Hur blivande musiklärare, redan vid utbildningsstarten, ser på olika aspek ter av sin kommande yrkesutbildning har i Sverige undersökts av Christer Bouij (1988) och Stephan Bladh (1990). Bladhs undersökning, vars syfte var att insamla information som grund för fortsatta studier av den högre musi kutbildningen, byggde på enkätsvar från 169 studerande vid samtliga sex
musikhögskolor. I undersökningen ställdes frågor om de blivande musiklä rarnas sociala bakgrund, fritidsintressen, förväntningar, yrkestankar mm. Bladh rapporterade att fyra av tio föräldrar till de blivande musiklärarstu-denterna hade högskoleutbildning och att andelen yrkesverksamma lärare var mycket stor inom den undersökta gruppen.
Vidare framgick av Bladhs undersökning, att nära åtta av tio hade minst en spelande förälder och att piano var det klart vanligaste instrumentet. Över hälften av de tillfrågade uppgav att folkhögskolans musiklinje var den ut bildning som betytt mest för deras musikaliska utveckling och en av tre sade sig tillhöra någon frikyrka eller samfund. Av resultaten framgick också att de blivande musiklärarna generellt sett ansåg att musikerutbildning hade högre status än musiklärarutbildning men att i en situation med "fritt val", sju av tio ändå skulle välja musiklärarutbildningen.
Bouijs undersökning byggde på intervjuer med nyantagna studerande på instrumental och ensemblelärarlinjen (IE) vid en av landets musikhögsko lor. Resultaten visade att de blivande lärarna såg mycket positivt på sin fö restående utbildning, med den allmänna motiveringen att högskolestudi erna uppfattades som ett sätt att kunna fortsätta med det man var mest in tresserad av - musik. Bouij beskriver tre idealtyper musikstuderande: Den allmänt musikintresserade som, utan att vara särskilt målinriktad i sina ambitioner, ser en möjlighet att genom högskolestudierna kunna fortsätta att syssla med musik och så att säga "på köpet" skaffa sig en yrkesutbildning.
Musikläraren, som sätter intresset för barn och undervisning i centrum och som, enligt Bouij, sannolikt är den som har bäst förutsättningar att kunna se helheten i utbildningen. Den tredje idealtypen, vars främsta kännetecken är det utpräglade intresset för huvudinstrumentet, benämns musikern. Hos musikern framtonar också tydligast en kunskapssyn som betonar musiklä rarens roll som förebild och förebildare och synen på undervisning som re produktion.
En annan svensk studie som handlar om hur blivande musiklärare uppfat tar sin utbildning och kommande yrke är Brändström & W iklunds (1993b) undersökningar om musiklärarstuderandes skolförlagda praktik. Bland ett antal begrepp som genererades bedömdes begreppsparet musikerkod - lä-rarkod vara av särskilt intresse. Därutöver identifierades ett antal dimensio ner i musiklärarens yrkessituation benämnda social-, individ-, instrumen-tell-, karaktäristika- samt administrativa dimensionen. Sammantaget kan dessa begrepp och dimensioner ses som uttryck för de blivande musiklärar nas samlade uppfattningar och föreställningar om musiklärarens yrkes sammanhang.
En i flera avseenden epokgörande forskning om den högre musikutbild ningen i Sverige är Bengt Olssons (1993) doktorsavhandling om SÀMUS-utbildningen, som i hög grad kom att stå modell för den nya musiklärarut bildning som infördes i samband med högskolereformen 1977. Olsson be traktar musikpedagogikens förutsättningar som ett dialektiskt samspel mel lan ett didaktiskt perspektiv och ett samhällsperspektiv, som uttryck för de diskussioner, utredningar och beslut inom utbildnings- och kultursektorn
som ledde fram till den kulturpolitiska propositionen 1974 och OMUS-re-formen. I avhandlingen, vars syfte var att utveckla analysredskap för förän dringsprocesser inom högre musikutbildning, avspeglas motsatsförhållan den mellan reproducerande konservatorieideal och förändringsinriktade förhållningsätt till musikundervisning. Bl a problematiseras och diskuteras relationen mellan kulturarvets betydelse visavi eget skapande, musikalisk yrkesutbildning kontra musikalisk bildning samt den studerandes eget an svar och självverksamhet i utbildningen ställt i relation till de mekanismer för styrning och kontroll som utbildningen förfogar över.
En av de första vetenskapliga arbeten med syfte att belysa musiklärarstude randes egna uppfattningar kring sin yrkesinriktning och yrkesidentitet pre senterades av L'Roy (1983). A vhandlingen, som byggde på intervjuer och enkätsvar från sammanlagt 203 studenter vid ett amerikanskt universitet (North Texas State University), visade att engagemanget för de delar av ut bildningen som var specifikt kopplade till lärarrollen var förhållandevis svagt, och att lärarkandidaterna under loppet av sin utbildning inte hade utvecklat en klar identitet i sitt förhållningssätt till läraryrket.
L'Roy konstaterade att det hos de blivande musiklärarna saknades normer och värderingar som kunde relateras till en professionellt formad ideologi, innefattande en gemensam yrkeskod och kunskapsbas för musikpedagogisk verksamhet. Många av de blivande lärarna betraktade läraryrket som ett andra eller tredje alternativ efter att först ha haft ambitioner att bli solist ("performance") eller professionell orkestermusiker. I studien uppmärk sammades omständigheten att musiklärare ofta i tidig ålder påbörjar sina instrumentala studier och att detta, tillsammans med omgivningens stöd och bekräftelser, sannolikt bidrar till att yrkesgruppen i högre grad än många andra lärarkategorier tenderar att identifiera sig särskilt starkt med sin ämnesspecifika inriktning. Av resultaten framgick också att studerande med tidigare undervisningserfarenhet, visade större intresse för de delar av utbildningen som var direkt knutna till "lärarfärdigheter". Detta leder L'Roy till den, enligt vår åsikt, inte helt självklara slutsatsen att engage manget för läraryrket sannolikt kommer att öka i takt med att lärarerfaren heten ökar.
I en brittisk studie har Roberts (1990) visat hur den sociala miljön påverkar musiklärarstuderande i formandet av deras identitet som "musiker". Ro berts hävdar att vad som räknas som "musiker" är socialt konstruerat och kommer att variera över tid såväl inom individer som mellan individer. Studien utgick från ett sociologiskt perspektiv och de frågor som stod i fokus var: Vem är jag som student, hur ser jag på mig själv, vems synsätt värderar jag, vilka i min omgivning stöder min "image" och på vilket sätt förmedlas denna image till omgivningen?
Studien, som byggde på observationer och intervjuer med studenter vid tre olika universitet, utgick från förutsättningen att den sociala omgivning i vilken utbildningen försiggår, bidrar till att forma de studerandes självbild och yrkesidentitet. Resultatet visade att musiklärarstuderande, i jämförelse med musikerstuderande, tenderar att uppfatta sig själva som "andra rang
ens musiker", och att denna etikett leder till att man inte sällan upplever sig som "andra rangens människor". För att komma bort från denna "stämpel" söker de studerande med hjälp av olika symboliska handlingar och förhåll ningssätt skapa en idealiserad bild av sig själva som "musiker".
"Many music education students appear to want to live a construction of re ality that confirms on them an identity as the kind of 'musician' that fits into a world they can seldom enter. While they often claim that they have a 'talent' to justify this identity, they typically offer reasons as to why this ta lent may not be fully realised" (Roberts, 1990, s 423).
Problemet med att utbilda kompetenta och väl fungerande musiklärare, menar Roberts, kommer i hög grad att handla om att förstå de identifika-tionskapande processer som individerna genomgår under utbildningen, och de förhållningssätt och handlingsmönster som de studerande i interak-tion med sin omgivning etablerar (jfr även Roberts, 1993).
I många länder ges utrymme för olika parallella vägar för utbildning till musiklärare. I USA, från vilka merparten av våra referenser som berör den högre musikutbildningen är hämtade, skiljer sig utbildningarna avsevärt såväl inom som mellan olika konservatorier, "colleges", "art schools" och universitetsinstitutioner. Men även om innehåll, målsättningar och tyngd punkter varierar starkt, omfattas majoriteten av de institutioner och inrätt ningar vid vilka musiklärare utbildas av den internationellt mycket spridda konservatorietraditionen, vilket bl a innebär att musikerfärdigheter kopp lade till klassisk, västerländsk musiktradition uppfattas som viktiga och ef tersträvansvärda (jfr Miller, 1993).
Kingsbury (1988) framhöll, i en etnografisk studie av ett konservatorium i USA, varje lärares artistiska kvalitet och odlandet av studenternas talang som de kanske två viktigaste hörnstenarna i konservatoriets inre liv. Kon-servatorielärarna beskrevs som det "nav" kring vilka de egna studenterna samlades, och relationen mellan student och lärare liknades vid ett "pa-tron-client" förhållande. I avhandlingen visades hur enskild undervisning bildar den kärna kring vilket konservatoriets övriga verksamhet cirkulerar, och hur studenterna ofta tar till sig sin huvudlärares ("applied teacher") åsikter och förhållningsätt och gör dem till sina egna.82 En beundrad lärares ståndpunkt uppfattas ofta av studenten som mer relevant än skolans över gripande policy vilket, enligt Kingsbury, inte sällan leder till inominstitu tionella störningar och konflikter. I konservatorietraditionen är relationen till mästarna en central och ständigt närvarande tanke; en relation som förmedlas via pedagogiska linjer enligt principen: har studerat för Den som har studerat för Den... som i sin tur var elev till mästaren.83
82 Den bild som Kingsbury förmedlar i sin studie, styrks av Gliddens (1988) beskrivning:
"Music students receive rather special treatment in comparision with students in almost any other college or university discipline (...) The one to one mode of instruction has been ac cepted as the norm for m any years, and most faculty members and music administrators do not seriously question its necessity" (s 245).
"The importance (...) is to present each faculty member as the individual conservator of a distinct and distinguished musical heritage" (...) study with me, the implicit message runs, and I will introduce you to the ways of music transmitted to me by the masters" ( s 45).
Beskrivningarna och slutsatserna i Kingsburys arbete överensstämmer i hög grad med Plaskets (1992) st udie vars centrala forskningsproblem kan sam manfattas i följande fråga: Hur kan konservatoriet, med dess utpräglat kon-kurrens- och tävlingsinriktade atmosfär, bredda den studerandes synfält och förbereda för andra aspekter av livet än de rent färdighetsmässiga? Resulta ten, som byggde på intervjuer och observationer (n=168), visade att det fanns spänningar och potentiella konflikter inbyggda i uppgiften att både utveckla långt drivna färdigheter i musik och samtidigt ta ansvar för andra aspekter av den studerandes utveckling.
De konflikter som uppstod, visade sig främst ha att göra med bristande kon sensus om utbildningens mål och de varierande uppfattningar hos studen ter, lärare och skolledning om vad som värderades som viktigt i utbild ningen. Tolkning och värdering av utbildningsmålen gjordes i praktiken oftast av de studerande och lärarna själva, med bristande helhetssyn och tendenser till fragmentarisering som följd. Ett skäl till fragmentariseringen förklarades av att många lärare var anställda på timbasis, vid sidan av deras huvuduppgift som professionella musiker, och att de därför bara såg och värderade "sin del" av utbildningen.
Av resultaten framgick också hur enskild undervisning på huvudinstru mentet dominerade och hur andra dimensioner av utbildningen uppfatta des som underordnat detta fokus. Detta ledde till att andra delar av utbild ningen tenderade att uppfattas som mindre angelägna och de diversifierade kraven som frustrerande för den enskilde studenten.84 Vidare rapportera des att det som av de studerande själva upplevdes som positivt för den per sonliga utvecklingen, framförallt förklarades som en följd av den nära och förtroliga relation som de flesta studerande sade sig ha till sin instrumentlä rare. Den tillit och intensitet som karaktäriserar ett mästar-lärlingsförhål-lande kan, menar Plasket, vara fruktbart och utveckmästar-lärlingsförhål-lande men innebär sam
83 Undervisningsformer knutna till konservatorietraditionen och så kallad mästarundervis-ning har i Sverige beskrivits av bl a Molander (1994); Olsson (1993) och Saar (1989). Saar skriver: "En stor del av undervisningen bedrivs t ex fortfarande i form av individuella lektio
ner enligt en ' mästare-gesäll ' modell. Elevens uppgift är att så nära som möjligt efterlikna sin lärare. Det är i det musikpedagogiska språkbruket fortfarande vanligt att man talar om att det syns och hörs att man varit elev till den och den" (Saar, 1989, s 9).
84 Teilstrom (1977) hävdar att musiklärarstuderande tenderar att vilja specialisera sig inom de musikpecifika ämnesområden som de själva har valt och är intresserade av, samtidigt som de har en benägenhet att ignorera de mer lärarinriktade delarna av utbildningen. De stude randes attityder och förväntningar kan, enligt Tellstrom, ofta sammanfattas i påståendet: "I
tidigt ett högt spel för den enskilde genom att det ökar dennes beroende och sårbarhet.85
Ur en något annan synvinkel än de studier som hittills refererats, under sökte Harris (1991) hur lärare verksamma i högre universitetsutbildning inom musikområdet dels uppfattade sin yrkesroll, och dels värderade gra den av upplevd inre tillfredsställelse i yrket. Studien, som byggde på enkä ter med uppföljande intervjuer (n=277), visade att det fanns ett klart sam band mellan yrkesidentifikation och arbetstillfredsställelse. Majoriteten av lärarna identifierade sig starkare med musikerrollen än med lärarrollen och upplevde också störst tillfredsställelse med de delar i tjänsteutövningen som innehöll konstnärligt kreativa moment. Detta var, enligt Harris, ett väntat resultat eftersom det övervägande antalet lärare själva hade varit konstnärligt inriktade i sin egen utbildning och karriärambition.
Harris uppmärksammade också det paradoxala förhållandet att trots att ma joriteten av lärarna ägnade den mesta tiden åt undervisande uppgifter, titu lerade sig de allra flesta som musiker ("performers") och inte som lärare.86
Den grupp som identifierade sig som antingen lärare eller både lärare och musiker, uppfattade undervisningsuppgifter som mer stimulerande och tillfredsställande i f örhållande till de som identifierat sig som endast musi ker. En slutsats i avhandlingen är att anpassning till- och accepterande av lärarrollen är vital och viktig för den inre arbetstillfredsställelsen hos lärare verksamma i högre musikutbildning.
En studie som i flera avseenden påminner om Harris studie är Kims (1993) avhandling om hur de som utbildat sig till musiker, men av olika skäl äg nar sig åt undervisning, upplevde och hanterade denna situation. Eftersom i högre utbildning konstnärlig kompetens tenderar att värderas högre än pe dagogisk, blir konsekvensen att de lärare som anställs i dessa skolformer ofta har en hög konstnärlig nivå men saknar adekvat pedagogisk utbild ning. Kim pekar på problemet att de som genomgår musikerutbildning ofta omfattar föreställningen att ämnen som pedagogik och undervisningsme todik är irrelevanta för yrkessituationen. Hon sammanfattar i fem punkter
85 Rainbow & Froelich (1987) diskuterar olika "sanningskällor" och den variant benämnd "experth truth", som ofta leder till ett okritiskt accepterande av auktoriteter och omhul dande av föreställningen att vissa människor, i kraft av sin position, har bättre och riktigare svar på frågor än de som inte innehar denna position.
86 Resultaten från Harris studie understödjer resultat från tidigare forskning om allmän lä rarutbildning. Schneider (1987) diskuterar problem som handlar om inbördes statusförhål landen mellan olika akademiska utbildningar, och menar att lärarutbildning fortfarande be traktas som en disciplin med relativt låg status i den akademiska världen. Detta leder, me nar Schneider, i sin tur till att många lärarutbildare inte ser sig själva som lärarutbildare, och hon ger följande delförklaring:
"There are several explanations as to why faculty members maybe reluctant to identify themselves in the area of teacher education. First, issues of low status have continued to be associated with teacher education, and perhaps identifying with such an area creates pro blems of l ow self-esteem" (s 224).
några vanligt förekommande föreställningar som hon menar ofta synlig-görs i sammanhang som rör musikutbildning:
1. Begåvade studenter har förmåga att själva lära utan särskilt mycket lär ar-ledd undervisning;
2. Det behövs inte någon särskild utbildning för att kunna undervisa;
3. Det är studentens fel (och inte lärarens) om framstegen uteblir;
4. Att uppträda på scenen med musik ("performance") är det enda sättet att leva ett liv med musik som också ger belöning;
5. Undervisning uppfattas som en mindre kreativ och meningsfull syssel sättning än att uppträda som musiker (s 8, vår översättning).
Som motbild till dessa föreställningar betonar Kim den viktiga pedagogiska uppgift som undervisande musiker ("artist-teacher") har i högre utbildning, och angelägenheten av att musikerutbildningen måste kunna fullfölja det dubbla syftet att utbilda till både musiker och pedagog. Hon sammanfattar sin argumentation i tre grundteser som sammantaget utgör basen för en som hon benämner "musikutbildningens filosofi": Vikten av att som peda gog och musiker bidra till ett för eleven harmoniskt liv, värdet av att i un dervisningen kunna förmedla sin egen musikaliska inspiration till studen terna samt betydelsen av att kunna bibringa de studerande en förståelse av vad som faktiskt skiljer musikeryrket och läraryrket åt.
Studier med allmän inriktning mot praktisk, estetisk utbildning ("fine arts") har genomförts av bl a Cline-Abrahams, (1988) och Coopersmith, (1992). Inom detta forskningsområde, har Clinton (1991) undersökt hur lä rare i praktiskt estetiska ämnen i "high school" uppfattade sin yrkesidenti tet, vilka andra grupper och individer i skola och samhälle som de främst identifierade sig med samt hur de värderade sin sociala position och status. Resultaten från huvudundersökningen, som omfattade ett urval av totalt 45 lärare inom områdena bild, drama och musik, visade att de 15 musiklä rarna i stort sett var tillfreds med sin situation. De allra flesta argumente rade för ett ideal som balanserade mellan att vara lärare på heltid och utö vande musiker på deltid. När musiklärarna uttryckligen ombads ta ställ ning för vilken av de två karriärvägarna de skulle föredra om de hade ett "fritt val", sade de sig föredra läraryrket framför musikeryrket. Lärarna sade sig trivas i den dubbla funktionen som både lärare och musiker med moti veringen att dessa båda roller kompletterar varandra ("det bästa av två värl dar").
Av Clintons studie framgick också att den konstnärliga utvecklingen upp fattades som viktig för den egna personliga tillfredsställelsen, men fram förallt för att en god konstnärlig nivå också skulle hjälpa dem att bli bättre i sin lärarroll. Generellt sade sig musiklärarna vara nöjda med sin sociala po sition även om den dominerande uppfattningen var att lärarens sociala sta tus var lägre än den utövande solistens eller musikerns. Att utveckla yrke sidentitet handlar, enligt Clinton, i hög grad om formandet av föreställ ningar, värderingar och attityder. Detta kan, menar han och hänvisar till ti digare forskning, för lärare som undervisar i praktisk-estetiska ämnen upp
levas som problematiskt eftersom de upplever att de bär på dubbla identite ter i sin yrkesutövning.
Jergensen (1991) har beskrivit musiklärarrollen och den studerandes öv ningsaktivitet på ett sätt som står väl i samklang med de idéer som varit vägledande för delsyfte 5 (kap 7).87 Jorgensen ser övning som en undervis ningsaktivitet som innebär att den som övar, undervisar sig själv och också tar ansvar för sin egen inlärning. Det innebär att lärararbetet ges en mer långsiktig inriktning och lärarrollen en ny och delvis annan innebörd än vad som normalt förknippas med traditionell musikundervisning. Lära rens huvuduppgift blir i ett sådant utbildningsklimat främst att undervisa på ett sätt som gör att studenten utvecklar allt större självständighet. I Jor gensens tankevärld betraktas övning som både medel och mål, vilket fram går av hans egen beskrivning av övningsbegreppet:
"Essensen i dette syn på övning er at det er du, som person, som utvikler deg, det er ikke bare den delen av deg som har med musikk à g]0re. Öv ningen har altså ikke din musikalske utvikling som sitt heyeste målnivå, men din utvikling som person, som menneske" (Jorgensen, 1991,s 17).