Vårt arbete började med många och långa samtal om genusfrågor. Gruppens gemensamma diskussioner har varit en betydelsefull del av själva projektarbetet. Vi hade olika utgångsläge beträffande bak- grund och erfarenheter, vilket på ett mycket positivt sätt har bidragit till arbetets innehåll. Vi har ”ärvt” olika saker som vi säger och vi har utifrån vår bakgrund olika fördomar, värderingsnormer och veten- skaper, som vi använder vid våra tolkningar. Av vår handledare Irene Andersson fi ck vi rådet att leta efter det som irriterar i utställningen när vi satt på oss våra så kallade genusglasögon. Dessa genusglasö- gon har hjälpt oss att bli av med delar av vår könsblindhet.
Under dessa samtal och diskussioner har vårt mål varit att medve- tandegöra oss om de fällor vi dagligen går i. Det har handlat alltifrån om hur vi väljer att uttrycka oss, om hur vi berättar om det vi gör och vilka könsvärderingar vi omedvetet uttrycker i samband med detta. Dahlbom-Hall (2000) tar i sin bok upp hur kvinnor talar om
sitt arbete. Vi blev snabbt varse att vi använder vissa ord som har förringande effekt på det vi åstadkommit. Ett sådant ord är lite, t ex ”jag har skrivit en liten text idag”. Vi har också lagt märke till vilket tonfall vi använder oss av när vi säger olika saker. Hur en mycket fl ickaktig, nästan barnslig ton kan infi nna sig i ett ursäktande eller förringande syfte. Genom den trygghet som gruppmedlemmarna känt med varandra har vi kunnat påtala sådant vi sett hos varandra genom våra genusglasögon men också vågat berätta för varandra om beteenden vi blivit medvetna om hos oss själva.
När vi startade vårt arbete gav vi oss själva uppgiften att hitta våra personliga, kvinnliga förebilder i livet och att se tillbaka på våra egna släkters kvinnor. Denna uppgift var inget vi tänkte redovisa, inte ens för varandra, men den fanns med som en matta under hela arbetets gång.
Ju längre diskussionerna pågick, desto mer intressanta problemställ- ningar uppkom och desto mer ökade gruppens irritation över hur det kvinnliga könet framställdes och förmedlades i både nutid och dåtid. Irritationen avsåg överhuvudtaget de könsnormativa signaler och berättelser som omger oss i samhället och på en individuell nivå.
I boken Masculinities tar R W Connell upp begreppet maskulinite- ter. Författaren menar att det fi nns olika typer av maskulinitet bero- ende på sociokultur, ålder mm. För oss kändes det som en lättnad att tänka kring manligt/kvinnligt i plural istället för i singular. Ordet femininiteter blev snabbt en del av vokabulären. (Dock vill inte stav- ningskontrollen i Word acceptera femininiteter, däremot accepteras maskuliniteter.)
En del årtal har varit historiska milstolpar för kvinnan och även för barnet (Ohlander & Strömberg 1997, Tallberg Broman 2002). Grup- pen förde diskussioner utifrån dessa årtal. Bl.a. uppstod samtal om skillnaden mellan att benämna en individ för kvinna, man, männis- ka. Fortfarande år 2003 läser man om kvinnliga professorer och
manliga förskollärare. Benämningarna talar om att individen över- skridit sitt köns normer och på så sätt förändrat sin status utifrån genus. De historiska årtalen gav ett perspektiv på svårigheterna att rubba ett rådande normsystem, det maskulina normsystemet. 1858 Mannen får inte längre aga sin hustru.
1909 Allmän rösträtt införs.
1920 Gifta kvinnor blir myndiga. Husbonden får inte längre aga sin personal.
1921 Kvinnor får rösträtt.
1923 Kvinnliga forskare kan få tjänster inom universiteten. 1928 Kvinnor får tillträde till statliga läroverk. Aga förbjuds i
läroverken.
1945 Allmän rösträtt genomförs, även för kvinnor och män inom fattigvården.
1958 All aga av skolbarn förbjuds.
1979 Aga förbjuds även inom den privata sfären. Föräldrarna får inte längre aga sina barn.
Egna berättelser inom gruppen uppstod om kvinnans lagliga rätt. En gruppmedlem berättade om sina erfarenheter från Schweiz.
I Schweiz i kantonen Appenzell fi ck kvinnor rösträtt 1990. Beslutet att genomföra kvinnlig rösträtt i kantonen mötte stort motstånd, framför allt hos kvinnorna. Man ansåg att det stred mot kantonens traditioner som gick ut på att man vid folkomröstningar gick till torgs och la sin röst genom att höja sitt svärd. Enbart män ägde och hade rätt till svärd.
När kvinnor från Appenzell intervjuades i schweizisk TV, framgick det att framför allt de yngre kvinnorna, var starkast motståndare till rösträtten. De menade att rösta på torget var enbart en ritual som förespråkades av traditionen. De egentliga besluten togs informellt i hemmen och där var kvinnans röst lika stark som mannens. När då mannen höjde sitt svärd på torget, höjde han det lika mycket för
kvinnans beslut. Kvinnorna menade också att i kantonen hade alla sina roller, som de respekterade och ville behålla för att livet och dess göromål skulle fortskrida i Appenzell. Något anmärkningsvärt med berättelsen om Appenzell är, att ingen reporter ställde frågan om vad som skulle ske den dag man inte var överens i en valfråga inom äktenskapet eller hur ensamstående kvinnor skulle göra sin röst hörd.
Dessa intervjuinslag förde tankarna till Ellen Keys människosyn som var komplementär. Kvinnor och män skulle komplettera varandra i en organisk enhet där de biologiska skillnaderna inte kunde negligeras. Det biologiska kontra samhälleliga och politiska aspekter var åter- kommande teman i gruppens samtal. Diskussionen om det kvinnliga har pendlat från lika lön för lika arbete till att klädesbutiker säljer stringtrosor till 4-åriga fl ickor. På samma sätt har diskussionen om det manliga pendlat från rätten att vara pappaledig till att 10-åriga pojkar går på gym för att träna magmusklerna. De bakomliggande konstruktionerna med maktcentrats position hade blivit tydligare om vi utgått från människan och inte från man eller kvinna. Både män och kvinnor upphöjdes då till statusen att vara människa.
I antologin Det evigt kvinnliga – en historia om förändring (Wikan- der & Manns 2001) skriver Ulla Wikander om bakslag för feminis- men utifrån Susan Faludis bok Backlash som kom ut 1992. Wikan- der tar upp seminariet ”Den glömda kvinnligheten” som ägde rum 1993, arrangerat av Fredrika- Bremer-förbundet som ett exempel på ett svenskt bakslag. Seminariet behandlade kvinnligheten ur ett medicinskt-biologiskt perspektiv.
”Det har även fått sitt komplement i ett ökande intresse för ”man- ligheten”, vilket fi ck ett defi nitivt genomslag under andra delen av 1990-talet. Många svenska kvinnor och män har igen fascinerats av skillnadsideologier, i ett land där jämställdheten har varit betydligt mer betonad än i andra länder”(Wikander 2001).
Gruppens diskussioner hanterade ett fl ertal liknande ämnen och bakslag. Med hjälp av litteratur i ämnet samt att gruppen i sin var- dag, i arbetet och i den privata sfären hade på sina ”genusglasögon” fortsatte diskussionerna med kontinuitet. Gruppens medvetenhet om genusperspektiv i omvärlden har fördjupats. Förståelse för sitt eget ”genusbagage” d v s vilka förebilder medlemmarna i gruppen själv haft och vilken förebild de vill vara har under arbetets gång blivit alltmer tydligt. Irritationen har förstärkt medvetenheten och samtidigt också öppnat upp till nya diskussioner.
Som någon inom gruppen uttryckte det:
Man vill ha till en förändring, men sen kanske man säger samma sak ändå.
Att enda möjligheten till förändring sker genom medvetenhet och förändrat agerande tydliggjordes under visningarna. Risken fanns att återfalla i ett normativt genusmönster där avvikelserna, ”sprick- orna i muren” inte klargjordes.
Diskussionernas kraft och innehåll har varit gruppen till betydelse- full hjälp och en viktig katalysator genom arbetet.