Redan 1945 copyrightskyddade författaren J.D. Salinger Räddaren
i nöden. Romanen gavs sedan ut 1951. När romanen börjar har
sjuttonårige Holden Caulfield relegerats från sin skola, den fjärde i ordningen. Efter att ha hälsat på sin gamle historielärare och skri- vit sin rumskamrats engelskuppsats beger sig Holden med tåg till sin hemstad, New York. Hem väntas han dock inte förrän några dagar senare då lovet börjar. Därför driver han under ett par dagar omkring i staden och stöter på ett antal personer, både bekanta och obekanta. Han träffar bland annat tre något äldre kvinnor på en nattklubb, en prostituerad och dennas hallick, ett par nunnor, en tjej han känt länge, en tidigare skolkamrat och en gammal lära- re. Han smyger också sent på kvällen in i sin lägenhet för att träffa sin lillasyster.
Det är Holden som berättar historien; vi har alltså att göra med en homodiegetisk berättare. Det finns vissa antydningar om att han vid berättandet befinner sig på ett mentalsjukhus, även om det inte uttrycks explicit. Man får också reda på att historien utspelat sig ett år tidigare. Flera gånger vänder sig berättaren direkt till läsaren med kommentarer
Berättarstilen ges epitetet ”teenage skaz” av författaren och lit- teraturvetaren David Lodge (1992, s. 18).1 Den beskrivs som en
förstapersonsberättelse där stilen mer påminner om talat än skrivet språk och där berättaren refererar till sig själv som jag och till läsa-
ren som du. Stilen för tankarna mer till spontant tal än en struktu- rerad skriftlig redogörelse och tillskrivs Mark Twain (Lodge 1992, s. 18). Räddaren i nöden präglas av ett drivet berättartempo och tvära kast. Den är kronologiskt berättad men det finns en hel del sidohistorier och stundom faller berättaren ut i vad som väl när- mast är att betrakta som litanior över hur världen är beskaffad. De är i presens. Möjligen kan det förvilla läsaren att berättaren byter tempus, men det borde inte vålla så stora problem, eftersom dessa utgjutelser över diverse företeelser som Holden irriterar sig på är tämligen långa. Det finns därtill en hel del återblickar, ofta om den döde brodern Allie, och ibland även detaljerade redogörelser för kulturella yttringar, t.ex. en teaterföreställning, vilka, liksom hu- vudberättelsen, är i preteritum. De tvära kasten kan förmodligen förbrylla, speciellt med tanke på att avvikelserna från huvudspåret tenderar att vara tämligen ordrika. En ovan läsare riskerar att för- lora fokus. Även berättarens opålitlighet torde kunna vara ett hin- der för meningsskapande.
Ett annat drag som kan återfinnas hos huvudkaraktären är en fäbless för överdrifter. Han blir spyfärdig när någon pratar om kommatecken (36). Han säger sig vara den största lögnare som nå- gonsin funnits (22). Och så vidare. Han uttalar sig dessutom kate- goriskt om olika fenomen. Vid några tillfällen förstärker han på- ståendet ytterligare genom att förkunna att så är det. Dessa drag gör honom överdrivet dramatisk, vilket förvisso kan vara till gagn när han berättar sin historia.
På ytan framstår Holden som en ung man med gott självförtro- ende; han ondgör sig över personer i sin omgivning och kallar dem fåniga. Det är tydligt att han vill bli betraktad som mogen och världsvan. Men om man skrapar något på ytan framträder en an- nan bild och Holden är väl snarast vad Wayne Booth ([1961] 1991) kallar en opålitlig berättare. Ett exempel på det är att han i inledningen av romanen skryter om sina sexuella bravader. Senare visar det sig dock att hans erfarenheter inom området är ringa; den sexuella akten inger honom snarare en känsla av vämjelse.
Därför söker han ständigt efter det oskuldsfulla, det obefläcka- de. Romanens tema kan sägas vara förlorad oskuld. Holden upp- skattar barn, inte minst sin lillasyster Phoebe, eftersom de är oför- störda. Han hyser också stor respekt för de nunnor han träffar och
oroar sig över att framstå i dålig dager inför dem. Ett annat tema är tidens gång. Holden vill att saker ska förbli vad de är. En sym- bol för det bestående är det museum där han stämmer träff med Phoebe. Museet är förskonat från tidens tand och har inte föränd- rats alls sedan Holden i unga år besökt det med skolan.
Holdens syskon har stor betydelse för honom. Flera gånger tän- ker han på sin döde yngre bror Allie, som beskrivs som i det när- maste ofelbar. Även lillasystern Phoebe sätts på piedestal. När hon i slutet av romanen skolkar för att följa med Holden bort blir han därför oerhört upprörd; hon får inte bli den förtappade varelse han ser sig själv som. Även den äldre brodern D.B. dyker flera gånger upp i Holdens tankar, ofta som en symbol för svek och förlorad oskuld då D.B. sålt sin själ till Hollywood. Andra karaktärer av be- tydelse är rumskamraten Stradlater, rumsgrannen Ackley, den gamla bekantskapen Sally och Holdens första kärlek Jane.
Romanens potential för derivativt skrivande måste betraktas som stor. De många avvikelserna från huvudhistorien ger luckor i texten som skulle kunna fyllas i. Exempelvis förtjänar Holdens båda bröder, vilka är viktiga i sin frånvaro, att få sina historier be- rättade. Dessutom blir flertalet karaktärer i romanen offer för Holdens något övermaga beskrivningar av deras karaktärsdrag. Därför borde byte av perspektiv kunna fungera bra för att få också deras syn på saker och ting. Slutligen inbjuder romanens öppna slut till vidarediktning.
Stäppvargen
Stäppvargen, skriven av Hermann Hesse och utgiven 1927, är hi-
storien om enstöringen Harry Haller. I inledningen av romanen, efter den fiktiva utgivarens förord, beskriver Harry själv sin mise- rabla tillvaro. Vissa dagar framställs som bara tomma och me- ningslösa och han funderar på att slinta med rakkniven. Andra da- gar är dock etter värre; han lider helvetiska kval över sin hopplösa situation. Harry kallar sig stäppvarg och slits mellan vargen och människan i sig. Till det mänskliga förpassar han allt han föraktar, allt dåligt och förljuget som det borgerliga livet konnoterar för ho- nom. Vargen står däremot för det naturliga, det vilda, det otämjda. Vargen idealiseras av honom, men det borgerliga livet utövar ändå en lockelse på honom. Det är därför han hyr rum i borgerliga hem.
Men han betraktar borgerligheten utifrån, på distans. Man får dock reda på att han tidigare varit gift och haft en tryggad tillvaro vilken rämnade när hustrun blev sinnessjuk. Sedan dess har han fört en skuggtillvaro i djup melankoli. Det finns emellertid ljus- glimtar. Han söker sin tillflykt i klassisk musik, dikt och filosofi. Men även enkelt lantvin, symbol för det rena, okultiverade och oförfinade, kan försätta honom i ett närmast extatiskt tillstånd. Under en promenad kommer Harry över ett skriftligt doku- ment, Traktat om Stäppvargen, där någon, oklart vem, analyserar Harrys person. Traktaten handlar om hans dubbelnatur men den skenbart enkla dikotomin varg – människa problematiseras. Där förklaras att alla, människor såväl som vargar, har en mångfald jag, något den moderna vetenskapen söker undertrycka.
Så småningom träffar Harry den outgrundliga Hermine, en androgyn uppenbarelse som liknar Harrys barndomskamrat Her- mann, men också fungerar som något av spegel för Harry. Hermi- ne väcker Harrys livsandar åter eftersom hon är naturlig, oförstörd och okonstlad; kulturen har inte förstört henne. Han överlämnar sig fullständigt i hennes våld och avger ett lydnadslöfte, vilket in- nebär att han tvingas lära sig dansa, något han föraktar. Sedermera leder löftet till att Harry tar Hermines liv, trots att han förälskat sig i henne.
Det sker på en magisk teater som Harry redan tidigt i romanen blivit nyfiken på eftersom den är endast för förryckta. På den ma- giska teatern utspelar sig flera surrealistiska scener, exempelvis ett schackparti där Harrys spelpjäser utgörs av några av hans olika personligheter.
Det är hos utgivarens faster Harry hyr vindskupan och ett sov- rum och där han lämnar ett manuskript tillägnat utgivaren att göra vad han vill med. I detta första kapitel ges en del minnesbilder men också ett försök att förklara Stäppvargen, som han ibland kallar sig. Sedan är det alltså Harry Hallers anteckningar läsaren får ta del av. De är följaktligen i första person; emellanåt refererar han dock till sig själv i tredje person, eftersom hans personlighet tar sig flera olika uttryck. Tempot är inledningsvis synnerligen lågt. Harry re- dogör för det han gör, men ofta flikar han in sin syn på allsköns företeelser. Den traktat han får tag på återges i sin helhet. Den är skriven i tredje person och handlar om Stäppvargen men avsända-
ren/avsändarna (vid ett tillfälle används första person plural vilket ger en antydan om att flera personer står bakom texten) tilltalar honom också i andra person. Leken med olika diegetiska nivåer kan komplicera läsningen. Det kan även det låga tempot, även om det blir betydligt högre när Harry träffar Hermine.
Andra viktiga karaktärer i romanen är Maria och Paolo. Maria är en lidelsefull kvinna som Hermine sammanför Harry med för att återuppväcka hans lustar. Den ständigt skrattande bildsköne saxo- fonisten Paolo som förser Harry med diverse sinnesutvidgande preparat är hans ciceron i den magiska teatern där Harry träffar sin hjälte Mozart, påtagligt lik Paolo. Vid ett par tillfällen nämns Erika, en kvinna Harry haft en relation på distans med.
Språket är bildrikt. Det finns många metaforer, liknelser och besjälningar, ofta hämtade från naturen. ”Som en mogen sommar- ros blommade hennes fylliga mun” (221). Språket är också, vilket exemplet visar, fyllt av adjektiv och väldigt detaljerat; det bidrar till det låga tempot. Ofta beskrivs något med hjälp av flera på var- andra följande adjektiv. Dessutom är många meningar anmärk- ningsvärt långa, med flera bisatser och även satsradningar med hu- vudsatser staplade på varandra. Det finns en hel del ålderdomliga ord. Ordet ehuru finns knappast i genomsnittsgymnasistens voka- bulär. Det gör förmodligen inte heller preteritum konjunktiv- formen läte i ”om jag läte mitt öde sakta ledas” (98), vilket visser- ligen inte vållar förståelseproblem men bidrar till att ge texten en ålderdomlig prägel.
Språket kan alltså vålla en del bekymmer för ovana läsare. Det- samma gäller innehållet. Det finns referenser till författare såsom Novalis, Jean Paul, Goethe, Baudelaire och Dostojevskij och till musiker såsom Schubert, Wagner, Mozart och Beethoven. Viss kunskap om dem, inte minst Goethe och Mozart, vilka spelar stor roll, underlättar förståelsen. Romanen präglas av filosofiska tanke- gångar, ofta av existentiell art, som avstannar skeendet. Den är också rik på symboler och avslutningen, med de surrealistiska sce- nerna, är öppen för tolkning.
Att det finns så många tolkningsmöjligheter kräver en del av lä- saren. Men den som känner sig som en främling i tillvaron kan sä- kert känna igen sig i många av Stäppvargens tankar. Romanen borde kunna utöva viss lockelse på identitetssökande ungdomar.
Att den är öppen för tolkning innebär också att det torde finnas potential för derivativt skrivande. Det finns flera minnesvärda gåt- fulla scener, inte minst på den magiska teatern, där perspektivskifte skulle kunna ge förklaringar. Hermines synvinkel skulle vara sär- skilt intressant. Att vara fångad i en tid man inte hör hemma är ett tidlöst dilemma; därför skulle det också vara möjligt att låta histo- rien utspela sig i modern tid. De svårigheter jag redogjort för och likaså att romanens delar är så olika kan dock utgöra ett hinder. Det kan vara svårt att hitta en ingång.
Sammanfattning
Ett gemensamt drag i de olika böckerna är att de alla innehåller tämligen komplexa karaktärer. Romanerna är i övrigt ganska oli- ka. De handlar om olika saker och är olika svåra. De har också olika stor derivativ potential.
I nästa kapitel är det derivativa i fokus. Det handlar om hur eleverna använder källtexten och hur de förhåller sig till den i sina noveller.