Katrin har i sin novell ”Ett nyfött liv med ett förutbestämt öde” utgått från en av de inledande scenerna i Kvinnor och äppelträd. Det är Sofi som precis fött ännu ett barn, det fjortonde i ordningen. Den äldsta sonen tittar in till henne för att se till att allt är bra. Scenen är i romanen endast en sida lång, men illustrerar sonens oro över mammans tillstånd. Att den endast sextonårige sonen får ta ett alltför stort ansvar för hushållet manifesteras genom hans be- kymmer över ännu en mun att mätta. Scenen är externt fokaliserad varför läsaren måste tolka undertexten för att förstå sammanhang- et. Katrin stannar i sin novell skeendet i scenen och fyller i en del av textens luckor.
Inledningen av novellen är externt fokaliserad. Inspirationen har hon förmodligen fått från romanen i vilken flera kapitel inleds på liknande sätt. Fokalisatorn ger en panoramisk vy för att sedan leta sig in i stugan där Sofi ligger:
Granarna står uppradade längs gaveln prydda av vit frost och snö. Var gång en liten oskyldig fågel rör granen rasar snön ner på marken och granen står kvar med en naken gren. Bakom granarna ligger en liten bykstuga med bruna plankor och mörkbruna knutar. I bykstugan ligger en kvinna till sängs. En kvinna med sorg i ögonen och ett nyfött barn i famn.
Fokaliseringen fortsätter att vara extern och berättaren återger vad som händer i stugan: ”Bröstkorgen höjs och sänks och vit rök pres- sas ut mellan Sofis läppar”. I nästa stycke öppnas dörren och sonen kommer in, men det är fortfarande främst Sofi som är den som fo- kaliseras, även här utifrån. ”Hon tar hans hand i sin. Hennes hårda fingertopp följer hans linjer och mönstret av hans hud”. På så vis illustreras kärleken mellan mor och son, något läsaren måste tolka själv då Sofi (och sonen) fokaliseras utifrån. Därefter blir fokalise- ringen intern, då Sofie som fokalisator betraktar sin son. I en ana- leps minns Sofi hans barndom och dessutom beskrivs sonens tuffa tillvaro: ”Efter hårt slit ute på åkern och ute i livet, efter många slag från en far som varit mörk i ögonen har nu hans tidigare ljus- blå ögon tagit skada och blivit mörkare”. Så följer en dialog mellan modern och sonen då fokaliseringen är varierad. Här får vi alltså tillgång till både moderns och sonens tankar. Att sonens tankar återges kan ses som en paraleps. Möjligen är det inte medvetet ef- tersom det endast är vid ett par tillfällen sonens tankar återges me- dan moderns tankar får ganska fritt spelrum. Men jag skulle vilja hävda att paralepsen är på sin plats, eftersom fokaliseringen varie- ras och man lär känna sonen bättre. Det finns ytterligare en para- leps med samma funktion: ”Han sätter knäet mot golvet och reser sig upp med en suck som kommer långt inifrån men som han för- söker kväva när han påminns om sorgen i sin mors ögon”. Här fyl- ler Katrin i en av romanens luckor. Då fokaliseringen i avsnittet i romanen är extern måste läsaren tolka Sofis tårar. Men samtidigt skapas här en ny lucka. Det sägs inte explicit varför han försöker
kväva sucken, utan läsaren måste dra slutsatsen att det beror på att han inte vill oroa henne ytterligare. Avslutningen av novellen är först internt fokaliserad genom Sofi för att avslutningsvis bli ex- tern. På liknande vis som vid inledningens inzoomning fungerar slutet som en utzoomning: ”I sängen ligger en kvinna. Hon är mör och trött”. I novellen skiftar alltså fokaliseringen. Den är både ex- tern och intern (och dessutom är den interna fokaliseringen varie- rad i viss mån). Det är ett effektivt sätt att dels låta läsaren bli medskapare och dels borra sig in i (främst) Sofis psyke. Katrin skriver:
I början hade jag tankar på att göra hela scenen som en inre monolog men efterhand insåg jag att de känslorna Sofi bar på nog gjorde sig bäst i uttryck i form av hennes kroppsspråk. Om jag hade gjort den som inre monolog så tror jag att texten hade blivit rörigare och kanske väldigt uppenbar. Jag tycker även att det passar att lämna lite åt läsaren.1
Det gör hon i den första halvan av novellen när Sofi fokaliseras ut- ifrån. En gång i den delen fokaliseras hon dock inifrån. Vi får reda på att ”Sofi ser det hon inte vill se, hon ser det hon fruktat ända sedan fostret börjat gro i hennes livmoder.” Det skulle kunna ses som ett misstag. Men det kan i stället betraktas som en paralips. Mycket senare i novellen förstår man nämligen att det hon inte vill se är att det är en son. Här skapas alltså spänning. Den långa ana- lepsen krävs dock för att det ska vara logiskt att hon hellre velat ha en dotter. Sofi tycker att sonen tvingats leva ett mycket hårdare liv än de döttrar hon har som ”stod vid grytorna och rörde medan han tvingades ut att jobba med den stelfrusna jorden”. Det är dock först i slutet man får reda på att den nyfödde är en son. Strukturen i novellen är således sinnrikt konstruerad. Den bidrar till att kittla läsarens narrativa begär och manifesterar Brooks tanke om att bör- jan och slutet på narrativer är intimt förknippade (Brooks [1984] 1992, s. 92).
Karakteriseringen sker mestadels indirekt. Miljön skildras inte speciellt utförligt. Endast vid in- och utzoomningen kommer vi
utanför bykstugan. Om man har kännedom om källtexten vet man att det handlar om det agrara fattigsverige, vilket man inte får reda på i novellen. Däremot kan man sluta sig till det genom den detal- jerade skildringen av karaktärernas yttre. Sofi beskrivs på följande sätt: ”Hennes ojämna och gula naglar dras över de vita trasorna och hon drar ner dem över barnets mage och känner hur den oskuldsfulla huden dras mot hennes sträva hand”. Det är tydligt att det är en kvinna märkt av hårt arbete som porträtteras. Sonen beskrivs genom hela novellen, inte minst hans ”grova händer” återkommer. Upprepade gånger är Sofie fokalisator:
Sofie ser med sina skrynkliga och våta ögon på en bred ryggtav- la som vänder sig mot henne. En ung, alltför erfaren ryggtavla som går ut genom dörren där kylan tränger sig på. Där livet tränger sig in i en ung mans kropp. Han stampar med sina kängor i marken och går med tunga steg ut till åkern.
Den breda ryggtavlan är en metonym för hela hans person. Det är talande att det är ryggtavlan, bred av allt arbete på gården, Sofi re- gistrerar. Hennes son är reducerad till kropp, vilket Sofi sörjer. Som en kontrast till de sargade, väderbitna kropparna tjänar det nyfödda barnet:
När barnet lugnat sig och slutit sin mun och skjutit upp ögon- locken blottas de stora mandelformade ögonen. De små blonda fjunen ligger pressat mot det skärrosa huvudet och öronen står ut, precis som om de vill höra något.1
Det oskuldsfulla barnet får modern att tänka på när den äldre so- nen var lika liten, innan det hårda slitet tvingade honom att växa upp för fort. Det är, återigen, i den tidigare nämnda analepsen vi får sonens historia återberättad genom moderns tankar.
I Katrins novell stannas inte romanens skeende helt; hon fryser inte scenen. I stället använder hon hela scenen, men bygger ut den. I romanen är scenen, som nämnts, externt fokaliserad, men den
1 Man kan förstås ha synpunkter på den slitna metaforen mandelformade ögon. Den fanns inte i
tidigare utkast utan togs (dessvärre) med först i den slutgiltiga versionen. Det är inte alltid bra att lita på kamratrespons.
som fokaliseras är sonen. Katrin låter i stället Sofi vara det fokali- serade objektet, men Sofi får även, då fokaliseringen är intern, age- ra fokalisator. På så vis kan Katrin både gestalta genom Sofis yttre och komma åt hennes tankar och känslor. Hon kan både skapa och fylla luckor.