sen av k rism edvetandet i form av alltför högt sparande och alltför låg p riv atk o n su m tio n visar det. I denna situation skapas utrym m e för en p o litisk retorik med ljusa fram tidsinriktade budskap och tillsam m ans m ed m änniskans behov av hopp, tycks d etta leda till just en tem poral differentiering av förväntningsstrukturen. D et som u n d er uppbyggnaden av välfärdssamhället kallades de s ti gande förväntningarnas missnöje motsvaras i krissam hället av en an n o rlu n d a differentierad förväntningsstruktur: de låga förvänt ningarnas fram tidsförhoppningar. Denna är em ellertid besvärlig att kom binera m ed vår föreställning om dem okrati, vilken i krissam hället a lltm e r b lir e tt hinder för vad som upplevs vara den nödvän diga ekonom iska utvecklingen. Varhelst man vänder blicken k om m er d ärfö r en sp än n in g m ellan d e m o k ratisk t väljande och n ö d vändighet till uttryck.