För att studera om vi kunde påverka attityder och värderingar var det viktigt att ta reda vilka värderingar och attityder eleverna hade innan de besökte utställningen. Vi ansåg att det bästa sättet att göra detta på var en enkätundersökning. Vi valde att ge enkäterna till högstadieskolor, eftersom de fi nns i alla de kommuner som besökte utställningen. I efterhand märkte vi att en del av frågorna var dub- beltydiga och långa, vilket gjorde att svaren var svåra att analysera. Detta blev en viktig erfarenhet för oss om hur man ska ställa frågor. Projektgruppens mål med enkäten var att få en djupare inblick i elevernas tankegång. Frågorna täckte in de olika delar som utställ- ningen tog upp. I enkäter ska man inte använda svåra ord som för- svårar förståelsen av frågan, men vi valde i några fall medvetet att använda svårare begrepp för att fastslå om eleverna kände till inne- börden av ord som t ex ’minoritet’, ’tvångssterilisering’ och ’Romer’ (Patel och Davidson 1991, s 60 ff).
Enkäterna skickades till klassläraren som delade ut dem, och vi åter- fi ck dem vid visningstillfället. Vid genomgången av enkäterna fram- kom misstankar om att några av eleverna ”bytt kön” och att andra svarat precis som bänkkamraten. Vi vet inte om alla elever i klassen lämnade in sina enkäter. Vissa klasser hade med all säkerhet arbetat med och diskuterat liknande frågor innan eleverna svarade på enkä- ten. Detta kunde naturligtvis också påverka enkätsvaren. De enda personliga uppgifter vi ville ha reda på var kön, skola, ort och ålder. Under arbetet med enkätanalysen väcktes frågan om eleverna skulle ha svarat likadant utanför skoltid. Svarade de som de trodde att lä- raren ville eller vågade de använda ett grövre språk eftersom enkä- ten besvarades anonymt?
Det totala antalet enkäter som lämnades in var 217 stycken uppde- lat på 92 pojkar och 125 fl ickor. Hur stort bortfallet var har vi ty-
värr ingen möjlighet att redogöra för. Detta beror på att kontrollen på antalet utlämnade och inkomna enkäter var dålig. Klasslärarna kopierade, lämnade ut och samlade in enkäterna. Vi kan därför inte veta hur många som gick i respektive klass och hur stor andel av dem som faktiskt lämnade in enkäten.
I den här artikeln har vi valt att redogöra för några av enkätfrågorna som vi anser vara särskilt intressanta. En av uppgifterna var att skri- va ord som de förknippade med ’Homosexuella’, ’Romer’, ’Judar’ och ’handikappade’. När eleverna skulle beskriva ordet ’homosexu- ell’ så förekom allra mest orden ”bög” och” lesbisk”. När vi jäm- förde pojkarnas svar med fl ickornas tycktes ett mönster i språket skönjas. Här kunde vi se en tendens mot att det är fl er pojkar än fl ickor som använde nedvärderande ord i sin beskrivning. Pojkarna använde grövre ord t.ex. ”bögdjävel”, ”äckligt”, ”usch och fy”, ”otrevligt”, ”fel mot naturen”, ”borde inte fi nnas” och ”onormal”. Flickornas svar var mycket mera positiva i sina uttryck. De använde ord som ”glad”, ”älskande män”, ”modig”, ”kärlek”, ”kyssar”, ”trevliga”, ”stark personlighet” och ”vill bli accepterade”. Andra ord som uttryckte förståelse för homosexuellas situation förekom i stor utsträckning, såsom ”diskriminering” och ”vissa ser ner på dem”. Bland fl ickornas mera nedvärderade svar återfanns ord som ”äckligt”, ”lagd åt fel håll”, ” ej normalt”, ”sliskigt”, ”räligt”. ’Romer’ visade sig vara svårt för många av eleverna att beskriva ef- tersom det förväxlades med orden ’Rom’ och ’romare’. Detta kunde bero på okunskap eller att de kanske just då gick igenom romartiden i historieundervisningen. Ord som förekom var ”Ceasar”, ”roma- re”, ”fi lmen Gladiator” och ”krig”. Av eleverna svarade 36 procent inte alls eller skrev ”vet ej”. I de fall då eleverna visste vad ordet betydde användes neutrala ord som hade med kultur, kläder och fi lmer att göra. De nedlåtande kommentarerna var ”dumma i huvu- det”, åsnor”, ”tjuvar”, ”smutsiga” och ”BMW” för att nämna någ- ra. Även ord som ”kaviar” och ”rom & cola” förekom i svaren. Oavsett vilken skola enkäterna kom ifrån använde eleverna ord som
hade med Förintelsen att göra för att beskriva ordet ’judar’. De ord som förekom mest var ”Hitler” och ”andra världskriget”. I denna fråga fi nns ingen skillnad mellan kön eller skola. Det märks att sko- lorna arbetar mycket med förintelsen och andra världskriget i un- dervisningen. I samband med museibesöket visade eleverna att de hade bättre faktakunskap om denna historiska period jämfört med de andra som togs upp i utställningen.
När det gäller det sista ordet ’handikappade’ använde eleverna ut- tryck som t ex ”rullstol” och ”kryckor”. Andra vanligt förekom- mande ord andades en ”tycka synd om”-mentalitet. Exempel på empatiska ord var ”stackare”, ”synd om dom”, ”problem”, ”för lite personal”, ”hånade”. Väldigt få använde nedlåtande ord som ”fula”, ”äckligt”, ”störda”, ”dräggel” och ”konstiga”. Vi kunde också kon- statera att det i denna fråga framkom personliga perspektiv, såsom ” min lillasyster” och ”farmor”.
Vi hade också med frågor som tog upp om det fanns ett samband mellan huvudform/hjärnstorlek och intelligens. Det var uppskatt- ningsvis 85 procent av eleverna som svarade att det inte fanns något sådant samband. När samma elever sedan svarade på frågan om det fi nns någon skillnad mellan kvinnors och mäns intelligens tydde sva- ren på en större osäkerhet. Så många som 47 procent hävdade att det fi nns en skillnad mellan kvinnor och mäns intelligens. Svaren speglar med all säkerhet samhällets rådande syn på manligt och kvinnligt.
Den fråga där vi fi ck fl est blanka svar var något överraskande när vi bad dem nämna fyra stycken minoriteter i Sverige. Hälften av elev- erna svarade inte alls, och 25 procent av svaren var oseriösa. ’Mino- ritet’ är ett vanligt förekommande ord i bl.a. massmedia och sam- hällsdebatt, men enkäterna visade att ungdomarna har en väldigt vag eller ingen uppfattning alls om ordets innebörd eller betydelse. Enligt svaren kunde allt från ”isbjörnar” till ”normala människor” eller ”pengar” stå för en minoritet i Sverige. De seriösa svaren kan delas upp i kategorierna religiös, etnisk och sexuell tillhörighet.
I en av frågorna ville vi visa hur enkelt det är att börja dela in män- niskor i grupper och att rangordna dem. Frågan löd: ”Du är läkare och arbetar på ett sjukhus. Sjukhuset är nästan fullbelagt och det fi nns bara tre sängplatser kvar. I väntrummet sitter nio patienter med samma allvarliga sjukdom men olika bakgrund. Vilka skulle du ge de få sängplatserna? Numrera ett, två och tre”. Alternativen var ”narkoman, homosexuell, ensamstående mamma, pensionär, fors- kare, handikappad, asylsökande, rökare och barn”.
När eleverna prioriterade satte 95 procent ’barn’ som första val, ’ensamstående mamma’ som tvåa och ’handikappade’ på tredje plats. Här fi ck vi de svar som vi hade i förväntat oss. Egentligen ville vi provocera fram ett kritiskt tänkande, men eleverna priorite- rade patienterna snällt utan att protestera. Endast 13 stycken av 217 elever genomskådade vår fråga. Av dem fi ck vi bl.a. dessa svar: ”Skitdum fråga. Det kan man väl inte välja. Det hade berott på hur sjuka de hade varit, det beror ju inte på deras bakgrund. Alla ska kunna få hjälp” och ”Va fan, alla är ju lika det går inte ju. I så fall får man lotta. Grymt va? Well, sweet life”, ”Man kan väl bara fl ytta in fl er sängar eller fl ytta över några till ett annat sjukhus” Varför så få? Kanske för att eleverna i skolan är vana att följa instruktioner, och därför inte refl ekterar så mycket över själva problematiken. De mest nedslående svaren fi ck vi på frågan ”Tror du att det fi nns eller har du mött rasism i skolan?” En så stor andel av eleverna som 98 %, svarade att det fanns rasism i skolan. Några hade upplevt det själva, andra hade hört talas om det. En fl icka svarade ”Ja. Det tror jag helt klart. Men det var MYCKET värre förra året.” En annan skrev ”Min vän som är ett år yngre har en rasist i sin klass. Hon vill strypa honom och vi går och smider onda planer men han kan väl inte hjälpa sin okunnighet men vi kan inte hjälpa vår ilska.” Deras svar gav en mörk bild av hur det förhåller sig i skolan. På frågan som vi ställde om minoritetsgrupper i Sverige fanns det i en del av svaren tydliga rasistiska tendenser t.ex. att svenskar är en minoritet i för- hållande till antalet ”jävla invandrare”. Speglar även detta samhället i stort?
När vi tittade på enkätsvaren märkte vi att utställningar om ”svåra” frågor i vår samtid behövs. Här har museet en möjlighet att bli en diskussionsarena för att belysa aktuella frågor i en historisk kontext. Trots att i princip alla lärare som vi pratade med hävdade att deras skolor arbetar hårt med rasism och mobbning, uppgav 98 % av eleverna i enkäten att de upplevt eller mött rasism i skolan. Detta måste vara ett nedslående resultat för skolorna. Uppenbarligen kan skolorna inte ensamma fungera som attitydförändrare, utan även andra institutioner i samhället (såsom museerna) måste ta sitt an- svar. Samarbete på lång sikt är det enda som kan ge resultat.
Intervjuer
För att vi skulle kunna svara på frågan om museerna har en funktion som komplement till skolundervisningen och inte bara är en under- hållare för stunden, beslöt vi oss för att följa upp enkäterna med intervjuer. Vi var intresserade av om utställningen fanns kvar i elev- ernas medvetande även fl era månader efter museibesöket. Fyra elev- er intervjuades, två pojkar och två fl ickor. Antalet intervjuer kan verka få, men syftet var att se om eleverna hade lärt sig något nytt på utställningen eller ändrat uppfattning.
Intervjuerna gjordes i december 2003 respektive januari 2004. Alla fyra eleverna besökte utställningen tidigt under hösten 2003. För att få intervjuerna standardiserade och strukturerade valde vi att an- vända oss av en frågelista. Samma frågor ställdes till alla fyra elev- erna. Det medförde att det inte fanns så stort svarsutrymme för in- tervjupersonen, men det gjorde svaren lättare att generalisera och att mäta (Patel och Davidson 1991, s 60 ff). Vi valde att ha med frågor kring utställningen och dess innehåll samt några av de frågor från enkäten som hade varit svåra att besvara.
Första frågan var om de mindes utställningen, och till vår glädje gjorde de det. Alla sa de att den hade varit intressant. På frågan om vilket föremål de mindes bäst från utställningen blev svaren gipshu- vudena, skallarna och skelettet.
I: Fick du reda på någonting där i utställningen som du inte kän- de till tidigare?
P1: Ja att dom mätte huvud och hjärnor och sånt. Hur dom så... Att dom bestämde hur dumma dom var och smarta dom var med hjärnstorleken och så.
F1: Ja, jag kände faktiskt inte till att man hade de här små huvu- dena och mätte på.
I: Vilket föremål minns du bäst?
P2: Det är nog skelettet då. Det som dom inte hade begravt och så. I: Jag bara tänkte på en annan sak också. Tror ni att era klass- kompisar har upplevt utställningen på ungefär på samma sätt som ni? Någonting man har reagerat på? Har ni pratat om det? P1: Jag hörde någon som reagerade på dom där dockorna från koncentrationslägret.
I: Från Ravensbrück? F1: Ja minnessakerna.
F2: Det är nog det här skelettet.
Att eleverna kommer ihåg gipshuvudena, skallarna och skelettet bäst var troligen för att det var något nytt som de inte känt till tidi- gare. Det kan bero på att dessa föremål fi gurerar i sammanhang som inte tas upp i historieundervisningen i skolan. Att de inte reagerade lika mycket på föremålen från Ravensbrück kan bero på att man läser mycket om förintelsen och andra världskriget i skolan. Dess- utom är det något som inte hände i Sverige, men mätning av skallar har skett även här.
Som vi tidigare tagit upp hade eleverna även vid intervjutillfället fortsatta svårigheter med att beskriva ordet ’minoritet’ och de hade
ännu svårare att komma med ett exempel, och i de fall de gjorde det svarade de ”samerna”.
I: Nämn 4 minoriteter i Sverige, P1: Öhh.. utlänningar….barn? F2: Det var svårt.
I: Vet du vad en minoritet är?
F2: En mindre del än vad det stora hela. I: Ja. Tänk efter.
F2: Samer
En annan enkätfråga det rådde stor osäkerhet om var ordet ’Romer’. Därför bestämde vi oss för att ta upp den i intervjuerna. Besöket av utställningen verkar inte ha ökat kunskapen om ordets innebörd.
I: Romer?
P2: Nej det vet jag inte? I: Du vet inte vad romer är?
P2: Nej. Är det någon slags naturreligion eller…?
Frågan om prioriteringen av sängplatserna på sjukhuset, som vi hade med i vår enkät, togs upp igen med en förhoppning om att eleverna skulle ha refl ekterat mer över problematiken. Så var dock inte fallet. Eleverna började genast prioritera som tidigare. Det som var gläd- jande att se i intervjuerna var att elevernas prioritering inte berodde på något förakt för vissa människor, utan snarare på ett pliktskyl- digt numrerande för att vi bad om det. Följdfrågan visar med all tydlighet att ungdomarna är medvetna om att man inte kan dela upp
F2: Jag skulle nog ta de unga först och sen uppåt, i och med att de har mer kvar av livet att leva.
I: Och sen?
F2: Jag skulle nog ta.. Vet inte. Kanske narkomanen för att få hjälp. Han behöver bli frisk så kanske han kan få hjälp sen att sluta. I: Och så nummer tre?
F2: Vet inte riktigt. Kanske ensamstående mamma. I: Varför?
F2: Jo därför att om hon har barn hemma så kan de ha svårt hemma och om hon blir sjuk blir det bara ännu värre.
I: Kan man välja på det här viset?
F2: Det är svårt att säga. Jag tror inte att det är så att man ska välja efter karaktär på människorna.
Vid intervjuerna framkom till vår glädje att eleverna, trots att det hade gått fl era månader mellan besöket och intervjutillfället, mindes utställningen. Hur den påverkat dem är svårt att säga. De elever som före utställningen hade rasistiska åsikter måste ha blivit provocerade av innehållet. Om detta i sin tur har lett till att de helt omvärderat sin tidigare inställning eller resulterat i fortsatt och förstärkt förne- kelse av utställningens budskap kan vi tyvärr inte kontrollera. Däre- mot framkommer att den fascination för föremålen som vi märkt hos eleverna under visningarna bekräftades vid intervjuerna. Före- mål är ett unikt material som förankrar världshistorien med den lilla människans livsöde. Detta väcker empati, och genom detta bör mu- seerna ha en självklar plats i historieundervisningen.