Fannys titellösa novell har Främlingen som källtext. Den handlar om Meursault och hans mamma. Historien utspelar sig till en bör- jan när de två bor tillsammans i en lägenhet i Alger. Modern är sjuklig och olika händelser leder till att situationen blir ohållbar. Trots samvetsbetänkligheter känner sig Meursault tvingad att ta beslutet att placera henne på ett ålderdomshem. Beslutet tas dock inte utan moderns godkännande. ”Jag förblev tyst men blev över- raskad av hennes blick som sökte sig till min med ett instämmande nickande”. Så följer avskedsscenen på ålderdomshemmet där de blir trevligt bemötta, vilket lindrar Meursaults skuldkänslor något. Novellen kan kategoriseras som mimetisk ombildning. Meur- sault är, liksom i romanen, berättare. Den avviker inte från källtex- tens värld; händelserna i novellen motsägs inte av skeendet i roma- nen, även om bilden man får av Meursault i novellen skiljer sig en
1 I de fyra novellerna finns ett fåtal allusioner som hänvisar till källtexten. Samtliga noveller har se-
del från hur han framställs i romanen. Att Fanny använder samma berättare, Meursault, som i romanen är förmodligen anledningen till att hon väljer att försöka efterlikna stilen. I reflektionsuppgiften skriver hon:
För att hålla karaktärerna och miljön trovärdig var jag tvungen att mer eller mindre försöka efterlikna Camus sätt att skriva på. Jag använde därför korta meningar och försökte göra dem så beskrivande och nödvändiga som möjligt. Jag tänkte på att inte ha meningar som bara fyller ut, utan alla skulle ha en poäng.1
Novellen kan placeras i undergenren utökad tid då den utspelar sig innan romanens första scen. Romanen inleds när modern redan dött. Valet av undergenre innebär att Fanny kan förhålla sig tämli- gen fritt i förhållande till källtexten; hon måste själv skapa scener- na. Det får förstås konsekvenser för hur hon kan använda roma- nen. Eftersom hon inte utgår från en eller flera scener i romanen finns inga tydliga referat. Möjligen kan det betraktas som ett refe- rat när grannen Raymonds karaktär beskrivs. ”Han hjälpte mig vid tillfällen som dessa och jag höll tyst och lade mig inte i flertalet flickor han brukade ta med sig hem och de tillfälliga skrina som kom därifrån”. Här refererar hon implicit till en scen i romanen som senare i rättegången används mot Meursault. Det finns varken citat eller plagiat i novellen, något som förstärker intrycket att ro- manen tjänat som inspirationskälla främst för stilen.
Det stilgrepp som används för att hänvisa till källtexten är i stället allusion. Inledningen på novellen alluderar på romanens in- ledning: ”Igår tappade mamma fotfästet när hon stod i duschen. Jag vet inte om det var före middag eller efter”. Inledningen i ro- manen lyder: ”Mamma dog i dag. Eller igår kanske, jag vet inte” (Camus [1942] 2009, s. 7). Denna allusion skulle kunna ses som intertextuell lek, som en vink till den läsare som känner igen for- muleringen från romanen. Senare i novellen finns en allusion som handlar om den heta solen. I romanen är solen och dess heta strå- lar viktig i flera scener, t.ex. vid begravningen av Meursaults mor. I novellen, liksom i romanen, svettas Meursault ymnigt. Men solen
har stor betydelse även i romanens kanske viktigaste scen, då Me- ursault skjuter araben. Han svettas och får solen i ögonen, något han senare skyller på inför rätten. Även denna allusion kan ses som intertextuell lek. Den läsare som har kännedom om källtexten är medveten om solens olycksbådande inverkan på skeendet i roma- nen. Det blir något slags dramatisk ironi; läsaren vet mer än karak- tärerna. I novellen finns också en allusion som kräver kunskap om källtexten. I bussen på väg till ålderdomshemmet funderar mam- man på deras fortsatta kontakt: ”Mamma undrade om jag skulle komma och besöka henne. Varje söndag sade jag, men redan då visste jag att jag ljög”. I rättegångsscenen i romanen blir Meursault beskylld för att vara känslokall, inte minst för att han placerat sin mor på ett ålderdomshem och dessutom sällan besökte henne. För att informationen om att han visste att han ljög ska bli meningsfull krävs att läsaren vet vad som kommer att hända.
Ytterligare ett exempel på intertextualitet är slutet på novellen som tydligt alluderar på Doktor Glas. ”Hon skulle få vara om- tyckt, i brist på älskad. Vara önskad istället för förkastad”. I re- flektionen förklarar hon:
Jag oroade mig särskilt för hur jag skulle få fram min poäng med hela texten. Jag kom dock ihåg ett stycke från Doktor Glas som vi läste i ettan om att man inte vill bli mottagen med likgil- tighet. […] Jag använde inte stycket på alls samma sätt men det väckte lite idéer. Jag försökte istället skriva de sista meningarna så att man förstår vilka hans avsikter var för att skriva in hen- ne.1
Denna intertext får illustrera det faktum att texten (d.v.s. alla tex- ter) som Barthes (1991, s. 384) beskriver det, är ”helt igenom vävd av citat, hänvisningar, ekon, kulturella språk … förflutna eller samtida, som genomkorsar texten i en öppen stereofoni”. Den vi- sar också, vilket väl knappast är något nytt, att texter kan sätta igång tankarna och ge idéer till nya texter.
Det finns alltså några allusioner som för tankarna till källtex- ten, men inte speciellt många. Trots det är källtextens närvaro på-
taglig. Det beror på imitationen av stilen. I reflektionen nämner Fanny de korta meningarna (se ovan). Hon skriver också att hon försöker få dem så beskrivande som möjligt. Det blir de genom de väl genomtänkta detaljerna. Det är ytterligare en likhet med roma- nen som, trots sin knapphet, är detaljerad. När Meursault i novel- len sitter på sin chefs kontor noterar han att chefen ”strök sin pan- na med näsduken han tidigare stoppat i fickan. Vore den inte redan tryckt med vad som såg ut att vara blåbruna fjärilar skulle hans svett säkert lämna synliga spår efter sig”. En annan likhet är att Meursault berättar utan att ge uttryck för några känslor överhu- vudtaget. De döljs i undertexten.
Skrivandet av novellen kan ses som en form av motstånd, inte mot romanen utan mot det sätt Meursault blir behandlad på i rät- tegången. Fanny har reagerat på att Meursault inte försvarade sig i rätten; hon tycker att han blir orättvist behandlad, till viss del be- roende på att han lägger in sin mamma på ett hem. ”Egentligen tror jag att vem som helst skulle ha handlat som han gjorde, när han skrev in sin mamma på hem”, skriver hon.1 Det är också an-
ledningen till att hon valt att förlägga handlingen till tiden innan modern dör, för att ge en alternativ bild av Meursault. Novellen fungerar således som ett svar på källtexten.
Fanny har haft en tydlig tanke med sitt skrivande. Hon vill ge Meursault återupprättelse. Hennes tolkning av honom stämmer inte överens med den rätten gör. De relativt få allusioner som finns är av stor vikt eftersom de hänvisar till partier i romanen där Me- ursaults öde beseglas.