EU-domstolens betydelse för utvecklingen av migranters rättigheter migranters rättigheter

Det är tydligt att EU sedan Romfördraget haft som uttalat mål att underlätta rörligheten för ekonomiskt aktiva unionsmedborgare. Regleringen gällande övriga migranter förefaller dock främst vara konsekvenser av andra mål med-lemsstaterna velat uppnå.

Utöver alla de beslut som fattats av politiker finns en ytterligare faktor som i allra högsta grad bidragit till utvecklingen av EU:s reglering av intern och ex-tern migration. I likhet med vad som beskrevs i avsnittet om Europakonvent-ionen ovan har nämligen den domstol som finns kopplad till EU-rätten spelat en avgörande roll för utvecklingen av migranters rättigheter.

Redan i samband med upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen inrättade de grundande staterna en domstol med uppgiften att se till att gemen-skapsrätten efterlevdes, att den tillämpades på ett enhetligt sätt av medlems-staterna samt för att pröva de tvister som kunde uppstå till följd av gemen-skapsrättens tillämpning.⁷¹⁹ När samarbetet senare utvecklades genom upprät-tandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen inrättades en ny domstol, Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen), med i stort samma uppgifter som dess föregångare.⁷²⁰ Genom Lissabonfördraget ändrade dom-stolen namn till Europeiska unionens domstol (EU-domdom-stolen).⁷²¹

718 Azoulai, Loïc och De Vries, Karin (red.), EU Migration Law: Legal Complexities and Po-litical Rationales, Oxford, 2014, s. 3 f.

719 Europeiska kol- och stålgemenskapens domstol. Se särskilt artikel 7 samt artikel 31-45, För-draget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen.

720 Samtidigt som Europeiska ekonomiska gemenskapen upprättades även Europeiska atome-nergigemenskapen (Euratom). Europeiska gemenskapernas domstol hade till uppgift att finnas till för alla tre gemenskaper, dvs. Europeiska kol- och stålgemenskapen, Europeiska ekono-miska gemenskapen samt Europeiska atomenergigemenskapen.

721 Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upp-rättandet av Europeiska gemenskapen, undertecknat i Lissabon den 13 december 2007 (2007/C 306/01).

145

Domstolen⁷²² kan i relation till utvecklingen av migranters rättigheter sägas ha haft betydelse på främst två sätt. Dels var det i praktiken domstolen och inte politikerna som utvecklade ett rättighetsskydd inom unionen, dels har dom-stolen genom sin praxis gett unionsmedborgarskapet en mycket stark bety-delse.⁷²³Domstolen har bl.a. slagit fast att fördragsbestämmelserna om unions-medborgarskap skapar vissa självständiga rättigheter.Enligt Meriam Chatty har domstolen genom sin praxis ”i viss mån åsidosatt ett marknadsmedborgar-skap, till förmån för en tolkning av unionsmedborgarskapet som privilegierar dess självständiga status, istället för att betona kopplingen till ekonomisk ak-tivitet”.⁷²⁴ Domstolens praxis har dessutom i vissa fall fått effekten att unions-medborgarskapet medför en skyldighet för medlemsstaterna att bevilja uppe-hållstillstånd till tredjelandsmedborgare – trots att EU normalt inte har kom-petens att besluta om uppehållstillstånd till migranter där harmoniserade regler saknas. I kapitel 9, 10 och 11 nedan behandlas dessa situationer närmare, här fokuseras främst på det rättighetsskydd domstolen utvecklat.

5.4 EU:s rättighetsstadga

Den 1 december 2009, när Lissabonfördraget trädde ikraft, fick EU en juri-diskt bindande rättighetsstadga som utgör en del av primärrätten.⁷²⁵ Det bör dock anses korrekt att påstå att EU:s rättighetsskydd inte uppkom via rättig-hetsstadgan snarare var stadgan på många sätt ett resultat – en kodifikation – av vad som redan gällde, om än med viss rättighetsstärkande effekt. Rättig-hetsskyddet inom EU uppkom istället på så vis att EG-domstolen i sin praxis började betona ett skydd för grundläggande rättigheter, i avsikt att få nation-ella domstolar att acceptera den gemenskapsrättsliga rättsordningen som över-ordnad nationella rättssystem.

722 Nedan används domstolen som samlingsbegrepp i de fall där det inte går att peka ut en specifik tidsperiod för när något skedde och därmed inte heller ett enda korrekt domstolsnamn.

723 Se exempelvis EU-domstolens domar i målen C-184/99, Grzelczyk mot Centre public d’aide social d’Ottignies-Louvain-la-Neuve, EU:C:2001:458, C- 456/02, Michel Trojani mot Centre Public D’Aide Sociale de Bruxelles, EU:C:2004:488, C-209/03, The Queen, på begäran av Dany Bidar mot Lon-don Borough of Ealing och Secretary of State for Education and Skills, EU:C:2005:169. Se även Chatty, Meriam, Migranternas medborgarskap: EU: s medborgar-skapande från Romförhandlingarna till idag, Diss, Statsvetenskapliga institutionen, Örebro universitet, 2015, s. 212 f. samt Kostakopoulou, Dora, Ideas, Norms and European Citizenship:

Explaining Institutional Change, Modern Law Review, vol. 68, nr. 2 2005, s. 233-267.

724 Chatty, Meriam, Migranternas medborgarskap: EU: s medborgarskapande från Romför-handlingarna till idag, Diss, Statsvetenskapliga institutionen, Örebro universitet, 2015,s. 212 f.

725 Artikel 6(1) FEU. Se även EU-domstolens dom i de förenade målen C-297/10, Sabine Hen-nigs mot Eisenbahn-Bundesamt och C-298/10, Land Berlin mot Alexander Mai, EU:C:2011:560, punkt 46. Under arbetet med ett konstitutionellt fördrag för EU föreslogs att hela stadgans text skulle göras till del av fördraget. Så skedde alltså inte i och med Lissabon-fördraget, där endast en referens till stadgan togs in i själva fördragstexten.

146

Under första halvan av 1960-talet hade EG-domstolen slagit fast principerna om direkt effekt⁷²⁶ och unionsrättens företräde⁷²⁷. Principerna, vars effekt är just att unionslagstiftning ges företräde framför inhemsk lagstiftning, väckte hos vissa nationella domstolar frågor om vilken påverkan EG-domstolens rättspraxis skulle kunna ha på skyddet av konstitutionella värderingar. Om un-ionsrätten vägde tyngre än nationell rätt skulle det vara möjligt för EG-dom-stolen att åsidosätta de grundläggande rättigheter som fastställts i nationell lagstiftning, något som oroade medlemsstaterna, inte minst med tanke på att de europeiska gemenskaperna successivt tilldelades såväl mer makt som ökad kompetens (dvs. möjlighet att agera på fler juridiska områden). Oron gällde dock inte enbart ageranden från gemenskapernas institutioner utan även med-lemsstaternas agerande då dessa implementerade gemenskapsrätt.⁷²⁸

Mot denna bakgrund avgjorde EG-domstolen det s.k. Staudermålet⁷²⁹ år 1969.

Här slog domstolen fast att grundläggande mänskliga rättigheter omfattades av gemenskapsrättens allmänna principer och att rättigheterna därmed föll un-der domstolens jurisdiktion. Konsekvensen av Stauun-dermålet blev att varje ge-menskapsrättslig handling var tvungen att respektera och överensstämma med grundläggande rättigheter – trots att inget fördrag vid denna tidpunkt innehöll någon sådan skyldighet.⁷³⁰ Efter Staudermålet följde fler domar där EG-dom-stolen betonade sin slutsats; att grundläggande rättigheter skulle beaktas på gemenskapsnivå. Domstolen motiverade sina domar främst med att rättighet-erna var skyddade i såväl medlemsstaträttighet-ernas författningar som genom diverse internationella rättighetsdokument som medlemsstaterna hade ratificerat.⁷³¹ Först år 1993 – via Maastrichtfördraget – fastslogs i fördragsform att de grund-läggande rättigheter som framkommer av Europakonventionen samt av med-lemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner ska respekteras och

726 Mål C-26/62, van Gend en Loos mot Administratie der Belastingen, EU:C:1963:1.

727 Mål C-6/64, Flaminio Costa mot E.N.E.L, EU:C:1964:66. I ett senare fall slog EG-domsto-len även fast att företrädet framför nationell lagstiftning gäller oavsett om bestämmelsen i nat-ionell rätt antagits före eller efter gemenskapsregeln, se C-106/77, Amministrazione delle fi-nanze dello Stato mot Simmenthal, EU:C:1978:49.

728 Zetterquist, Ola, The Charter of Fundamental Rights and the European Res Publica, i Di Federico, Giacomo (red), The EU Charter of Fundamental Rights: From Declaration to Bind-ing Instrument, SprBind-inger, Netherlands, 2010, s. 4.

729 Mål C-29/69, Erich Stauder mot staden Ulm – Sozialamt, EU:C:1969:57.

730 Arestis, George, Fundamental rights in the EU: Three Years after Lisbon, the Luxembourg Perspective, Research Papers in Law (Cooperative Research Paper) 2/2013, College of Europe, Belgium, 2013, s. 2.

731 Jfr mål C-11/70, Internationale Handelsgesellschaft mbH mot Einfuhr- und Vorratsstelle für Getreide und Futtermittel, EU:C:1970:114, punkt 4. Se även Peers, Steve, Hervey, Tamara, Kenner, Jeff och Ward, Angela (red.), The EU Charter of Fundamental Rights: A Commentary, Hart Pub Ltd, Oxford, 2014, v.

147

anses som allmänna rättsprinciper.⁷³² På så vis integrerade politikerna EG-domstolens praxis i grundfördraget och bekräftade därmed det rättighetsskydd domstolen dittills hävdat.⁷³³

Förslaget att skapa en rättighetsstadga, en sorts Bill of Rights, för unionen kom att diskuteras vid upprepade tillfällen,⁷³⁴ men det var först i samband med Europeiska rådets möte i Köln 1999 som arbetet kom igång på riktigt.⁷³⁵ Vid detta möte tillsattes en särskild grupp som fick i uppdrag att ta fram ett förslag till stadga. Arbetet gick fort, redan året därpå fanns ett stadgeutkast på plats.⁷³⁶ Förslaget till rättighetsstadga antogs av kommissionen, Europaparlamentet och Rådet under toppmötet i Nice i december år 2000.⁷³⁷ Stadgan antogs vid detta tillfälle dock endast i form av en politisk deklaration.⁷³⁸ Den 12 december 2007 antogs en (lätt reviderad) version av stadgan och dagen därpå underteck-nades Lissabonfördraget⁷³⁹ genom vilket stadgan blev juridiskt bindande.⁷⁴⁰

732 Artikel F.2, Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget). Att fördraget lade sär-skilt vikt vid just Europakonventionen och inte nämnde andra internationella överenskommel-ser var resultatet av att EG-domstolen under lång tid hänvisat till just Europakonventionen. Den allra första hänvisningen till konventionen hade skett redan 1975 i C-36/75, Roland Rutili mot Ministre de l'intérieur, EU:C:1975:137, punkt 32.

733 Zetterquist, Ola, The Charter of Fundamental Rights and the European Res Publica, i Di Federico, Giacomo, The EU Charter of Fundamental Rights: From Declaration to Binding In-strument, Springer, Netherlands, 2010, s. 6. Arestis, George, Fundamental rights in the EU:

three years after Lisbon, the Luxembourg perspective, Research Papers in Law (Cooperative Research Paper) 2/2013, College of Europe, Belgium, 2013, s. 6.

734 I april 1989 antog Europaparlamentet en resolution om förklaring om grundläggande rättig-heter och frirättig-heter, se EGT C 120, 16.5.1989, s. 51. Parlamentet gjorde flera försök att ge denna deklaration status som ett lagligt bindande dokument, men misslyckades. När Amsterdamför-draget antagits år 1997 tog Europaparlamentet (återigen) tillfället i akt och lyfte frågan om en bindande stadga om de grundläggande rättigheterna. För mer om tidigare försök som gjorts att ta fram en sammanställning över de grundläggande rättigheter som var bindande för samarbetet se exempelvis Becker, Ulrich och Ehlers, Dirk (red.), European Fundamental Rights and Free-doms [Elektronisk resurs], de Gruyter Recht, Berlin, 2007.

735 Se exempelvis Zetterquist, Ola, The Charter of Fundamental Rights and the European Res Publica, i Di Federico, Giacomo, The EU Charter of Fundamental Rights: From Declaration to Binding Instrument, Springer, Netherlands, 2010, s. 4.

736 Se ibid, s. 6

737 Publicerad i EGT 18.12.2000 nr C 364/1. Vissa mindre justeringar har skett sedan stadgan antagits såsom protokoll till Lissabonfördraget.

738 Mellan år 2001 och 2004 blev stadgan indragen i (det så småningom misslyckade) arbetet med att introducera ett konstitutionellt fördrag för EU (EU Constitutional Treaty) och i slutet av 2004 då röster i såväl Nederländerna som Frankrike gått emot det konstitutionella fördraget så såg det ut som att stdgan för evigt skulle befinna sig i juridisk limbo.Den väcktes dock till liv igen i samband med Lissabonfördraget, se exempelvis Peers, Steve, Hervey, Tamara, Ken-ner, Jeff och Ward, Angela (red.), The EU Charter of Fundamental Rights: A Commentary, Hart Pub Ltd, Oxford, 2014, s. vii.

739 Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upp-rättandet av Europeiska gemenskapen, undertecknat i Lissabon den 13 december 2007 (2007/C 306/01).

740 Stadgans utformning har inte ändrats sedan den antogs år 2007. Om stadgan skulle ändras skulle det förmodligen även innebära att artikel 6.1 i fördraget om Europeiska unionen behöver

148

Rättighetsstadgan innehåller såväl ekonomiska, sociala⁷⁴¹ och kulturella som medborgerliga och politiska rättigheter.⁷⁴² På initiativ av presidiet för gruppen som utarbetade stadgan togs ett dokument fram i syfte att klargöra rättighet-erna.⁷⁴³ Utöver att bidra med en djupare förståelse för stadgans innebörd inne-håller förklaringsdokumentet information om vilka källor som legat till grund för respektive bestämmelse.⁷⁴⁴ De vanligast förekommande källorna är Euro-pakonventionen, EG- och EU-fördragen, Europeiska sociala stadgan och ge-menskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter. Men även flyktingkonventionen och barnkonventionen finns med som källor.⁷⁴⁵ Hans-Gunnar Axberger har uttryckt att stadgan ”kan ses som uttryck för en

ändras för att stadgan ska ha fortsatt juridisk effekt via fördragen, detta då fördraget refererar till stadgan ”av den 7 december 2000, anpassad den 12 december 2007 i Strasbourg”.

741 De sociala rättigheterna fick dock en mer nertonad profil i slutskedet av arbetet med att utforma stadgan vilket bl.a. visar sig genom att flera artiklar om sociala rättigheter innehåller hänvisningar till att dess innehåll närmare kan bestämmas i nationell rätt, Se exv. Artikel 34 om socialt trygghet och socialt stöd. Det var främst Storbritannien som ville tona ner de sociala rättigheterna, se Bernitz, Ulf, EU: s nya rättighetsstadga – hur kommer den att tillämpas, Euro-parättslig tidskrift – tio år, 2008, s. 78.

742 Rättighetsstadgan omfattar såväl negativa som positiva rättigheter. Stadgans bestämmelser är en blandning av rättigheter (rights), friheter (freedoms) och principer (principles), Se Bernitz, Ulf, EU: s nya rättighetsstadga – hur kommer den att tillämpas, Europarättslig tidskrift – tio år, 2008, 73-84, s. 78. EU-rätten bygger alltså i detta avseende inte på att mänskliga rättigheter är odelbara, se Lebeck, Carl, EU-stadgan om grundläggande rättigheter, Andra upplagan, Stu-dentlitteratur, Lund, 2016, s. 25.

743 Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna, 2007/C 303/02, Europe-iska unionens officiella tidning nr C 303, 14.12.2007, s. 17–35. Förklaringarna har inte status som lag men hänvisas till i artikel 6.1 FEU ”[r]ättigheterna, friheterna och principerna i stadgan ska tolkas […] med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hänvisas till i stadgan, där källorna till dessa bestämmelser anges” samt i artikel 52(7) i stadgan ”[d]e förklaringar som utarbetats för att ge vägledning vid tolkningen av denna stadga ska vederbörligen beaktas av unionens och medlemsstaternas domstolar.”. Även om förklaringarna i sig inte har rättslig sta-tus, utgör de ett värdefullt tolkningsverktyg. I artikel 52.7 i stadgan anges att de förklaringar som utarbetats för att ge vägledning vid tolkningen av stadgan ska beaktas av unionens och medlemsstaternas domstolar. Även i artikel 6.1 FEU anges att ”[r]ättigheterna, friheterna och principerna i stadgan ska tolkas […] med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hän-visas till i stadgan, där källorna till dessa bestämmelser anges”.

744 I det s.k. Kölnmandatet uttalade Europeiska rådet att rättighetsstadgan skulle omfatta rättig-heter som skyddas av Europakonventionen och rättigrättig-heter som framkommer av medlemssta-ternas gemensamma konstitutionella traditioner. Vid utformningen av stadgan skulle dessutom de ekonomiska och sociala rättigheter som framkommer av (Europarådets) europeiska sociala stadga samt av gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter beaktas (The Community Charter of the Fundamental Social Rights of Workers, dåvarande artikel 136 TEC) – i den mån dessa inte enbart rörde handlingsmål, se European Council meeting at Co-logne, 3/4 June 1999, Conclusions of the Presidency, Annex IV. Albrecht Weber menar att eftersom sociala rättigheter kan vara formulerade som subjektiva rättigheter, statliga mål, pro-gramförklaringar och (eller) mandat till lagstiftaren var det den kategori rättigheter som var svårast att hantera för arbetsgruppen som tog fram stadgan. För mer om detta se Weber, Al-brecht, The European Charter of Fundamental Rights, Europarättslig tidskrift, nr 3 2000, s.

451.

745 Artikel 18 (flyktingkonventionen) respektive artikel 24 (barnkonventionen).

149

fundamental förändring av unionens självbild” då den (med Carl Josefssons ord) ”väckt tanken på ett paradigmskifte för hela EU-samarbetet: från mark-nads- till grundrättighetsgemenskap”.⁷⁴⁶

5.4.1 När EU:s rättighetsstadga är tillämplig

Medlemsstaterna har inte gett EU fristående kompetens på området mänskliga rättigheter.⁷⁴⁷EU saknar alltså kompetens att skapa rättigheter och skyldig-heter för enskilda som är generellt tillämpliga i medlemsstaterna, det vill säga oavsett anknytning till unionsrätten. Av stadgan framgår explicit att den inte på egen hand kan utvidga unionens kompetensområde.⁷⁴⁸ Till skillnad från Europakonventionen och barnkonventionen som är tillämpliga i fall där en person befinner sig (eller har befunnit sig) under en konventionsstats jurisdikt-ion binder EU-stadgan EU:s egna organ, institutjurisdikt-ioner och byråer⁷⁴⁹ när dessa agerar samt medlemsstaterna när de tillämpar⁷⁵⁰ EU-rätten.⁷⁵¹

746 Axberger, Hans-Gunnar, Rättigheter (del I av II) Sverige, EKMR och EU:s rättighetsstadga, SvJT 2018 s. 763. Axberger lånar citatet av Carl Josefsson från den senares artikel Domstolarna och demokratin – Något om syftet med grundläggande rättigheter, europeiseringens konsekven-ser och aktivismens baksida publicerad i SvJT 2015 s. 40. Citatet Axberger lånar finns publi-cerat på s. 51. Carl Josefsson hänvisar i sin tur till Mayer, Franz C., Verfassungsgerichtsbarkeit, i von Bogdandy och Bast, Europäisches Verfassungsrecht, Theoretische und dogmatische Grundzüge, Heidelberg 2009, s. 559 och 604.

747 Derlén, Mattias och Lindholm Johan, Three Ideas: The Scope of EU Law Protecting Against Discrimination, i Derlén, Mattias och Lindholm, Johan, (red), Festskrift till Pär Hallström = Volume in honor of Pär Hallström, Iustus, Uppsala, 2012, s. 91.

748 Artikel 51.

749 EU:s institutioner framkommer av artikel 13 FEU. Uttrycket ”organ och byråer” används allmänt i fördragen för att avse alla organ som inrättas genom fördragen eller sekundärrätten (se t.ex. artikel 15 eller 16 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt), se förklaringen till artikel 51 samt Biondi, Andrea, Eeckhout, Piet och Ripley, Stefanie. (red.), EU Law after Lisbon, Oxford University Press, Oxford, 2012, s. 164.

750 I den svenska språkversionen av stadgan används ordet tillämpar. Det kan dock vara intres-sant att notera att i den engelska versionen används uttrycket ”implementing union law”, i den franska versionen ”mettent en oeuvre le droit de l'Union”, och den tyska versionen använder

”bei der Durchführung des Rechts der Union”. Den närmaste översättningen av dessa uttryck till svenska är när medlemsstaten genomför unionsrätten, se Peter Olivecrona, Om rättigheter-nas gränser – Tillämplighet på nationell nivå för Europeiska Unionens stadga om de grundläg-gande rättigheterna, Examensarbete, Umeå universitet, 2013.

751 Artikel 51 stadgan. EU-stadgan innehåller inte några generella bestämmelser som föreskri-ver en viss territoriell tillämpning, vilket innebär att den i första hand ska följa tillämpningen av EU-rätten, Lebeck, Carl, EU-stadgan om grundläggande rättigheter, Andra upplagan, Stu-dentlitteratur, Lund, 2016, s. 63. Detta innebär att så snart EU utövar sin kompetens eller faktisk makt, oavsett var den utövas, finns en grund för att tillämpa grundläggande rättigheter. Detta följer också av att EU-institutionernas grund för att handla är EU-rätten, och att EU-rätten som sådan kräver respekt för grundläggande rättigheter, ibid, s. 79. Se även EU-domstolens dom i målet C-355/10, Europaparlamentet mot Europeiska unionens råd, EU:C:2012:516.

150

EU-stadgan är därför bara relevant på områden där EU på grund av fördragen har kompetens, eller områden som annars faller inom EU-rättens tillämp-ningsområde. EU:s organ, institutioner och byråer är dock alltid bundna av EU-fördragen och dess protokoll också i de fall som de utövar makt mot en-skilda utan stöd i fördragen.⁷⁵² Om det är någon av EU:s institutioner, organ och byråer som agerar är det därför enkelt att komma till slutsatsen att stadgan är tillämplig. Svårare är det att avgöra i vilka situationer medlemsstaterna är bundna av stadgan. Som utgångspunkt kan konstateras att medlemsstaterna inte är bundna då de stiftar, eller tillämpar, nationella lagar på områden där EU saknar lagstiftningskompetens.⁷⁵³ Motsatt är medlemsstaterna skyldiga att respektera de grundläggande rättigheterna enligt unionsrätten då de genomför EU:s rättsakter.⁷⁵⁴ Det finns dock gränsfall där en situation utan att innebära en direkt tillämpning av EU-rätten har rättsliga eller faktiska konsekvenser för unionsrättens tillämpning. I dessa situationer kan det vara svårt att avgöra om medlemsstaterna tillämpar sin interna rätt eller EU-rätten. Den avgörande frå-gan är om situationen har en tillräcklig koppling till EU-rätten. Fråfrå-gan är kom-plex och har under lång tid varit flitigt diskuterad i doktrin.⁷⁵⁵ Dessvärre är det inte alltid särskilt enkelt att avgöra om en situation kan anses falla in under EU-rättens tillämpningsområde. EU-domstolen har nämligen en relativt vid syn på vad det innebär att medlemsstaterna tillämpar unionsrätt.⁷⁵⁶ Dessutom kan nästan alla nationella rättsregler, beroende på sammanhang och faktiska omständigheter, anses beröra EU-rätten på något vis.⁷⁵⁷ Att stadgan kan aktu-aliseras i en mängd fall av nationell verksamhet är tydligt. Inte minst när man

752 Lebeck, Carl, EU-stadgan om grundläggande rättigheter, Andra upplagan, Studentlitteratur, Lund, 2016, s. 125.

753 Artikel 51 stadgan.

754 Jfr förklaringen till artikel 51 i stadgan samt se även EU-domstolens dom i mål C-292/97, Kjell Karlsson m.fl.. EU:C:2000:202, punkt 37.

755 Se bl.a. Besselink, Leonard F.M., The Member States, the National Constitutions and the Scope of the Charter, Maastricht Journal of European and Comparative Law, vol. 8, nr 1, 2001, s. 74 f., Sarimento, Daniel, Who's afraid of the Charter? The Court of Justice, national courts and the new framework of fundamental rights protection in Europé, Common Market Law Re-view, vol. 50 nr. 5, 2013, s. 1267–1304, Lebeck, Carl, EU-stadgan om grundläggande rät-tigheter Andra upplagan, Studentlitteratur, Lund, 2016, Eeckhout, Piet, The EU Charter of Fun-damental Rights and the Federal Question, Common Market Law Review, vol. 39 nr. 5 2002, s.

945–994, Ward, Angela, Remedies under the EU Charter of Fundamental Rights, Euro-parättslig tidskrift, nr 1 2016, s. 15-28, Bernitz, Ulf, EU: s nya rättighetsstadga – hur kommer den att tillämpas, Europarättslig tidskrift – tio år (2008), s. 76.

945–994, Ward, Angela, Remedies under the EU Charter of Fundamental Rights, Euro-parättslig tidskrift, nr 1 2016, s. 15-28, Bernitz, Ulf, EU: s nya rättighetsstadga – hur kommer den att tillämpas, Europarättslig tidskrift – tio år (2008), s. 76.