I Räddaren i nöden går Holdens rumskamrat Stradlater på dejt med Jane, en tjej som Holden är intresserad av. Då det är Holden som är berättare får läsaren inte följa med. Stradlater är förtegen om vad som skett men låter ana att något hänt mellan dem. Rick- ards novell ”Stradlaters” är skriven ur Stradlaters perspektiv. Han skapar scenen då Stradlater och Jane träffas. Dessutom skildras både scenen innan och efter dejten, då Stradlater och Holden mun- huggs. I novellen berättas scenerna, till skillnad från i romanen, av
Stradlater. I den första scenen gör Stradlater sig i ordning inför kvällen och ber Holden skriva hans engelskuppsats. Så följer dejten som blir misslyckad eftersom Jane inte är speciellt intresserad av Stradlater. Han går i stället till en kompis där ett gäng spelar brid- ge. När han kommer hem vill Holden veta vad som hänt på dejten, men Stradlater svarar undvikande vilket leder till slagsmål.
Novellen kan klassas som mimetisk ombildning. Den är väldigt källtextnära, eftersom två av novellens tre scener också återfinns i romanen. Trots att undergenren är perspektivskifte har Rickard försökt efterlikna stilen. Det är dock inte speciellt förvånande. Romanens stil har kallats teenage skaz och kännetecknas av ett tal- språkslikt flöde; det är sannolikt att Holden och hans kamrater har ett liknande språkbruk.1 Men man känner också igen det något
drastiska draget från Holdens inre monologer. Det finns även här: ”Man hör knappt den spinkiga killen när han kommer. Någon dag kommer han ge mig en hjärtinfarkt när han plötsligt dyker upp och knackar mig på ryggen”.
Intertextualiteten i novellen tar sig olika uttryck beroende på vilken scen det handlar om, vilket förstås har sin förklaring i att två av scenerna redan existerar. De är, med Barthes (1991, s. 384) ord, ”redan lästa”. Den första scenen inleds med en del eget skapat material; det krävs eftersom man får följa Stradlater då han är en- sam. När han kommer till sitt rum är Holden där. Då följer en del referat av komprimerande slag. Vad som är dialog i romanen åter- ges här med hjälp av indirekt tal och dessutom tolkas undertexten vid ett par tillfällen: ”Än en gång så undvek han min fråga och undrade vem som hade vunnit matchen”. Det finns också några ci- tat och citat som är något ändrade. Så följer dejtscenen som är Rickards skapelse; scenen finns alltså inte i romanen. Här finns ett par allusioner som hänvisar till källtexten. Man får t.ex. reda på att Jane ska vara hemma klockan halv tio. Den sista scenen är hämtad från romanen och, liksom den första scenen, består den till stor del av dialog. Både i romanen och i novellen slutar scenen med ett slagsmål mellan Stradlater och Holden. Holden är den svagare och får en del stryk, men trots det upphör han inte att förolämpa Stradlater med diverse invektiv. Även i denna scen finns en del ci-
tat, men det mest anmärkningsvärda är att de flesta av citaten har modifierats något. Ett talande exempel är när Rickard skriver: ”Holden, det här handlar ju om en basebollhandske!” Motsvaran- de replik i romanen lyder: ”Holden, herregud, det här handlar ju om en jävla basebollhandske!” (Salinger [1951] 2006, s. 51). Så fortsätter det. I replikskiftet som följer innehåller romanen sju svordomar, men i novellen är de fullständigt bortcensurerade. Skä- let skulle kunna vara att Rickard vill ge en annan bild av karaktä- ren än den man får i romanen; det är endast Stradlater som svär i inledningen av replikskiftet. Till Holdens svordomar finns bara en hänvisning: ”Han svor åt mig och kallade mig idiot”. Det kan ock- så bero på att han inte vill använda den sortens språk i en skolupp- gift. Det skulle i så fall kunna tyda på bristande genremedvetenhet. Catharina Nyström skriver att eleverna i hennes undersökning ver- kar tro att det finns en enda metod att använda när man skriver (2000, s. 102), en vanföreställning som även detta kan vara exem- pel på.
Också den misslyckade dejten kan vara ett sätt att göra novellen mer rumsren. I romanen svävar läsaren, liksom Holden, i ovisshet om vad som hänt, även om Holden befarar det värsta. Rickards tolkning av scenen skiljer sig dock från Holdens. Med hans egna ord:
Istället för att följa bokens intryck av att Stradlatters satte på tjejen, som var en nära vän till Holden, så skjutsade han hem henne tidigare än vad hon skulle vara hemma och gick sedan och somnade i en säng hos ett gäng som spelade bridge. Jag fick sedan besvara Holdens frågor som om Stradlatters bara retades och skulle verka häftig, utan något illa menat, och att Holden sedan stack tidigare från skolan endast berodde på ett missför- stånd.1
Att inget händer på dejten får alltså stora konsekvenser för det fortsatta skeendet. Stradlater återvänder med oförrättat ärende; det var inte så han tänkt sig kvällen. Rickard tvingas därför fundera ut vad Stradlater ska sysselsätta sig med innan han kommer hem två
timmar senare. Stradlater är, i Rickards tolkning, inte den skräv- lande, svärande, nonchalanta karlakarl han är när Holden får föra ordet.
Ett exempel på det är att Holden i romanen kallar Stradlater gris, inte minst på grund av dennes äckliga rakhyvel, vilken han verkar fullständigt omedveten om eftersom han är så förälskad i sig själv. I novellen däremot är Stradlater fullt på det klara med att rakhyveln behöver rengöras, men han har inte tid just då. Detta är också ett exempel på intertextuell lek. Alluderandet på rakhyveln kräver kunskap om källtexten för att bli meningsfull. Läsaren vet vad Holden tycker om Stradlater, något Stradlater svävar i full- ständig ovisshet om.
Vad som också skulle kunna vara intertextuell lek är att Jane kallas Jean av Stradlater. Även i romanen använder han fel namn, vilket Holden syrligt kommenterar. Det är mycket möjligt att det är en miss av skribenten, men eftersom det är Stradlater som berät- tar historien är det logiskt att han kallar henne Jean. Det krävs kunskap om källtexten för att uppfatta denna potentiella intertex- tuella lek.
Eftersom större delen av novellen består av redan existerande scener och både Stradlater och Holden figurerar i dem innehåller novellen många citat, vissa något ändrade, och referat. Källtexten lämnas dock i den egenkomponerade scenen, då Rickard fyller i källtextens tomrum. Tyvärr är scenen dock kort och refereras. Då scenen är viktig för novellen skulle den ha kunnat få mer utrymme. Men möjligen vittnar förfarandet om en rädsla för att göra ”fel”. Det är mycket tryggare att använda redan befintliga scener. Större avvikelser från källtextens universum verkar kräva relativt stort självförtroende, en säkerhet som många elever inte har.