Frekvensen för specifik SUM-elever

Inom ämnesområdet utbildningsvetenskap forskar man om bland annat lärande, kunskapsbildning och kunskapstraditioner. Även ämnesdidaktik, specialpedagogik samt utbildningssystemets roll i samhällsutvecklingen ryms inom utbildningsvetenskapen. Det har tidigare varit vanligt att skolan har hanterat elevers olikheter genom särskiljning och segregerande lösningar. Elever med låga prestationer i matematik har ofta blivit diagnostiserade och bedömts ha en dysfunktion, i detta fallet dyskalkyli. Som jag framhöll i bakgrunden till avhandlingen (kapitel 2) , är en räknestörning något som avviker från det normala. En specifik räknestörning benämns vanligen med begreppet dyskalkyli. För det mesta har man i skolan diagnostiserat elever för att kunna avgöra vilken hjälp eleven behöver. Emellertid är det i första hand ett pedagogiskt problem om en elev har låga prestationer i matematik. Skolans ökade ansvar för den enskildes kunskapsutveckling har emellertid bidragit till ett ökat intresse för biologiska förklaringar till skolsvårigheter.

Andelen elever i årskurs 9 som har betyget F endast i matematik och som presterar normalt i andra ämnen (Specifik SUM-elever) var 0,4 procent. Mitt resultat

sammanfaller med de frekvenser som tidigare har tagits fram av Olof Magne som har utfört en omfattande forskningsverksamhet inom fältet låga prestationer i matematik (Engström 2016). I sin undersökning av folkskolelever i Göteborg på 1950-talet (beskrevs på sidan 19) som omfattade över 6000 elever visade Magne (1958) att de elever som uppvisade låga prestationer endast i matematik men inte i andra ämnen, det vill säga räknesvaga elever som var normalt begåvade, uppgick endast till mellan 2 och 3 promille av hela antalet skolpliktiga elever. Det var en mycket mindre andel än som ursprungligen hade förväntats av Magne när studien påbörjades (Engström 2016). Många elever med låga resultat som befinner sig inom en normal variation har inte någon neurofysiologisk orsak till de låga prestationerna. Det finns idag empiriskt stöd för att huvuddelen av elever med låga prestationer i matematik faller inom ramen för en normal variation. I Medelstaundersökningen (Engström & Magne 2003) gjordes ett försök att uppskatta andelen elever med en räknestörning. Man gjorde bedömningen att det kunde handla om högst en halv procent av eleverna.

Det förekommer olika uppgifter i forskningslitteraturen om hur många elever som kan omfattas av den medicinska diagnosen dyskalkyli. Det finns anledning att ifrågasätta de uppgifter som föreligger kring prevalensuppskattningar avseende förekomst av dyskalkyli eftersom såväl elever med dyskalkyli som specifik SUM-elever endast har problem med matematiken. Dessutom visar mina resultat att de dominerande förklaringarna till låga prestationer i matematik står att finna inom den utbildningsvetenskapliga sektorn. Många elever med låga resultat som befinner sig inom en normal variation har inte någon neurofysiologisk orsak till de låga prestationerna. Detta är ett intressant och betydelsefullt resultat av min studie.

8.1.6 Matematikängslan

Eleverna redovisade i huvudsak matematikängslan, täta lärarbyten och stökig arbetsmiljö som förklaringar till sina låga prestationer. Dessa förklaringar kan samtliga relateras till elevernas sociala omgivning. Matematikängslan kan också relateras till de övriga faktorerna i det systemteoretiska perspektivet. Eleverna uppger i sina intervjusvar att det är när de upplever svårigheter med matematiken som ängslan uppstår. Eleverna skiljer sig också åt när det gäller graden av ängslighet, vilket även hävdas av Magne (1973). Ängslan uppstår lätt i en social situation när eleverna skall redovisa sina kunskaper inför sina kamrater. Haylock & Thangata (2007) beskriver att matematikängslan kan innebära att eleverna känner rädsla när de står inför en matematisk uppgift, särskilt i offentlig eller social miljö.

En omfattande internationell forskning har visat att matematikängslan är ett stort problem, vilket framgår av forskningsöversikten och det teoretiska ramverket i tidigare kapitel. Det är känt att matematikängslan inte får den uppmärksamhet som krävs för att åtgärder ska kunna vidtas som kan förebygga och lindra detta fenomen. Problemet är tidigt uppmärksammat men inte diskuterat i någon större omfattning. Den övervägande delen av elever med låga prestationer i matematik uppvisar matematikängslan. Det är särskilt i samband med provtillfällen som de upplever att denna ängslan kan bli övermäktig, vilket har framgått vid redovisningen av intervjuerna ovan. I litteraturöversikten på sidan 49 redogjorde jag för två möjliga orsaker till matematikängslan. Av elevsvaren att döma förekommer bägge riktningarna, det vill säga en del elever får ängslan när de märker att de inte kan prestera medan andra blir känslomässigt påverkade just inför matematiklektioner eller provtillfällen.

Det är få ämnen i skolan som skapar så mycket känslor som matematikämnet. Eleverna har en stor medvetenhet om problemet med matematikängslan. Det finns flera skäl till att observera och arbeta med elevernas känslor för matematik. En orsak är att alla ska få en tilltro till sin egen förmåga att arbeta med och lära sig matematik och att det är viktigt ur resultatsynpunkt. Det är oacceptabelt att eleverna ska känna nervositet eller stress när de går i skolan och skall lära sig matematik. Viktigt är att stärka elevernas tro på den egna förmågan och arbeta för ett klassrumsklimat som tillåter alla elever att uttrycka sina tankar, och där frågor och osäkerhet ses som naturliga delar av lärprocessen. Den internationella matematikdidaktiska litteraturen innehåller en rikhaltig flora av åtgärder för att lindra och eliminera matematikängslan. Det är önskvärt att dessa åtgärder snarast implementeras i matematikundervisningen i de svenska skolorna. I väntan på detta kommer matematikängslan också i fortsättningen att vara ett problem för en stor del av de svenska grundskoleeleverna.