L önearbetssam hällets kris är en del av en ännu m er om fattande och djupare liggande kris: själva det storskaliga tillväxtsam hällets kris. O m e tt sam hälle befinner sig i kris i 20 år, vilket varit fallet i Sverige om vi tar u tg å n g sp u n k t i behovet av krism edvetande, så är d et på sätt och vis e tt krissam hälle. Betänk t ex a tt vi nu har en hel g eneration tju g o årin g ar som parallellt m ed m odersm jölken, fam ii- je- och skolsocialisationen och s itt eget inträde i vuxenvärlden fått sig till livs en successivt ökande dos propåer om krism edvetande. K rissam hället skulle kunna ses som den svenska varianten av det katastrofiska sam hälle som Beck benäm ner risksam hälle.
R isksam hället anses av Beck vara kvalitativt annorlunda än in d u strisam h ället. D et senare är e tt klassam hälle m ed synliga sk ill nader m ellan olika g ru p p er vad gäller levnadsvillkor och m akt. Dess u tvecklingstendens är a tt producera välstånd och dess klass m o tsä ttn in g a r resulterar i försök att fördela välståndsökningen någorlunda jäm n t. R isksam hället har i princip sam m a drag m en m ed den stora skillnaden a tt välståndsproduktionens icke avsedda konsekvenser — s k m oderniseringsrisker — får en sådan o m fattn in g och karaktär a tt de b lir viktigare än själva välståndsproduktionen. D e okända och icke avsedda konsekvenserna blir helt enkelt sam hällets och historiens dom inerande kraft (Beck 1992: 22).
risken, i synnerhet den ekonom iska och försöken att försäkra sig m ot den, är ju särdrag hos det m oderna sam hället. M en de kalky- lerbara riskerna är av en helt annan art än de m oderniseringsrisker som Beck talar om. R adioaktivitet, gifter som successivt lagras upp i levande organism er, föroreningar i luft, vatten och m at, m iljöka tastrofer - alla är exem pel på de risker Beck förknippar m ed den senm oderna välståndsproduktionen. K ännetecknande för dem är a tt de förorsakar skador som inte kan repareras, a tt de är osynliga för b lo tta ögat och a tt d et behövs expertkunskap för a tt vi ska bli varse dem . Sådana risker är ”öppna för social definition och kon s tru k tio n ” (Beck 1992: 23). Eftersom det rör sig om risker som m an in te kan försäkra sig m ot kan inte de vanliga vetenskapliga, juridiska och ekonom iska riskkalkylerna tilläm pas på dem , när så ändå görs avdram atiseras m oderniseringsriskerna och deras annor lunda karaktär osynliggörs. E tt talande exempel på d etta fick vi b ev ittn a inför kärnkraftsom röstningen 1980. K ärnkraftsförespråk- arna hade då räknat u t a tt sannolikheten för a tt en härdsm älta skul le inträffa var 1 på 1.000 år (det kan ha varit 5.000 eller 20.000 år m en d et har inte så stor betydelse i sam m anhanget). D etta var e tt sätt a tt avdram atisera kärnkraftens risker m ed hjälp av en riskkal kyl som endast är tekniskt tilläm pbar på den risk som en härdsm äl ta innebär. O m vi tän k er oss en tidsaxel om 1.000 år och a tt härd smältan inträffar år 500 så är det osäkert om människor överhuvudtaget kan leva de resterande 500 åren, men härdsmältans sannolikhet är likafullt densam m a. För a tt risker skall kunna kalkyleras måste skadorna de handlar om vara reparerbara, annars avdram atiserar kalkylen risken. Sannolikhetsberäkningar involverande härdsm äl tor och andra liknande katastrofer är e tt slags kategorim isstag, eftersom det är ovisst hur tillvaron gestaltar sig efter katastrofen.
Fördelningen av industrisam hällets risker var klasspecifik, vilket b etyder a tt pengar och m ak t kunde vara medel a tt försäkra sig m ot dem . R iskerna blev, m ed andra ord, o jäm likt fördelade och socialt strukturerade. M oderniseringsriskerna är em ellertid jäm lik t förde lade i den betydelsen a tt ingen kan undkom m a dem . D etta proble- m atiserar n atu rlig tv is klasskaraktären hos det senm oderna sam häl-
let: förövare och offer b lir förr eller senare id e n tisk a , sk riv er Beck (1 9 9 2 : 38). In d u s tris a m h ä lle ts strävan a tt e lim in e ra fa ttig d o m e r sä tts d ärfö r m e d sträv an a tt e lim in e ra risk:
”D riv k raften i klassam hället kan sam m anfattas i u ttry ck et: Ja g är h u n g rig ! R isksam hällets u tveckling kan på m otsvarande sätt sam m an fattas i u ttry ck et: Jag är räd d !” (1992: 49)
M o d e rn is e rin g srisk e rn a är in te tillg ä n g lig a för fö rstahandserfaren- h e te n , u ta n för a tt erfara dem m åste m an fö rlita sig till v e te n sk a pen och ex p e rtk u n sk ap e n . Farornas ”...osynlighet är in te bevis för deras ic k e-ex isten s” (Beck 1992: 73), utan d et krävs ofta sofistikera de m ä tn in g a r etc för a tt k u n n a g öra gällande a tt dessa risker förelig g e r såsom t ex i fallet m ed ozonhålet och växthuseffekten. D en v an lig e m e d b o rg a re n m åste alltså utveckla e tt risk m ed v etan d e för a tt v in n a tilltr ä d e till m oderniseringsriskernas sk u g g rik e. Först då kan h an se m o ssan i d en eg n a g räsm a tta n som sy m p to m på en m o d e rn iserin g srisk .
E n lig t B eck sker ö v erg ån g en till e tt risk sam h älle i V ä stty sk la n d i b ö rja n av 1 9 7 0 -ta le t. D a te rin g e n i sig är in te v ik tig m e n d å före lig g e r i a lla h ä n d e lse r den te k n isk a k ap a citeten a t t fra m b rin g a o m fa tta n d e och o rep a re rb a ra icke avsedda konsekvenser av väl- s tå n d s p ro d u k tio n e n . O ch d å u p p s tå r o p in io n srö relser som i sto r skala b ö rja r m e d v e ta n d e g ö ra sa m h ället om dessa icke avsedda k o n sekvenser av m o d e rn ise rin g e n . P ro d u k tiv k ra fte r b ö rjar a llt m e r o fö rb e h å llsa m t d efinieras som d estru k tiv k rafter. 25 år senare har d e n n a ö v erg å n g b liv it vardagsliv: genom a t t d a g s tid n in g a rn a p u b lic e ra r sk U V -in d e x , lär vi oss a tt leva m ed d e t k atastro fala a tt livets källa, solen, risk erar a tt b rä n n a ihjäl oss.
D e t är a llts å in te själva risk k alk y len som är u tm ä rk a n d e för risk sa m h ä lle t, u ta n riskernas karaktär. R iskerna är så allv a rlig a a tt de in te , a n n a t än på e t t falskt av d ram atiseran d e s ä tt, kan h an teras av risk k alk y ler. D e p ek a r hän m o t katastrofen. R isk sa m h ä lle t sk u lle d ärfö r också k u n n a kallas d e t katastrofiska sa m h ä lle t, v ilk e t B eck också gör:
’’R isk sam h ället är e tt k atastro fisk t sam hälle. I d et sam hället hotar u n d a n ta g e t a tt bli n o rm .” (1992: 24) ”...n ö d fallstillstån d et h o tar a tt bli n o rm a lt.” (1992: 79)
I Sverige kan man n atu rlig tv is om m an så vill spåra en m otsvaran de utveckling, dessutom känner m oderniseringsriskerna inte några nationsgränser vilket T jernobyl 1986 visade. M en trots allt verkar in te riskm edvetandet vara lika starkt i Sverige som i Tyskland. H är har istället den annalkande katastrofen givits en ekonom isk m ening, vilket rim ligen har a tt göra m ed vår starka tillväxtreligion och vårt starka lönearbetsberoende. E tt sam hälle som påstås ha varit i ekonom isk kris i 20 år, torde väl ha norm aliserat nödfalls tillstån d et. K rism edvetandet kan vara vårt sätt a tt lära oss leva m ed katastrofen. I det följande ska jag jämföra några av de drag som Beck anser utm ärkande för risksam hället m ed vårt krissam hälle. (Jäm förelsen kan tyckas vansklig eftersom kris och risk m öjligen är ojäm förbara pga skilda abstraktionsnivåer, m en som inslag i de tä n k ta sam hällsform erna risk- resp krissam hälle kan de jämföras.)
D en förändring av riskernas karaktär i det senm oderna sam häl let som e n lig t Beck är anledning till en ny definition av detsam m a, har på sätt och vis sin m otsvarighet också på de ekonom iska k ri sernas om råde. Krisernas karaktär ändras helt i och m ed den o m kastning av sam bandet m ellan investeringar och sysselsättning som åstadkom s m ed datorisering, robotisering och autom ation från slu te t av 1960-talet. Före m ikroelektronikens intåg i arbetslivet in n e bar ökad investering i p rin cip ökad sysselsättning, m en m ed inves te rin g a r i datoriserad p ro d u k tio n su tru stn in g m inskar syssel sättningen. En tysk undersökning, som återges av Gorz (1984: 56), visade t ex a tt om 100 m iljarder D -m ark investerades i industrin 1955-60 gav det två m iljoner arbetstillfällen, 1960-65 4 0 0 .0 0 0 arbetstillfällen m edan sam m a investering 1965-70 innebar a tt 100.000 arbetstillfällen försvann. M oderniseringsriskerna, som alltså utgörs av välståndsproduktionens icke avsedda katastrofiska konsekvenser, har således sin m otsvarighet i en ekonom isk u t veckling där det gängse m edlet a tt skapa försörjningsm öjligheter
kommer att innebära förstörelse av sådana. Detta förutsätter då att individerna är beroende av lönearbete, vilket den tidigare framställ ningen har visat att Sverige och dess invånare är i ovanligt hög grad. Förhållandet mellan kris och krismedvetande är, som jag visat tidigare, i princip detsamma som mellan risk och riskmedvetande. I båda fallen bestämmer medvetandet (kunskapen) varat och inte tvärtom, vilket den konventionella uppfattningen säger oss. Man upplever i allmänhet varken den ekonomiska krisens eller moderni- seringsriskernas särart, utan denna görs tillgänglig av experter: eko nomer respektive naturvetare. Såväl risksamhället som krissamhäl let är vetenskaps-, media- och informationssamhällen. Genom dess kanaler kommuniceras olika budskap som får oss att tolka vardags livet på mer eller mindre risk- eller krismedvetna sätt. Krismed vetandet är liksom riskmedvetandet helt beroende av information från experter. Här krävs alltså att medborgarna har tillit till exper ter sam tidigt som det föreligger en uppenbar risk för manipulation: risk och kris kan såväl dramatiseras som avdramatiseras.
Enligt Beck kastas risksamhället mellan politisk hysteri och lik giltighet. På ungefär samma sätt förhåller det sig i krissamhället. Anledningen till detta är säkerligen att såväl moderniseringsrisker- na som den ekonomiska krisen kan existera utan att påtagligt göra sig gällande i vardagslivet, vilket till del beror på välfärdsstatens trygghetssystem men mest förklaras av hur experterna föreställer sig krisens karaktär. Den politiska hysterin utbryter när risk- respektive krismedvetandet skärps till följd av regelbundet åter kommande rapporter i media om situationens allvar. Här behöver vi endast tänka tillbaka på de senaste åren, t ex från regeringskrisen I 99O till samarbetet mellan socialdemokraterna och centern 1995, för att förnimma de tvära kasten mellan politisk likgiltighet mel lan de regelbundet återkommande konjunkturrapporterna, bud getpropositionerna, besparingsförslagen, räntechockerna och kris paketen med åtföljande politisk ”hysteri”.
Rädslan är risksamhällets drivkraft. På samma sätt förhåller det sig i krissamhället där arbetslöshetsrädsla, rädslan för att göras överflödig i förtid av den framrusande rationaliseringen, rädslan för
a tt räntehöjningen ska göra det o m öjligt a tt behålla villan, rädslan för a tt den senaste sjukförsäkringsbesparingen eller karensdagen skall leda till e tt alltför sto rt inkom stbortfall vid sjukdom och andra rädslor på snart sagt varje om råde där vi har vant oss vid try g g h et, har blivit e tt slags drivkraft eller åtm instone en kraft som bryter ned m otstånd och gör m änniskorna elastiska och m er förän- dringsbenägna. I krissam hället har rädslan ta g it begärets plats som drivkraft i sam hällsom vandlingen.
I risksam hället ersätts strävan a tt elim inera fattigdom m ed strä van a tt elim inera risk, skriver Beck (1992: 47). På m otsvarande sätt i krissam hället där kam pen m ot krisen prioriteras högre än fördel ningspolitiken.
En rad principiella likheter m ellan det Beck kallar risksam hället och d et svenska krissam hället kan alltså påvisas. K anhända är risk och kris diskurser över sam m a tankefigur (i enlighet m ed en m odell som A splund (1985: l46ff) utvecklat), näm ligen katastro fen, en trogen följeslagare till a llt m änskligt liv, i d etta fall d et stor- skaliga tillväxtsam hällets upplösning. A tt diskursen i Sverige är m er ekonom isk än ekologisk, kan ha a tt göra m ed a tt den ekono m iska tillväxten här närm ast blivit både en religion och e tt p o li tiskt universalmedel och att det utbredda och starka lönearbetsbero- endet - individernas och samhällets - till syvende og sidst är ett ekonom iskt beroende. I e tt samhälle där staten, politiken, familjen och m änniskan är så ekonom iskt beroende som i Sverige, torde det vara helt i sin ordning att även katastrofen ges en ekonomisk mening.