I Stefans novell ”Teatern”, med Stäppvargen som källtext, flyttar huvudkaraktären Harry Haller till Indien, efter att han blivit ut- sparkad hemifrån av sin mor. Han blir anställd på ett företag som ska starta en temapark i närheten av en by. Harrys uppgift blir att blidka lokalbefolkningen och få människorna att inse projektets värde för dem. Han får bo hos byns andlige ledare, till vilken han
1 Mimmi, reflektion 2/2 -10
2 Novellfigur hos Borges (1995). Menard skriver ett par kapitel ur Don Quijote så att de sammanfal-
ler ord för ord med Cervantes verk.
blir en lärjunge. Han byter alltså sida. Men trots det tar sig företa- get in i området med sina maskiner. Det visar sig att den andlige ledaren är korrupt och Harry kämpar en omöjlig kamp och tvingas till slut svika sina ideal: ”[H]an tyckte sig se en av eld svedd stäpp- varg som gnyende lufsade iväg”.
Den kategori novellen tillhör är transformation. För det första är den förflyttad i rum, alltså en spatial transformation. För det andra har Stefan valt att skriva i tredje person, vilket skiljer novel- len från romanen som till största del är berättad i första person. Ett sådant byte av berättarröst kallar Genette ([1982] 1997, s. 213) transvokalisation. För det tredje har det skett en förflyttning i tid, åtminstone finns tydliga indicier på det. Det torde således även vara fråga om en temporal transformation. I viss mån driver Stefan lite med källtexten, vilket gör att novellen skulle kunna betraktas som en travesti. Enligt Genette kan travesti ses som en satirisk sti- listisk transformation med syfte att förlöjliga (25). Det är möjligen för mycket sagt vad gäller Stefans text men att han hittat problem i källtexten vittnar han själv om: ”Jag har i så stor utsträckning som möjligt undvikit att behandla Harrys ”inre”, då jag mer tror att förklaringen till Stäppvargens beteende ligger i extensiva fakto- rer”.1 I en intervju förtydligar han: ”Jag gillade inte riktigt den här
fokusen på hans person hela tiden” och han är också skeptisk till att det verkar som om ”allting är liksom beroende av honom lik- som”.2 Att han undviker Harrys inre, vilket får stor plats i roma-
nen, innebär att novellen blir mer handlingsbaserad än romanen. Det kan också förklara bytet av berättarstämma. Stilen är annor- lunda på fler sätt. I stället för de långa meningarna fyllda av adjek- tiv och metaforer som finns i romanen har novellen ett mer kort- hugget språk, ett medvetet val från Stefans sida.
Den undergenre som nyttjas är AU. Stefan använder samma hu- vudkaraktär som i romanen men har skapat en egen värld som inte har så mycket med romanens värld att göra. Han skriver att han ”tagit ganska stora friheter vad gäller miljön, tiden och handling- en”.3 I stället för att skriva utifrån en scen i romanen vill han fånga
budskapet i boken. Att merparten av novellen utspelar sig i Indien
1 Stefan, reflektion 2/2 – 10 2 Stefan, intervju 18/3 – 10 3 Stefan, reflektion 2/2 – 10
är inte helt ologiskt med tanke på Hesses vurmande för österländsk religion och filosofi.
Då det är en AU-historia vi har att göra med kan man förvänta sig att novellen ska vara löst baserad på källtexten. Så är också fal- let. Stefan förklarar hur han har gått till väga: ”Så därför bläddra- de jag ju runt i den nästan hela tiden när jag skrev liksom för att … för att en händelse i min novell skulle liksom svara på en annan i romanen”.1 Det stilgrepp som används mest är allusion, men det
finns också ett citat. På en skylt finns texten: ”Endast för… för- ryckta”, vilket det också gör i romanen. Det finns som sagt ett stort antal allusioner. I inledningen får man reda på att Harry slits mellan förnuft och känsla, om än något annorlunda uttryckt. Nå- got senare får man reda på att han är en stäppvarg och att det är människan och vargen i honom som tampas om herraväldet. Även episoden i romanen då Harry besöker en professor och dennes fru och förargas över ett porträtt på Goethe alluderas det på. I novel- len är det dock den europeiska företagsledaren, med byster av Gandhi och Goethe på sitt kontor, som blir offer för Harrys vrede. Harry frånsäger sig sitt uppdrag, vilket leder till att de börjar brå- ka: ”Harry tog skulpturen av Goethe och slog sönder den i ett plötsligt raserianfall”. I romanen slår Harry inte sönder porträttet men han funderar på att göra det. Stefan menar att han kunde ha skrivit avsnittet ”mer lågmält” men utrymmet tillät inte det.2 Här
skapar han alltså en dikotomi mellan öst och väst. Intressant är också att professorn, en auktoritet i dåtidens samhälle, ersatts av en företagsledare, något som skulle kunna ses som ett tecken i ti- den. Att det är Goethe som krossas symboliserar Harrys avstånds- tagande till den västerländska civilisationen och kan betraktas som intertextuell lek, vilken kräver källtextkännedom för att uppfatta. Det är också ett tämligen raffinerat sätt för Stefan att få in sam- hällskritik. Den genomsyrar sedan novellen. Exempelvis får tema- parken, som ska innehålla vilda djur och något slags replikor av folkets helgedomar, vara sinnebild för kommersialism och väster- landets profiterande på och exotisering av öst. Fler av romanens scener alluderas till, i synnerhet de avslutande scenerna på teatern.
1 Stefan, intervju 18/3 – 10. Jämför med Odysseus där varje kapitel har sin motsvarighet i källtexten,
Odysséen.
Även i novellen kommer Harry in i en korridor med flera olika dörrar vilka han går in genom. I ett av rummen råkar han ha ihjäl en man, vilket till hans stora förtret visar sig vara den andlige leda- ren, en pendang till det avsnitt i romanen där Harry tar livet av sin älskade Hermine. I ett annat rum ryser han när han ser reklam för temaparken med bilder på en domptör ”som piskade och slog vilda djur och elegant fick dem att lyda honom”. Även denna scen är starkt påverkad av en scen i romanen.
Även om Stefan använder romanen, inte minst genom allusio- nerna, kan man konstatera att han förhåller sig tämligen fritt till den. Minns att vi har att göra med transvokalisation och dessutom såväl temporal som spatial transformation. Det är också tydligt att han inte behandlar den med överdriven vördnad och respekt. I
Ångesten för inflytande ([1973] 1991, s. 200) skriver Bloom: ”Dik-
taren som ställs inför sitt Stora Original måste finna ett fel som inte finns där, och detta i själva kärnan av verket, han måste förneka fantasins största verkningar”. Det är vad Stefan gör när han häv- dar att han ändrade det så att Harry påverkas av yttre saker efter- som han tror att
om det här hade utspelat sig i verkligheten hade det ju varit pre- cis så också. Det tror i varje fall jag därför att, alltså jag tycker inte det finns nån liksom utveckling som bara sker inom en människa utan att liksom… det händer nånting samtidigt… utanför.1
Det är samhället som påverkar individen, verkar han mena, särskilt om man tar i beaktande den i novellen stundom vassa samhällskri- tiken. Ingen människa en ö. Bloom hävdar att ”[v]arje dikt är en vantolkning av en fadersdikt” (Bloom [1973] 1991, s. 208). Stefans novell kan ses som ett avståndstagande, ett motstånd, inte mot ro- manen i sig, men mot en av dess bärande tankar. Kanske skulle Stefans novell kunna uppfattas som ett fadersuppror, en korriger- ing av källtexten.