I Fridas novell ”Dagarna med Meursault”, med Främlingen som källtext, är Marie berättare. Det tycks som om historien berättas lång tid efter att händelserna utspelade sig. Distansen mellan berät- taren och det som berättas är stor, till skillnad från i romanen där berättandet verkar ske i direkt anslutning till det som skett. Det finns flera markörer som tyder på det. Novellen inleds till exempel med påståendet: ”Jag minns den dagen i vattnet”. Det är uppen-
bart att episoden är av oerhört stor vikt för Marie, vilket inte minst det faktum att hon minns en hel del detaljer vittnar om. ”Jag kom till honom på kvällen. Det var fortfarande varmt ute och doften av hav, sommar och trafik fyllde mina näsborrar”. Det kan förstås vara en efterhandskonstruktion men även om hon romantiserar skeendet är det tydligt att mötet med Meursault varit omvälvande för henne.
Novellen kan kategoriseras som transformation. Intrigen är de- finitivt hämtad från källtexten. Frida använder fyra av romanens scener; hon tar dock inte hela scenerna i bruk utan gör nedslag i dem och utvecklar dem för att ge Maries syn på det som händer. Stilen skiljer sig dock avsevärt mellan novellen och källtexten. Det beror på att det är Marie, och inte som i romanen Meursault, som är berättare. Eftersom Frida velat framställa Marie inte bara som en glad och lättsam person utan även som en tänkande varelse (se citat nedan) är texten mer utflytande och reflekterande än käll- texten.1
Den undergenre vi har att göra med är perspektivskifte då det, som nämnts, är Marie som är berättare. Men Frida går också flera gånger in i scenerna och stannar skeendet, vilket innebär att också undergenren fryst scen nyttjas. Syftet, både med perspektivskiftet och med de frysta scenerna, är att ge en alternativ vinkling där Ma- ries karaktär utvecklas och hennes beteende får en förklaring. Inledningsvis finns en tillbakablick av den tidigare nämnda da- gen på stranden då Marie och Meursault träffas. Att Meursault är precis som Marie kommer ihåg honom, ”lika mystisk som alltid”, kan vara aningen förbryllande för en läsare som inte vet att de träf- fats förut då Marie tidigare varit maskinskriverska på det kontor där Meursault arbetar. Men det är också en beskrivning av karak- tären baserad på den tolkning Frida gör av honom. Denna typ av tolkningar av karaktärerna får relativt stort utrymme i novellen även fortsättningsvis. Skrivandet blir således ett sätt att gå i clinch med romantexten.
Scenen på stranden följs, liksom i romanen, av en scen som ut- spelar sig på en biograf. Så följer ett kort avsnitt där berättaren
1 Det bör sägas att stilen i romanen också skulle kunna beskrivas som reflekterande, men det gäller
först i den andra delen då Meursault i sin cell funderar över livets futtighet. Frida använder scener från den första delen där det mer handlar om ett skeende som registreras.
funderar över vad det var som var speciellt med dagarna med Me- ursault. Därefter återges en scen där Marie frågar Meursault om han älskar henne. I den sista scenen friar Marie till Meursault. Bortsett från ett kort avsnitt i mitten utgör alltså redan existerande scener huvuddelen av novellen. Men i de scenerna tolkar Frida händelserna genom berättaren. I sista scenen berättas om när Ma- rie inser att hon förstår Meursault, vilket innebär att hon kan för- dra och nästan uppskatta hans liknöjdhet: ”Jag visste precis hur han kunde utstråla glädje utan att le och hur han kunde tala med sina kyssar. Jag visste precis hur han med sin likgiltighet mötte vis- sa situationer”. På så vis lägger Frida in sin egen tolkning av Mari- es och Meursaults något märkliga förhållande, något hon också beskriver i sin reflektion.
När det gäller skrivningen valde jag att utgå från Maries per- spektiv. Detta för att jag undrade varför hon höll sig kvar vid Meursault. Hon presenterades, men inte helt. Därför valde jag att göra en tolkning av hennes situation och anledningarna till att hon stannar kvar hos honom. Hur hennes tankar går helt enkelt. Jag valde att göra henne till en mycket glad och lättsam person, eftersom det var den tolkningen jag gjorde av henne utifrån boken. Men samtidigt ville jag också lägga in djupare tankar. Jag ville att hon skulle framstå som en kvinna som ändå var medveten om vad hon gjorde. Hon skulle på något sätt framstå som den person hon blev be- skriven som, men ändå inte. På detta sätt skulle hon också få lite mer personlighet. Lite mer att ta i.1
Bilden som förmedlas av Marie i romanen behöver alltså komplet- teras. Frida gör motstånd dels mot att Marie får så lite utrymme i romanen, dels mot bilden av henne som endast glad och lättsam. Marie blir en reflekterande varelse av kött och blod mogen att ta sina egna beslut.
För att hänvisa till källtexten används företrädesvis allusioner. En hel del detaljer är hämtade från romanen. Exempelvis får vi reda på att Marie använder färgglada klänningar och att Meursault
hade svart slips på sig när de träffades på stranden. Flera av de de- taljer som hämtats från romanen alluderar på hela scener. Frida lämpar på det viset över en del av ansvaret på läsaren att själv fylla i undertexten, som i det här fallet är det som sker i romanen. I stäl- let för långa förklaringar av vilken scen som alluderas till ges korta upplysningar om vilken scen det är fråga om: ”Jag kommer ihåg den dagen jag frågade om han älskade mig”.
I de alluderade scenerna finns dock en del referat men här an- vänds de inte för att komprimera källtexten utan snarare för att utveckla den. Efter ett referat om att Marie frågat om den svarta slipsen och fått reda på att den berodde på att Meursaults mamma just dött följer en lång utläggning där man får följa Maries reso- nemang. Hon funderar på hans reaktion och förebrår sig för att ha frågat om den svarta slipsen. Händelsen gnager i henne under hela kvällen. I romanen ägnas händelsen dock inte speciellt mycket uppmärksamhet. Meursault hävdar att Marie har glömt alltihop senare på kvällen, något Frida alltså inte accepterar. Gustafsson skriver att ett nytt drama uppstår
om man i likhet med Stoppard valde att dramatiskt behandla samma stoff från en delvis förskjuten utgångspunkt där biper- sonerna plötsligt sköts i förgrunden och de stora rollerna för- minskades och blev korta (Gustafsson 1969, s. 28).
Det är precis vad som sker här. Marie sätts i förgrunden och Meur- saults roll förminskas eller hamnar åtminstone i bakgrunden. Ef- fekten är att Frida alltså, genom att placera Marie i rampljuset, gör en tolkning av hennes karaktär.
Interpretation av romanen utförs också när Meursault sagt att han inte tror att han älskar Marie. Återigen ger Frida sin tolkning, denna gång av Meursault då hon fyller i en lucka i källtexten. Me- ursault blir i novellen osäker och ler försiktigt mot henne och ver- kar inte alls så känslokall som han framställs som, inte minst i ro- manens centrala rättegångsscen.
I novellen återberättas nästan allting med hjälp av indirekt tal, vilket väl till en del beror på att händelserna utspelat sig i en svun- nen tid. Direkt tal förekommer endast vid två tillfällen. Det är dock inte citat från romanen; i stället har Frida skapat egna citat av Me-
ursaults referat, till exempel: ”Kärlek betyder ingenting, men jag tror inte det Marie”. Anledningen är förmodligen att det är viktiga repliker. Att Marie långt senare kommer ihåg dem ger dem dessut- om extra tyngd.
Fridas uttalade syfte med novellen är att tolka Maries beteende, något vi sett flera exempel på. Det kan bero på att romanen vållat en del huvudbry för henne: ”Jag tyckte mycket om boken men jag störde mig på att jag inte riktigt förstod den till en början”.1 Hon
menar att skrivandet hjälpt henne en del eftersom hon varit tvung- en att ”tänka så mycket mer kring boken”.2 Skrivandet har funge-
rat som en nyckel in i romanen.