Platserna i det politiska ru m m et tenderar a tt reproduceras i en hel rad po litisk a sakfrågor. R um m ets traditionella platser kan vara så bestäm m ande a tt d et är de, inte sakfrågan, som avgör e tt partis stä lln in g stag an d e. E tt g a m m a lt m en illu stra tiv t exem pel är löntagarfondsfrågan där det dröjde flera år innan partierna form e rades i en lig h et m ed höger-vänsterdim ensionen.
D eb atten krin g löntagarfonderna, från början av 1970-talet när L O -ekonom en R u d o lf M eidner fick uppdraget a tt utform a e tt för slag till löntagarfondssystem till 1983 när fonderna infördes av riksdagen, var m ärklig. D en präglades såväl av sam förstånd och polarisering som av en urvattningsprocess av de konkreta fondför slagen och en rad ideologiska o m kastningar bland och m ellan de olika partierna. M an skulle k unna uttry ck a det så a tt inte förrän 1980 - när de borgerliga partierna och näringslivet enas i gem en sam t m otstån d m ot löntagarfonderna - blev det traditionell ord ning på platserna i det politiska rum m et.
En utvecklingslinje i löntagarfondsdebatten var fackföreningsrö relsens och socialdem okratins. D en utvecklades en lig t e tt välkänt m önster när det gäller relativt radikala reformförslag: från en u rsp ru n g lig rad ik alitet, över en successiv u rv attn in g till e tt reform förslag som kunde få e tt bredare stöd, vilket för övrigt illus trerar Przeworskis (1991: 126) tes om a tt e tt socialistiskt parti som vill nå fram gång i parlam entariska val kan göra det på bekostnad av sin klasskaraktär. N är löntagarfonderna infördes av riksdagen 1983 nåddes slu tp u n k ten av en utveckling som innehöll tillväxt av fondsystem ets m ålsättn in g ar och sam tidig u rv attn in g av jäm förelsevis radikala krav. Sam m antaget innebar dessa processer en utveckling från förslag m ed jämförelsevis stark till svag betoning av d em okrati i arbetslivet, v ilk et var e tt av löntagarfondernas
ursprungsm ål, och sam tid ig t från förslag m ed svagare till starkare beto n in g av fondernas kapitalförsörjningsbidrag. D etta motsvaras av d et som löntagarfondsutredaren Erland W aldenström en gång kallade ”ofarlighetskam panjen” kring fonderna (1982: 75).
En annan utvecklingslinje representerades av det privata s k näringslivet som u rsprungligen och i jämförelse m ed P H M -retori- ken inom den 4 oktoberrörelse som bildades 1983, hade e tt på det hela taget sak lig t förhållande till löntagarfonderna som idé. Till en början var ”näringslivet” in te särskilt oroat av fonderna, utan visa de e tt avvaktande intresse, främ st för deras tän k ta bidrag till kap i talförsörjningen.
En tredje utvecklingslinje går a tt finna i den sp littrin g som kän netecknade de borgerliga partiernas u p p fattn in g ar om löntagarfon derna. U n d er fondernas utveckling från tid ig t 70-tal sker en rad ideologiska om kastningar inom det borgerliga lägret, där partierna öm som är för och m ot fonderna. Folkpartiet hade t ex fö ru tsätt ningar a tt se d e t rim liga i 70-talets k ritik av k apitalkoncentratio nen u r en dem okratiaspekt, vilket för övrigt också gällde för den u tre d n in g av fonderna som gjordes av ”n äringslivet” och som näm nde W aldenström ledde. En av de konkreta åtgärder som den borgerliga regeringen 1976 m ot denna bakgrund sederm era vidtog var a tt införa individuella aktiesparfonder.
Själva löntagarfondsdebatten kan delas in i tre faser. U n d er den första fasen fördes en i huvudsak saklig diskussion om löntagarfon derna. U n d er den andra fasen härskade den negativa bestäm ningen av löntagarfonderna: ”näringslivet” och delar av det borgerliga par tiläg ret stäm plade då fonderna som socialistiska, farliga för private gendom och dem okrati och annat liknande. U n d er den fasen bedrev socialdem okraterna också sin ofarlighetskam panj som ledde till en u rv a ttn in g av löntagarfondsförslagen. En m ärklig dynam ik präglade då debatten: ju m er ofarliga socialdem okraterna gjorde sina fonder, desto m er u rv attn in g krävde m otståndarna. M otstånd ets karaktär bestäm des således inte av fondförslagens faktiska karaktär, utan av socialdem okraternas reträtt. U nder den tredje fasen, som inleddes o m kring 1980, började det politiska rum m et
organiseras på trad itio n ellt sätt även när det gällde löntagarfonds- frågan. U n d er denna fas enades ”näringslivet” och de borgerliga i e tt g em ensam t och hårt m otstånd m ot fonderna, m anifesterat bl a i 4-oktoberrörelsens dem onstration 1983 när ”näringslivet” repe terade (det ekonom iska) u pproret inför öppen ridå. H e lt avgörande för d e tta m otstån d var inte det urvattnade vinstdelningsförslag som riksdagen var i färd m ed a tt fatta beslut om 1983, utan förslag som socialdem okraterna för länge sedan hade övergivit. (M otståndarna hade självfallet e tt p o litisk t intresse av a tt m åla vinstdelningsför- slaget i så svart nyans som m ö jlig t, sam tid ig t som de m ånga tu re r na i löntagarfondsfrågan under m er än tio år gjorde a tt det kunde vara svårt a tt hålla reda på d et just för tillfället aktuella lön- tagarfondsförslagets utfo rm n in g . Till och med Elsters (1991: 317f) redogörelse för löntagarfonderna innehåller e tt allvarligt sakfel rörande fondernas m est vitala p unkt: han påstår a tt tvångsm ässiga aktieem issioner fanns i d et fondsystem riksdagen införde 1983 m en i v erkligheten hade sådana försvunnit långt tidigare.)
Paralleller till det ovanstående finner m an hela tiden i det poli tiska ru m m et. P latserna utövar e tt slags tyranni över dem som befolkar det politiska ru m m et. D et gäller a tt hålla sig på sin plats och se till a tt de andra håller sig på sina platser eftersom platserna har en öm sesidigt definierande roll. D en decennielånga löntagar- fondsdebatten visade bl a a tt även när e tt parti överger en position, kunde m o tståndarna i retoriken m ed fram gång definiera p artiet som om d et inte hade övergivit den. M en det gäller också a tt se till a tt e tt visst avstånd bibehålies m ellan den egna och de andra p la t serna.