I Palimpsests skriver Genette ([1982] 1997, s. 84) att imitation har att göra med att man efterliknar stilen, inte att man gör exakt samma sak. Reproduktion är inte värt något, anser han och kon- staterar att
imitating supposes a more complex operation, the completion of which raises imitation above mere reproduction: it becomes a new production – that of another text in the same style, of an- other message in the same code.
Mimmis ”Middagen” är en novell vars källtext, Mot fyren, stän- digt gör sig påmind. Novellen skildrar en av de mest välbekanta scenerna i Mot Fyren, den middag mrs Ramsay arrangerar, hennes konstverk. Scenen är tämligen lång, närmare fyrtio sidor. I novellen har den komprimerats till ungefär tre sidor. Berättare är Charles Tansley.
Novellen är en av de lättare att kategorisera. Det är uppenbart att det handlar om mimetisk ombildning. Intrigen är direkt hämtad ur källtexten. Det är, som nämnts, en redan befintlig scen. Stilmäs- sigt är den också väldigt lik källtexten, vilket jag ämnar återkom- ma till.
Något svårare är det att bestämma vilken undergenre som an- vänds. Å ena sidan kan man hävda att det är perspektivskifte. I
1 Frida, reflektion 2/2 – 10 2 Frida, reflektion 2/2 – 10
romanen återger författaren flera olika personers tankar med hjälp av inre monolog. Å andra sidan är det inget regelrätt perspektiv- skifte eftersom Charles Tansley är en av de personer vars inre vi får ta del av även i romanen. Mimmi låter dock hävda att det är just perspektivskifte det är frågan om: ”Vad det gäller skrivandet så be- stämde jag mig för att ta en scen ur boken men från någon annans perspektiv”.1
I romanen är Charles Tansley en av de karaktärer som får minst utrymme i scenen. Ändå har han flera inre monologer, vilka Mim- mi använder. Dessvärre fungerar källtexten snarast som en hämsko för henne. Hon vågar inte riktigt lämna den. Novellen är extremt källtextnära; de stilgrepp som används mest är följaktligen citat och plagiat, men det finns också en del referat (inte minst av Tans- leys inre monologer) och allusioner.
Inledningen av novellen är ett eget skapat stycke där det finns en del detaljer som är allusioner, vilket tyder på att Mimmi läst texten noggrant. Så följer ett citat: ”Varsågod och sitt där”. I ro- manen kommer citatet dock betydligt tidigare i scenen. Hon hop- par alltså fram och tillbaka i scenen. Därefter är hon väldigt trogen källtexten. Det beror på att det är något slags koncentrat av Char- les Tansleys inre monologer eller citat av någon av de övriga ka- raktärerna. Exempel på ett sådant är: ”O, snälla mr Tansley, låt mig få följa med er till fyren. Det skulle vara så roligt.” Det finns också flera plagiat. De är hämtade ur Tansleys inre monologer. Vi får till exempel reda på att ”[h]on gjorde narr av honom”.
Då de inre monologerna i romanen ofta är ganska långa refere- ras innehållet vid några tillfällen. Ett långt avsnitt där Tansley sät- ter sig till doms över kvinnors sätt i allmänhet och Lily Briscoes i synnerhet komprimeras: ”Kvinnor var alltid ute efter dessa värde- lösa konversationer. Ihåliga. Men denna kvinna hade med mening gjort honom till åtlöje och det tål han inte överhuvudtaget”. I refe- ratet finns också ett plagiat. Tidigare i scenen har Tansley kallat kvinnor ihåliga. Även detta exempel vittnar om att Mimmi gått grundligt till väga i studiet av romantexten.
Novellen fortsätter på samma sätt fram till slutet. Mimmi håller sig mestadels till Tansleys inre monologer vilket innebär att det
även fortsättningsvis finns många plagiat och referat, men även ci- tat då de andra karaktärerna kommer till tals. En del allusioner kan dock också påträffas. De återfinns i de stycken där det i roma- nen är ur Lily Briscoes perspektiv historien berättas. Romanens Lily Briscoe hyser ett ovedersägligt förakt för Tansley, vilket är på- tagligt i hennes inre monologer. Hon betraktar honom och låter tankarna fara. Vid ett par tillfällen tolkas hon av novellens Charles Tansley: ”Han mötte Lilys blick. Hon såg rakt igenom honom. Hon visste precis vad han önskade”. Det gör hon också i romanen, åtminstone tror hon sig veta vad han önskar. I novellen förstår Tansley det. Även i slutet alluderas till källtexten när han läser henne och tror att det är av vänlighet hon ber honom om att få föl- ja med till fyren. I romanen får man reda på att Lily Briscoe tänker att han har tolkat förändringen i hennes sinnestämning rätt. Att Tansley verkar förstå vad Lily Briscoe tänker om honom kan i viss mån förklara hans avoga inställning till kvinnor, inte minst till Lily Briscoe, men endast för den läsare som är väl bevandrad i källtex- ten. Briscoes tankar görs nämligen inte explicita i novellen, vilket i och för sig är logiskt med tanke på att det endast är Tansleys inre berättaren har tillgång till.
Ett intressant nästan ordagrant plagiat är när Tansley tänker: ”Jag håller på att drunkna i ett hav av eld och om ingen kommer snart och lägger balsam på mitt öppna sår, där ångesten skär, så kommer min själ brista”.1 I romanen återfinns en snarlik formule-
ring (om än med något större finess) men då är det mrs Ramsay som säger det i Lily Briscoes inre monolog. Det är alltså mrs Ram- says tänkta röst som nu förflyttats från Lily Briscoes medvetande till Charles Tansleys inre. Det kan förstås bero på att Mimmi läst fel och trott att det är Tansley som tänker, men det skulle också kunna vara medvetet och i så fall en fascinerande form av intertex- tuell lek. Hur som helst får tanken effekt eftersom den skiljer sig väldeliga från hur Tansleys tankebanor i övrigt går.
Då novellen är så nära sin källtext blir det också intressant vad som inte tagits med, vad som valts bort. I novellen får vi till exem- pel inte reda på att Tansley levt snålt för att bekosta sin systers skolgång, vilket skulle kunna ge honom sympatier. Det händer för-
stås också något med bilden av Tansley när de övriga karaktärer- nas, särskilt Lily Briscoes och mrs Ramsays, inre monologer inte finns med. Bilderna av karaktärerna i romanen skapas mer genom vad de tänker om varandra än genom hur de agerar eftersom inte så mycket händer. Utan de andras tankar om honom blir Charles Tansley ännu vidrigare än han framställs som i romanen. Här finns knappt några försonande drag (med undantag möjligen av tidigare redovisade metafortyngda jeremiad) utan han gestaltas som en bit- ter ung man som hatar kvinnor. I reflektionen skriver Mimmi att hon gjorde ”det lite svårt för [s]ig eftersom [hon] skulle sk[r]iva ur en kvinnoföraktande mans perspektiv”.1
Stilen Mimmi använder påminner av förklarliga skäl om stilen i romanen. Det gör den emellertid även i inledningen, när hon skri- ver eget. I den första meningen går Tansley ner för trappan mot matsalen. Därefter följer flera meningar där man får ta del av vad som sker i hans inre. Sedan är han tillbaka i trappan igen. Mimmi verkar alltså ha förstått hur romanen är skriven och lyckas i denna passage efterlikna stilen väl. Här har vi att göra med imitation i Genettes tappning. Sedan faller hon till föga för frestelsen att skri- da till verket nästan som en Pierre Menard i stället för att lita på sig själv.2 Troligen beror det på att hon, vilket hon också vittnar
om i sin reflektion, tyckt att ”[b]oken är mycket svår och den krä- ver stor koncentration”.3 Ett annat skäl är att hon valt en scen där
Tansleys tankar redan finns återgivna. Det verkar dock som om hon låtit läsningen ta den tid som krävs för att verkligen komma in i romanens värld.