GRÄNSLANDET: DEN VETENSKAPS - BASERADE RÄTTEGÅNGEN

Sheila Jasanoff beskriver i boken Science at the Bar mötet mellan veten-skap och juridik som ett möte mellan två olika kulturer; ett möte där kulturella förståelser av vetenskap, rättvisa och sanning reproduceras och förhandlas. Som sådant är det också ett möte i vilket vetenskapens legitimitetsskapande gränsdragningsarbete aktualiseras och aktiveras.

En central aspekt som Jasanoff pekar på rör dessa två kulturers skilda förhållningssätt till fakta och sanning.⁴⁹⁷ Båda två är sanningssökande kulturer i den bemärkelsen att fastställandet av sanning utgör en central praktik för dem bägge. Men sanningen fyller olika funktioner: det vetenskapliga idealet lyfter sanningen som sitt slutmål, medan juridiken använder sanning som medel för att uppnå sitt högsta mål, som är rätt-visa och ansvarsutkrävande. Vidare definieras sanning och fakta på olika sätt. Där vetenskapen främst talar i termer av sannolikheter och grupper av händelser, är juridiken inriktad på tydligt linjära orsakssamband inom enskilda händelsekedjor. Det här kan innebära komplikationer när

juri-dik och vetenskap gemensamt söker efter sanningen. Jurijuri-diken efter-frågar otvetydiga svar på om X har orsakat Y i specifika fall, medan vetenskapen ofta inte kan svara annat än i termer av generella statistiska samband på aggregerad nivå. Juridiken kan dessutom inte skjuta upp avgörandet i väntan på mer data, fler observationer eller nya teorier på det sätt vetenskapen kan. Alltså tvingas ställningstaganden fram i rätts-salen, även i frågor där stor vetenskaplig osäkerhet råder.

Domstolar blir således, som i fallet oral galvanism, satta att avgöra ibland djupgående vetenskapliga konflikter. Detsamma har påpekats när det gäller vetenskapens roll i politiken.⁴⁹⁸ Precis som i sådana samman-hang, så görs bedömningen i rättssalen inte sällan utifrån forskningens front- eller sidolinjer, där osäkerhet och oenighet är en del av den veten-skapliga processen. Den vetenskapsbaserade rättegången blir således en arena för samproduktion: genom att ofta (så också i fallet med Stenung-sundsmålet) vara bland de första samhälleliga instanser att gripa in i potentiella miljö- eller giftkatastrofer eller teknologiska haverier, bidrar domstolarna starkt till att forma vår gemensamma uppfattning om dessa.⁴⁹⁹

Stenungsundsrättegången är också ett närmast övertydligt fall av vissa aspekter av den expertvittneskultur som Jasanoff också beskriver, där rättsinstanser – eftersom de saknar den vetenskapliga kompetensen – tenderar att fälla den här typen av avgöranden indirekt genom bedöm-ningar av experters trovärdighet och karaktär snarare än direkt genom att värdera dessas inte sällan grovt tillspetsade sakliga vittnesmål.⁵⁰⁰ Tingsrätten var i sin dom uttrycklig på den här punkten, det var vittne-nas vetenskapliga kompetens och trovärdighet som hade bedömts, och inte det faktiska innehållet i den vetenskapliga bevisning som lagts fram.

Det är alltså helt klart fråga om vetenskapens kulturella gränsdrag-ningar i rättssalen, och ett exempel på vad Thomas Gieryn kallat för credibility contests. I kampen för trovärdighet och legitimitet, tar fors-kare enligt Gieryn till olika metoder beroende på situation och önskat resultat. Några av dessa är protecion of autonomy, expansion och expulsion.

498 Peter Weingart, »Scientific Expertise and Political Accountability. Paradoxes of Science in Politics«, Science and Public Policy 26, nr 3 (1999): 151–61; se även

Dessa betecknar, i tur och ordning; bevakning av tolkningsföreträde när det gäller vetenskapliga resultat, utpekande av dåliga forskare genom definitioner av bra och dålig vetenskap, respektive en sfärs utvidgning för att epistemiskt täcka in kunskapsobjekt som tillhört andra sfärer (eller ingen sfär). Vetenskapssociologen Bruno Latour har beskrivit hur forskare sinsemellan testar och utmanar faktapåståenden genom att utsätta de nätverk som upprätthåller dem för vad han kallar för trials of strength.⁵⁰¹ Han har också beskrivit hur vetenskapen vinner förtroende hos allmänheten. Han menar då att forskares utsagor om icke-forskare eller forskare i konkurrerande nätverk, genom att betona irrationali-teten hos andra uppfattningar än de egna, iscensätter vad han kallar för tribunals of rationality.⁵⁰² Latour menar att det inte är det mest rationella påståendet som går segrande ur striden, utan det med det starkaste nät-verket. Vem som är rationell respektive irrationell – samt i förläng-ningen vems uppfattning som antas bero på icke-kognitiva faktorer som kultur, religion eller kognitiva tillkortakommanden – är enligt Latour ett resultat av kraftmätningen snarare än en avgörande faktor.

Det ligger nära till hands att förstå den vetenskapsbaserade rätte-gången som både en credibility contest, en trial of strength och en tribu-nal of ratiotribu-nality. Tillsammans fångar begreppen till stor del i vad den handlar om: att jämföra vetenskapliga påståenden genom att syna och utmana de nätverk av människor, instrument och praktiker som upp-rätthåller dem. Samtidigt är det något som går förlorat. Både Gieryn och Latour uppehåller sig vid utsagor och aktiviteter som främst riktas mot vetenskapssamfundet eller det omgivande samhället i stort. Det är också i dessa sfärer någon slags avgörande sker, men inte typiskt genom tydligt skönjbara beslut, utan snarare genom ett slags diskursiv process av acceptans och anammande eller utstötning och förkastande. I den veten-skapsbaserade rättegången däremot, är det domstolen som är mottagare, och som genom en hårt reglerad process har att fatta ett formellt och tydligt beslut i frågan inom en given, ofta ganska snäv, tidsram. En del av detta ryms i den beskrivning som STS-forskaren Michael Lynch gett av hur expertvittneskategorin skapas och förhandlas i vetenskapsbaserade rättegångar, vilka han benämnt som spectacles of boundary-work.⁵⁰³ Även

501 Bruno Latour, Science in Action. How to Follow Scientists and Engineers Through Society (Cambridge, MA: Harvard University Press, 1987), 78.

502 Ibid., 180–95.

här är det dock det utåtriktade, uppvisningen och »spektaklet« som är i fokus. Samtidigt har Lynch ett förhållandevis snävt analytiskt fokus, som stannar vid de gränsdragningar som sker inom rättegången utan att ta i beaktande hur de förhåller sig till existerande gränsdragningar och sociala fält. Inom ramen för rättsprocessen samlas representanter för de olika kulturella sfärerna för att skärskåda och kanske förändra gräns-konfigurationer mellan vetenskap, politik och juridik. Dessa aktörer hålls också i någon mån ansvariga gentemot de sfärer de representerar.

Givet detta skulle man kunna betrakta den vetenskapsbaserade rätte-gången som en temporär boundary organization. Begreppet lanserades av David Guston för att beskriva den typ av organ, kommittéer och dylikt som upprättas längs vetenskap-politik-gränsen i syfte att möjliggöra utbyten och diskussioner dem emellan.⁵⁰⁴ Dessa organisationer – till vilka Gustons eget exempel, USA:s Office of Technology Transfer, liksom vissa svenska statliga utredningskommittéer kan räknas⁵⁰⁵ – kännetecknas av att de befinner sig på gränsen mellan två distinkta sociala världar, att de innehåller personer från båda sidor gränsen, samt att dessa personer hålls ansvariga åt båda håll. Förutom att möjliggöra kommunikation och utby-ten över gränsen, fyller organisationerna dessutom en annan viktig, dub-bel funktion: de stabiliserar gränsdragningen genom att internalisera gränsarbetet. Om gränsen tillåts vara plastisk och förhandlingsbar inom organisationens väggar, kan den förbli intakt på utsidan.

Den vetenskapsbaserade rättegången skiljer sig dock från Gustons gränsorganisationer på några avgörande punkter. Framför allt beror skillnaderna på att det grundläggande syftet skiljer sig åt. Där gränsorga-nisationen har till uppgift att lösa konflikten, är rätten satt att avgöra densamma.⁵⁰⁶ Det innebär att gränsorganisationen präglas av förhand-ling, medan den vetenskapsbaserade rättegången snarare iscensätter och upprätthåller konflikt. Det innebär också att de inblandade aktörerna

ed. (Abingdon: Routledge, 2006), 161–80.

504 Guston lanserade begreppet i en artikel från 1999, och vidareutvecklade det i en bok från 2000. Guston, »Stabilizing the Boundary«; David H. Guston, Between Politics and Science. Assuring the Integrity and Productivity of Research (New York:

Cambridge University Press, 2000).

505 Se t.ex. Eklöf, Gene Technology at Stake; Per Wisselgren, »Reforming the

efteråt inte gemensamt svarar för resultatet för att vidmakthålla dess legitimitet. I stället för konsensus och en – åtminstone utåt sett – gemensam ståndpunkt, resulterar rättegången i att vinnare och förlorare offentligen utses, vilket gör att konflikten snarare djupnar än blir löst.

För att fånga in dessa karakteristika hos den vetenskapsbaserade rätte-gången och samtidigt bibehålla den produktiva gräns- och territorieme-taforiken, har jag valt begreppet formaliserad gränstvist för att beskriva och förstå den vetenskapsbaserade rättegången.