Virginia Woolfs Mot fyren publicerades första gången 1927. Ro- manen består av tre delar. Den första delen, ”Fönstret”, utspelar sig under en kväll. Dess fabel är, kan tyckas, inte speciellt märk- värdig. Makarna Ramsay och deras åtta barn tillbringar tillsam- mans med en del vänner och hushållsfolk sommaren i ett illa åt- gånget hus i Hebriderna. Sonen James får av sin far, mr Ramsay, beskedet att den planerade utflykten till fyren kommande dag inte kommer att kunna bli av eftersom vädret inte medger det. Mrs Ramsay stickar en strumpa till fyrvaktarens son. Hon läser för Ja- mes. Mr Ramsay strosar omkring innesluten i sig själv. Konstnä- rinnan Lily Briscoe målar en tavla men får inte riktigt till det. Ett par av gästerna, Paul och Minta, och en av sönerna, Andrew, ger sig iväg på en utflykt där Paul friar till Minta. De blir sena till mid- dagen eftersom Minta tappar en brosch som har stort affektions- värde för henne. Middagen har planerats in i minsta detalj av mrs Ramsay.
I den andra delen, ”Tiden går”, händer desto mer, om än inte på konventionellt vis med ökande spänning och klimax. I stället sätts en del viktiga händelser inom parentes. Så får man reda på att mrs Ramsay dött, att dottern Prue gift sig men bara något år sena- re dött i barnsäng och att Andrew dött i första världskriget. Ram- handlingen i denna del är att hushållerskan mrs McNab får i upp- drag att ställa i ordning det alltmer förfallna huset, eftersom den återstående familjen tänker tillbringa ännu en sommar där. På un- gefär tjugo sidor avhandlas ett decennium.
Den sista delen, ”Fyren”, påminner om den första då även den skildrar en del av en dag. Den här gången är det den förmiddag då mr Ramsay, tio år senare än det från början var tänkt, tar med sig två av sina barn, James och Cam, nu ungdomar, på en båtutflykt till fyren. Lily Briscoe slutför sin målning.
Det framgår väl tämligen klart att det inte är det yttre skeendet som är mest väsentligt i romanen. I stället är det i karaktärernas medvetande lejonparten av intrigen sker. De yttre händelserna har, skriver Auerbach, ”mist sin dominerande roll, de tjänar bara till att utlösa och tyda det inre skeendet” (Auerbach [1946] 1999, s. 568). På så vis blir kompositionen avancerad; tankarnas vindlingar går knappast kronologiskt framåt. Till synes obetydliga föremål och triviala vardagshändelser kan, liksom hos Proust, sätta igång ka- raktärernas minnes projektorer. Tillbakablickarna är vid flera till- fällen långa och ibland får flera subjekt agera fokalisator i dem. Det innebär att berättelsen har flera olika skikt; den yttre hand- lingen tar sig långsamt framåt på grund av de ständiga avvikelserna från huvudspåret. Det krävs förmodligen en informerad läsare för att orientera sig i berättelsens olika skikt. Språket är dessutom me- taforspäckat och ibland broderas bilderna ut i längre passager. Meningarna är ofta av ansenlig längd och ibland får flera tankar samsas inom samma mening.
En annan möjlig svårighet är att man lär känna karaktärerna efter hand. Som exempel kan nämnas att botanisten William Ban- kes omnämns flera gånger innan läsaren, i en utvikning, får reda på vem han egentligen är. Och eftersom beskrivningarna av karaktä- rerna är subjektiva då de skildras ur de andra karaktärernas per- spektiv fordras en hel del tolkningsarbete av läsaren. Det innebär
också att alla karaktärer är betydelsefulla i romanen, eftersom de tillsammans bidrar till att skapa bilder av varandra.
I första delen är dock mrs Ramsay den förmodligen viktigaste karaktären. Det är oftast ur hennes perspektiv man får ta del av skeendet. Dessutom handlar många av de övriga karaktärernas inre medvetandeströmmar om relationen till henne. Bilden som fram- träder är att hon är omhändertagande, förstående och vacker. Hon bekymrar sig för sina nära och kära (till den grad att hon är något av äktenskapsmäklare) och är den enda som verkar känna mr Ramsay på djupet. Hon förstår att han under en promenad i träd- gården säger att blommarna är vackra för att behaga henne. Hon är också orolig för att de andra ska tycka att han är excentrisk. Även om hennes man tolkar hennes gester som om hon älskar ho- nom är hon emellertid oförmögen att säga det. Mrs Ramsay vill att allt ska förbli som det är och oroar sig över att hennes barn ska växa upp.
Mr Ramsay är något av mrs Ramsays antites. De lever i ett ojämlikt äktenskap där hon ger och han tar. Han bryr sig, till skill- nad mot sin fru, inte om någon annan än sig själv. När han söker de andras sällskap är det för att få bekräftelse och medlidande. Professor i filosofi funderar han ständigt över hur långt han kan gå och hur han ska bli ihågkommen för eftervärlden. Hans arbete är ständigt närvarande. I James ögon är han en despot, en tyrann som alltid måste få sin vilja fram och aldrig ger beröm. Trots det är Ja- mes mån om att få faderns godkännande. Endast mrs Ramsay, och i viss mån Cam som har ett ambivalent förhållande till sin far, ger honom något försonande drag.
I den sista delen fungerar konstnärinnan Lily Briscoe oftast som fokalisator, även om också maktspelet mellan James, Cam och fa- dern i båten på väg till fyren skildras ingående. Lily Briscoe lider av dåligt självförtroende. En av de andra gästerna, den missförstådde och hånade Charles Tansley, hävdar att kvinnor inte kan måla och inte skriva, något som tar fäste i Lilys inre. Det blir som ett mantra som dyker upp i medvetandet när skapandets glöd falnar. Hon är ändå stark eftersom hon gör motstånd mot konvenansens regler i spelet mellan könen. Lily Briscoe förtjusas och fascineras av ma- karna Ramsays liv. Men det verkar vara mer än så. ”Att begära och inte få – begära, begära – vad det slet i hjärtat, slet och slet!
O, mrs Ramsay!” (238). Det är dock möjligt att det är bilden av mrs Ramsay hon åtrår.
Trots romanens uppenbara komplexitet finns ett flertal öpp- ningar för derivativt skapande. Eftersom karaktärsskildringen är subjektiv skulle perspektivskifte passa bra. På så vis kan man göra motstånd mot den bild som förmedlas t.ex. av de ofördelaktigt illu- strerade mr Ramsay och Charles Tansley. Det finns en uppenbar öppning för femslash mellan mrs Ramsay och Lily Briscoe, särskilt i en för Lily laddad scen när hon lägger huvudet i mrs Ramsays knä. Dessutom skulle man kunna dikta vidare om familjens vidare öden.