Den svenska musikskolan startade i liten skala under 1930-talet och den grundläggande idén var att föräldrarnas ekonomi inte skulle vara avgö rande för vilka barn som skulle få lära sig att spela. De alternativ som tidi gare stod till buds var främst privatlärare samt viss instrumentalundervis ning i de högre allmänna läroverken. Båda dessa möjligheter var stängda för det stora flertalet av svenska barn och ungdomar. KM har efter andra världskriget utvecklat en mycket omfattande verksamhet. Många av dagens unga och medelålders kvinnor och män har för liten eller ingen kostnad fått instrumental- eller sångundervisning i sin hemkommun. Vid en in ternationell jämförelse är det tämligen unikt att på detta vis erbjuda kvalifi cerad musikundervisning till en bred allmänhet.
När det gäller att värdera musikskolans kvalitativa resultat är det som Sun-din (1988) skriver, nödvändigt att utgå från två olika elevgrupper med skilda målsättningar: dels de som fortsätter in i den högre musikutbild ningen och dels alla de övriga som spelar utan sådana planer. I fråga om den första av dessa grupper så har enligt de flesta bedömare KM lyckats mycket bra. Den höga instrumentala nivån på musikhögskolorna samt det
^ Som progressivismens anfader inom pedagogiken brukar John Dewey uppges (se t ex 1966, 1980). En svensk översikt av progressivismen ges bl a i Svedberg & Zaar (1988) och en fördju pad historisk genomgång återfinns hos Lundgren (1986,1988,1989).
18 Begreppet senmodernitet används av ungdomskulturforskare som Fornäs (1989): '7 think it
is a better term than post modernity since the forces of modernization are really not broken, but radicalized" (s 35).
stora antalet svenska toppsolister torde till stor del vara positiva effekter av musikskolans verksamhet (jfr Ling, 1990).
Hur är det med den andra gruppen: blivande amatörmusiker samt de elever som inte kommer att vara musikaliskt aktiva som vuxna? Denna elev grupp, som är i särklass störst inom KM, måste naturligtvis föras in i kvali tetsdiskussionen. Vilka upplevelser dessa barn har av sina musikstudier är, utifrån denna studies problemställningar, av stort intresse. En tredje grupp som ej får glömmas bort i sammanhanget är de barn och ungdomar som inte går i musikskolan. Vilka faktorer ligger bakom deras val att inte an mäla sig?
KM står öppen för alla svenska barn och ungdomar och erbjuder alltså "lika chanser" för alla. Tidigare undersökningar visar dock att det tycks vara me delklassens barn som studerar vid KM i störst utsträckning (jfr Björnberg, 1981; Sundin, 1988). Sett i ett utbildningssociologiskt perspektiv kan studier vid KM betraktas som en utvidgning av de kurs- och ämnesval som görs till högstadiet med liknande socialt differentierande effekter (jfr Arnman & Jönsson, 1985). R ekryteringsstudien är inriktad mot KM i Piteå och den ut går huvudsakligen från följande frågeställningar: Är de tidigt formulerade jämlikhetsmålen uppfyllda - har alla barn i realiteten lika stora chanser att studera vid KM? Finns det några sociala eller könsmässiga mönster när det gäller vilka barn och ungdomar som spelar inom KM och vilka som avbry ter sina musikstudier efter kort tid?
Att spela eller inte spela vid KM kan betraktas som en del av den enskilda familjens levnadsmönster. Föräldrarnas yrkesposition - kapitalvolym samt fördelningen av ekonomiskt och kulturellt kapital - kan inte ensam för klara detta mönster, men måste betraktas som en av de viktigare bakgrunds faktorerna. Familjens musikvanor - barnens musikaliska bakgrund - är en del av det kulturella kapital som förmodligen är av stor betydelse i sam manhanget. Det ligger nära till hands att studera vid KM för de barn som har föräldrar och kanske också syskon som spelar. Dessutom framkommer det ofta att det är betydligt vanligare bland flickor än pojkar att studera vid musikskolan. Valet att studera musik tycks alltså vara kopplat till både kön, social och musikalisk bakgrund.
En faktor som också påverkar om barn och ungdomar studerar eller inte studerar vid musikskolan är, var i kommunen man är bosatt, vilket i sin tur ofta är bundet till social bakgrund. De flesta svenska tätorter har tydligt avgränsade låg- och högstatusområden, med sinsemellan stora skillnader i livsstilar. Som Arnman & Jönsson (1985) ha r visat, så leder bostadssegrega tionen i det svenska samhället till olika utbildningsvägar för barn ur olika sociala skikt. Detta leder till att det är vanligare att barnen spelar vid KM i villaområden än i höghusområden (jfr Harm s, 1990). Det är dessutom ur so ciologisk synpunkt mycket som talar för att skillnaden mellan att leva i sta den och på landsbygden är betydande. Det kan vara fallet även i en så förhål
landevis liten stad som Piteå, men skillnaden mellan glesbygd och en stad av Stockholms eller Göteborgs storlek är naturligtvis ännu tydligare.19
Bakgrundsfaktorerna social bakgrund, bostadsområde och kön kan med en sammanfattande term benämnas objektiva livsvillkor (jfr Bourdieu, 1986). Termen objektiv används i detta sammanhang för att betona de materiella och "mätbara" förhållanden som människor är underkastade: levnadsstan dard, utbildningsnivå, hälsa, bostad etc. Den subjektiva upplevelsen av lev nadsbetingelserna, de subjektiva livsvillkoren, är givetvis också av stort in tresse men har ej högsta prioritet i den här studien. Tilläggas bör att gränsen mellan vad som är objektiva respektive subjektiva livsvillkor är flytande och närmast att betrakta som en teoretisk konstruktion.
Benägenheten att studera vid musikskolan är som tidigare framgått till stor del en produkt av familjens objektiva livsvillkor. Det är rimligt att anta att också fritidsmusicerande, instrumentval och idrottsaktivitet20 är påverkade av de objektiva livsvillkoren. Tillsammans kan dessa olika val betraktas som investeringar i symboliskt kapital - föräldrars och barns mer eller mindre medvetna strategier för att skapa så goda livschanser som möjligt. På samma sätt som tidigare avses de objektiva livschanserna, dvs yrken med bra lön, goda arbetsförhållanden och så hög social status som möjligt med utgångspunkt tagen i familjens socioekonomiska ställning.
I intervjustudien om KM ingår även en undersökning av vilket yrke olika elevgrupper helst skulle vilja ha i vuxen ålder. Vilka möjlighetshorisonter
har tolv- trettonåringar och hur gestaltar sig dessa för barn ur olika sociala skikt? Med begreppet möjlighetshorisont, som är centralt i Bourdieus ut bildningssociologi, avses att människor internaliserar de framtidsutsikter som är realiserbara och ligger inom räckhåll för den sociala grupp som de tillhör.
"...den bild som eleverna (och deras föräldrar) ur olika sociala grupper gör sig av tänkbara framtida utbildningsvägar är ett slags 'intuitiv statistik', en transformering av de objektiva chanser som ett barn ur den aktuella grup pen har att ta sig vidare till olika typer av utbildning" (Broady, 1990, s 241). Det är emellertid viktigt att understryka att möjlighetshorisont inte är det samma som objektiv livschans, dvs sannolikheten att förverkliga sina framtidsplaner. Som tidigare framgått kan habitusbegreppet betraktas som ett förklarande mellanled mellan individers och gruppers objektiva livs villkor och praxis. Praxis avser i detta sammanhang mänskliga aktiviteter
19 Piteå Kommun hade årsskiftet 92/93, 40 766 invånare och är till ytan en av landets största kommuner. För en skönlitterär behandling av relationen stad - landsbygd, se "Essä om Ge meinschaft und Gesellschaft" (Asplund, 1991).
20 Franzén (1994) behandlar hur utövande av idrott bland ungdom kan förstås utifrån ett kul-turteoretiskt perspektiv. Valet av idrottsgren visar sig vara bundet till social bakgrund. Det är enligt Franzén närmast en truism att medelklassens barn föredrar individuella grenar medan kollektiva sporter oftast utövas av arbetarklassen. En intressant avvikelse är t ex boxning som av tradition utövas av "dem som 'från ingenstans' vill slå sig fram" ( s 243).
och handlingar - i denna studie framför allt sådana situationer som är för knippade med att lyssna, studera och utöva musik. Figur 2 beskriver habi tus förmedlande funktion och innebär samtidigt en positionsbestämning av undersökningsfältet för de två empiriska studierna om KM.
Nedärvt ^ Objektiva habitus •Praxis • Objektiva
kapital livsvillkor livschanser
Figur 2. Undersökningsfältet med habitus som förmedlande instans.
Det som ligger till vänster och till höger om rektangeln representerar dåtid respektive framtid och kan sägas utgöra den fond mot vilken undersök ningen avtecknar sig. Dåtid är här betecknad som nedärvt kapital - något som också skulle kunna uttryckas i termer av släktens livshistoria. Med ka pital menas i detta sammanhang både ekonomiska och materiella tillgångar samt kulturellt och socialt kapital.
Om framtiden kan man naturligtvis ingenting veta och den låter sig ej hel ler empiriskt prövas inom ramen för denna studie annat än i form av del tagarnas yrkesplaner. Som tidigare antytts är de samlade kapitaltillgångarna högst olika för olika sociala grupper, och genom habitus förmedlande funk tion följer motsvarande ojämlikhet i objektiva livschanser. Habitus är per definition både strukturerad struktur och strukturerande struktur: en pro dukt av individens objektiva livsvillkor och med en inneboende förmåga att förutsäga framtiden.
För att återknyta till syftet kommer vi att betrakta barnens musikaktiviteter som en användning av musik och musikutbildning. I begreppet använd ning ligger att barnens och föräldrarnas val och handlingar är aktiva och meningsbärande men de begränsas samtidigt av vanetänkande och out sagda ramar. Att barnen använder musik och musikutbildning implicerar också att det inte i första hand är musikens estetiska funktion som fokuseras utan andra aspekter - varav vissa är misskända som t ex investeringarna i kulturellt kapital. För att betona att olika socioekonomiska grupper använ
der musik och musikutbildning på olika sätt, kan man tala om en social användning.
Inom musikvetenskap, musiksociologi och musikantropologin görs ofta en distinktion mellan begreppen användning och funktion. Användning (use) betecknar för det mesta något konkret som lätt kan verbaliseras av "användarna" medan funktion (function) syftar på den helhet som är mer abstrakt och som konstrueras av forskaren (jfr Adorno, 1976; Olsson, 1993; Thorsén, 1980). Vår definition av begreppet har mest gemensamt med det senare av dessa termer men vi har samtidigt funnit det svårt att finna ett verb som täcker in betydelse av substantivet funktion. Detta har möjligen också samband med att vårt perspektiv ej är musikvetenskapligt utan mu-sikpedagogiskt - i fokus står aktörerna. Vi menar med andra ord att termen funktion gärna leder tankarna bort från "användaren" som handlande sub jekt och har därför i denna avhandling föredragit verbet använda eller sub stantivet användning.
Sociologer avser ofta att avslöja en social användning av konst med den uppenbara risken att bryta dialogen med de som befinner sig innanför kon stens fält. Musiker och musikpedagoger har många gånger svårt att förlika sig med tanken att det existerar en social användning av musik. Inom mu sikens fält odlas begåvningsmyter, och en syn på talang som något som uppstår oberoende av sociala och kulturella kontexter. Att ifrågasätta musi kens immanenta värde är i många fall detsamma som att ifrågasätta musi kernas och musikpedagogernas världsbild - en grov tabuöverträdelse. För att tala med Bourdieu (1992):
"Sociologi och konst trivs inte bra ihop. Det kan bl a bero på att konsten och konstnärerna inte tål att den föreställning de har om sig själva kränks. Kon stens värld är en trons värld: man tror på begåvning, på den unike ska paren som ingen har skapat och när sociologen, som vill förstå, förklara och begreppsliggöra, kommer instörtande är skandalen ett faktum. Han bryter förtrollningen, utövar reduktionism, han är kort sagt oanständig eller, vil ket är samma sak, kättersk" (s 55).
I fråga om musik menar Bourdieu, att bland alla konstformer intar den en särställning genom sin ordlösa karaktär och "okroppslighet" - den är för knippad med själen. Att vara okänslig för musiken är enligt Bourdieu (1992) a tt vara barbarisk och han skräder icke orden när han talar om den sociala användningen av (konst)musik:
"Musiken representerar den mest radikala, den mest absoluta formen av världsförnekande - i synnerhet förnekandet av den sociala värld alla konst former förnekar. Ingen praktik är mer klassificerande, mer distinktiv, dvs mer intimt knuten till den samhällsklass eller det skolkapital man innehar, än att besöka konserter eller att kunna spela ett 'nobelt' musikinstrument"