D et finns flera olika sätt a tt m arkera skillnaden i tidsorganisering m ellan förm odernt och m odernt sam hälle. Thom pson (1983) gör t ex skillnad m ellan olika tem porala organisationer av arbetet: det uppgiftsorienterade och det klockorganiserade. A splund (1983) skiljer m ellan allm ogetid respektive borgerlig tid och fäster u p p m ärksam heten på k u ltu re llt bestäm da skillnader i tidsorganisering m ellan olika samhällsformer. E tt annat sätt a tt fånga skillnaden - vilken an tin g en görs till huvud- eller bisak m en som nästan alltid näm ns - är a tt skilja m ellan cirkulär och rak tid su p p fattn in g och då betraktas tiden m er ur en teknisk aspekt m ed avseende på hur m änniskan föreställer sig och ordnar tiden: i det förm oderna sam hället som en cirkel med u tg å n g sp u n k t i naturens rytm och i det m oderna som en linje m ed u tg ån g sp u n k t från klocktiden.
Det finns anledning att vara försiktig och inte historisera upp delningen i cirkulär och rak tidsuppfattning. Det moderna sam hällets tidsorganisering har nämligen också cirkulära eller cykliska inslag. Young (1988) visar t ex att det finns både fysiologiska och astronomiska cykler som påverkar oss. Men det finns också sociala cykler eller rytmer, t ex solåret, det religiösa året, sportkalendern, den akademiska kalendern och veckan och, kan tilläggas i detta sammanhang, det politiska året med olika ständigt återkommande inslag som t ex budgetpropositionen vid en bestämd tidpunkt, den allm änna m otionstiden samt valperioderna.
Den tidsorganisation som dominerade jordbrukssamhället och allmogelivet och som hade uttalat cirkulära drag, kan kallas natur tid eftersom den främst utgör ett resultat av människans relation till naturen. E tt samhälle som är beroende av djur och växter - antingen genom att jaga, samla eller odla dem - blir beroende av naturens rytm. Människan i det förmoderna samhället reglerar sitt förhållande till naturen genom att ”lära sig” leva med naturen. (Eftersom denna människa är i naturen behöver hon egentligen inte lära sig, utan hon befinner sig autom atiskt i ett ständigt samspel med naturen.) Odlingsåret speglar därvidlag främst naturliga va riationer i fråga om temperatur, nederbörd, vind och växtlighet under en längre tidsperiod, vilken upprepas om och om igen. Jordbrukssam hället anpassas till den cirkel som årstidsvariationer- na men också dygnsvariationerna utgör, men i m itt perspektiv är det inte cirkeln som är det centrala utan själva beroendet av eller, rättare sagt, överensstämmelsen med naturen.
Jordbrukssam hällets tidsorganisering är en naturtid bara i så m åtto a tt människan reglerar sitt förhållande till naturen genom att anpassa sig till den. I denna anpassning finns självfallet en vari ationsbredd som följer av speciella naturliga och tekniska förut sättningar i kom -bination med mänsklig förmåga och uppfin ningsrikedom. En viss tidsorganisation följer således inte automatiskt av naturen, utan den växer fram ur det sätt varpå människan med till buds stående medel reglerar sitt förhållande till naturen. Obero ende av samhällsform eller tidsuppfattning är tid alltid ett abstrakt
begrepp med vars hjälp människan speglar varaktigheten i sin exi stens. U tan detta begrepp hade människan inte kunnat föreställa sig något annat än nuet, vilket för övrigt inte heller hade haft någon innebörd eftersom föreställningen om ”nu” förutsätter ”då” och ”sedan”. Strängt taget hade alltså människan under sådana förhållanden endast kunna leva nuet, hennes existens hade varit vegetativ i betydelsen oreflekterad. Tidsbegreppet är således en viktig aspekt av att människan är en (själv)reflekterande varelse.
Det moderna samhällets utveckling och således också dess tidsorganisering, återspeglar en successiv frigörelse från beroendet av och anpassningen till naturen. Tiden blir därmed mycket mer av en socialtid, genom att människan frigjort sig från ett inskränkt naturberoende och tiden därigenom i mycket högre grad blir soci alt definierad och konstruerad. I stället för att tidsorganiseringen uttrycker människans relation till naturen, uttrycker den männis kors relation till varandra. Den moderna tiden, ofta kallad klock tid, är en social uppfinning som i mycket högre grad än den för moderna reglerar, samordnar och synkroniserar sociala relationer. Utm ärkande för socialtiden är att den syftar till effektivisering av tidsanvändningen och förmodligen är det just därför som den för söker organisera väntan. Väntan är nämligen ett centralt inslag i den moderna civilisationen.
E tt framträdande drag i det moderna samhället är, för att låna ett begrepp av D urkheim , dess moraliska täthet. Begreppet beskriver interaktions- och kom m unikationsintensiteten i samhället och Durkheim föreställde sig den stegrade intensiteten som en av orsa kerna till det moderna samhällets arbetsdelning och differentiering (1964: 256 ff). Frånsett detta utgör en hög grad av sociala interak- tioner och kom m unikationer ett levnadsvillkor för människan i det moderna samhället, innebärande att hon liksom ständigt trängs - för det mesta inte i bokstavlig mening — med andra. En aspekt av att den moderna människan trängs, är att hon egentligen aldrig är ensam. (Då menar jag inte ensamhet i betydelsen att vara utan var aktiga och nära relationer, utan mera i betydelsen ”vara för sig själv”.) D etta moderna civilisationsvillkor kan vi närma oss med
hjälp av Sartre, som en gång skrev: ”O m G ud inte existerade sk u l le a llt vara tillå te t.” (1986: 48).
D e tta kan tolkas som a tt om sam hället inte existerade, skulle allt vara tillå te t. Sam hället kan då för d et första betyda ”de andra”. A tt leva i sam hället innebär m ot den bakgrunden a tt ta e tt varierande m å tt av hänsyn till de andra — fri- eller m o tvilligt. D et går k nap past a tt vara vid sidan av den sociala världen, som B ourdieu (1992) har p å m in t oss om i e tt annat sam m anhang. För det andra skulle sam hället också ku n n a ges en innebörd som är i linje m ed Sartres b egrepp serialitet, vilket i princip innebär a tt enskilt handlande alieneras i sam m a ögonblick som det aggregeras. A tt vara en del av sam hället b lir i det perspektivet detsam m a som a tt sam ordna sig eller bli sam ordnad m ed andra sam hällsm edlem m ar. Samhällets m est g ru n d läg g an d e levnadsvillkor skulle alltså kunna uttryckas som a tt m änniskan in te är ensam. K onsekvenserna av d e tta är att sam hället erb ju d er t ex skydd och hjälp och a tt enskilda kan dra n y tta av olika form er av sam arbete, m en också a tt individerna m åste ta hänsyn, kom prom issa och vänta.
D et m oderna sam hället är vidare i hög grad e tt stads- för a tt inte säga storstadssam hälle, v ilk et vill säga a tt dess vitala a k tiv i teter är koncentrerade till städerna m en också a tt m änniskorna i sto r u tsträ c k n in g bor i städer. På d e tta stadium kan vi vända oss till Sim m el och ta del av hans beskrivning av den hektiska sto r staden m ed dess m ångfald av a k tiv ite te r och reserverade invånare som av psykiska överlevnadsskäl utvecklar en distanserad hållning till sina m ånga m ed m än n isk o r och d et stora u tb u d e t av a k tiv ite ter. I d en n a m iljö utvecklas den blaserade a ttity d som innebär ”a tt reagera lagom sta rk t på nya re tn in g a r” (Sim m el 1981: 214) och den förståndets dom inans över känslan som krävs för a tt stå u t i storstadens höga in terak tio n s- och k o m m u n ik atio n sin ten sitet.
U n d er sådana förhållanden behöver varje m änniska en klocka:
”D en typiska storstadsmänniskans relationer och angelägenheter brukar vara så varierande och komplicerade, och framför allt gör anhopningen av så många människor med så differentierade intres sen, att deras relationer och verksamheter griper in i varandra och
bild ar en så m ånglem m ad organism , a tt helheten skulle falla sam m an i e tt o u tre d b a rt kaos, om m an in te iak tto g den m est n o g g ran na p u n k tlig h e t i sam b an d m ed av tal och p re sta tio n e r. ... Storstadslivets te k n ik är ö v erh u v u d tag et inte tänkbar, utan a tt alla v erksam heter och öm sesidiga relationer så p u n k tlig t som m ö jlig t inordnas i e tt fast översubjektivt tid ssch em a.” (Sim m el 1981: 212 f)
En aspekt av det m oderna samhällets tidsorganisering, socialtiden, är således effektivisering av tidsanvändningen. Syftet med den tids mässiga sam ordningen av relationer är a tt så m ycket som m öjligt undvika väntan. Ju st detta är mycket p åtagligt inom det moderna sam hällets ekonom iska verksamheter, t ex arbetslivets tidsrationali- sering allt från scientific m anagem ent m ed sina tidsstudier till det japanska just-in-tim e-system et för produktionsorganisering och lagerhållning. M en inte ens den bästa tidsplanering gör a tt väntan helt kan undvikas, utan väntan blir jämsides med klockan ett av sät ten a tt sam ordna d et m oderna sam hällets interagerande och kom m unicerande människomassor. H är kan vi tänka på städernas trafik system och m arknadens sätt a tt organisera väntan — kösystemet.
K ösystem et är e tt slags in stitu tio n aliserin g av väntan. D et finns andra form er av institutionaliserad väntan som har det gem ensam t a tt de m eningsfyller väntan i term er av u p p sk ju ten tillfredsställel se. Investering, sparande och ränta är sådana in stitu tio n e r inom d et ekonom iska system et. H u m an k ap italteo ri, som är en del av d e t jag i an d ra sam m an h an g k a lla t u tv e c k lin g sra tio n a lism (Persson 1991; 1994), bygger också på den u p p sk ju tn a till fredsställelsen. Försäkringar kan också göra d et, för a tt inte tala om välfärdssam hällets socialförsäkringar. K ort sagt: väntan är e tt cen tralt inslag i d et m oderna sam hället både i term er av något vi av effektivitetsskäl försöker undvika och i term er av något som in stitu tio n aliserats i kösystem et och i den u p p sk ju tn a tillfreds ställelsen. D et är väl därför ingen tillfällig h et a tt e tt centralt inslag i m odern barnuppfostran, i synnerhet den av skolan o r ganiserade, ju st är a tt barnen får lära sig a tt vänta. K onsten a tt vänta är e tt m ycket v ik tig t inslag i skolans dolda läroplan (Jackson
A tt kunna vänta såväl som a tt kunna tidsplanera så a tt onödig väntan undviks, är v ik tig a villkor för livet i det m oderna sam häl let. Tid är pengar och pengar är tid, båda är föremål för hushåll ning. S am tid ig t m åste m an kunna kalkylera, vänta till d et rätta tillfället och skjuta upp tillfredsställelse. D et som jag i det följan de kallar p o litisk väntan kan ses som en aspekt av en m odern civi lisation som vilar på upp sk ju ten tillfredsställelse och tidsm ässig sam ordning av m änniskom assor.