NYTT FOKUS – NYA AKTÖRER

Under åren 1981–1983 etablerades nya aktörer i debatten om den orala galva nismen. Tandläkaren Sten-Olof Grönquist (f. 1929), verksam i Stockholm, började efter vad han beskrev som erfarenheter gjorda i den egna praktiken intressera sig för kopplingen mellan tandlagningar och hälsoproblem. Tillsammans med en distriktsläkare undersökte han 1980 en grupp patienter med upplevda besvär från lagningarna. I en arti-kel i Dagens Nyheter i februari 1981 beskrevs upplägget: patienterna hade fyllt i enkäter, lämnat blod-, saliv- och urinprov, röntgats och fått spän-ningen i munnen uppmätt »med hjälp av en ytterst vänlig [sic!] galvano-meter«.²⁷⁶ Elva av försökspersonerna fick sina fyllningar utbytta, varpå sex blev helt bra, enligt Grönquist och distriktsläkaren. Grönquist med-verkade även i TV2:s Magasinet om oral galvanism i februari 1981. Kort därefter gick Grönquist samman med en grupp personer och bildade ett nätverk som på olika sätt ägnade sig åt problemet oral galvanism och senare amalgam. Gruppen hade inget formellt namn, men omnämndes som Selengruppen, Metallgruppen eller Uppsalagruppen.²⁷⁷ Grönquist var den som oftast företrädde gruppen i offentliga sammanhang. Till de mer synliga övriga medlemmarna hörde två Uppsalaforskare, kemi-docenten vid Uppsala universitet Erland Johansson och biokemiprofes-sorn Ulf Lindh vid Uppsala universitets Gustaf Werner-institut, samt apotekaren vid Danderyds sjukhus Kix de Wahl. Ytterligare några perso-ner ingick i gruppen, som 1983 med arbetet Rubbad makro/mikroelement-fördelning i human vävnad riktade in sig på vad de kallade metall syndrom.

Begreppet syftade till att etablera och belysa en koppling mellan brist på främst grundämnet selen och reaktioner på tand lagningsmaterial.²⁷⁸ Ur

276 Elisabeth Grundström, »Var tionde vuxen får besvär efter tandlagningar«, Dagens Nyheter, 5 februari 1981.

277 Jag använder hädanefter, utom vid referat eller direkta citat, beteckningen Uppsalagruppen.

278 Arbetet publicerades i Gustaf Werner-institutets skriftserie. Det exemplar jag använt mig av kommer från Stenungsunds tingsrätts arkiv, där det ingavs som bevismaterial i rättegången om oral galvanism (se kaptiel 6). Britt Ahlrot- Westerlund m.fl., »Rubbad makro/mikroelementfördelning i human vävnad«

(Gustaf Werner-institutet, Uppsala universitet, 1983), Stenungsunds tingsrätt, mål T 104/81, aktbilaga 119, Göteborgs tingsrätts arkiv. Just detta arbete var begränsat till dentala material, men begreppet metallsyndrom innefattade flera

en grupp på 300 patienter som sagt sig lida av allmänna besvär kopplade till dentala restaurationer, hade forskarna efter läkar- och tandläkar-undersökning valt ut tolv, vilka de inte ansåg sig ha kunnat hänföra till några andra kända diagnoser. Dessa tolv undersöktes sedan med avse-ende på en rad parametrar, däribland metallallergi, spårämnes- och tung-metallhalter (inklusive kvicksilver) i blod, urin, slemhinne- och hudpro-ver, samt detsamma i blodkroppar och -plättar.

Första tredjedelen av arbetet var en litteraturgenomgång på området selen och sjukdomar. Selen, skrev de, är ett essentiellt grundämne, som bland annat spelar roll för immunförsvarets funktion, och som tenderar att bilda svårlösliga föreningar med tungmetaller, som exempelvis kvick-silver, varpå kvicksilvret blir oskadliggjort och selenet oanvändbart för kroppen. Grundidén var således dels att ökad kvicksilverexponering kunde leda till selenbrist, dels att selenbrist kunde orsaka ökad känslig-het för kvicksilver. Enligt författarna hade industriellt jordbruk under 1900-talet nästan halverat halten av för människan tillgängligt selen i svenskarnas mat, vilket kombinerat med en kraftig ökning av antalet amalgamfyllningar, misstänktes ligga bakom uppgången för det så kallade metallsyndromet.

Det var alltså kvoten mellan tungmetall- och selenhalt gruppen var ute efter hos de studerade personerna, och som åsyftades med uttrycket makro/mikroelementfördelning. Mätresultaten tolkades som att selen bundits upp i föreningar med tungmetaller i vävnad nära fyllningar, vilket i sin tur orsakat systemisk selenbrist. Uppsalagruppen fick för-hållandevis mycket uppmärksamhet för sina resultat och påståenden, vilket bland annat ledde till att kopplingen till selen och selenbrist blev ett etablerat förhållande för många amalgamkritiker, inte minst Tand-vårdsskadeförbundet. Antagandet om den alltmer selenfattiga svenska matjorden och dess koppling till metallsyndromet knöt diskussionen till miljöfrågor och modernitetskritik, samtidigt som det också gav frågan en distinkt nationell karaktär.

Jaroslav (»Jaro«) Pleva (f. 1941) arbetade som korrosionskemist vid Uddeholmsbolaget i Hagfors. Han var utbildad i Tjeckoslovakien och Sverige, och disputerade i Tyskland. Det var efter egna sjukdomserfaren-heter under andra halvan av 1970-talet som han började ägna sig åt amal-gamet. Han beskrev sina erfarenheter i ett antal texter på både svenska

och engelska.²⁷⁹ Jämte den egna sjukdoms- och tillfrisknandehistorien – en frustrerande rundvandring från doktor till doktor innan en hand-bok i toxikologi fört in Pleva på kvicksilverspåret, varpå byte av amalgam mot plast klart förbättrat de flesta symptomen – beskrivs i texterna för-fattarens korrosionskemiska undersökningar av ett hundratal amalgam-fyllningar från utdragna tänder. Plevas expertområde korrosionskemi passade väl in i Tandvårdsskadeförbundets samtida försök att ersätta begreppet oral galvanism med oral korrosion. Att Plevas korrosionskom-petens inhämtats utanför odontologins hägn sågs som en styrka och en garant för att han kunde förstå de korrosiva processerna på djupet, till skillnad mot de odontologer och läkare av olika slag som dittills forskat om problemet.

Lars Friberg (1920–2006) var från början läkare, utbildad vid Karolin-ska Institutet. Han drogs in i kontroversen i samband med att Hanson lanserade sin kvicksilverteori. Som Socialstyrelsens vetenskapliga råd-givare ombads han att vid sidan av Glantz och Bergman kommentera Hansons skrivelse i december 1981. Han konstaterade då att belägg sak-nades för de samband mellan dentalmaterial och ohälsa som framförts, och att det inte fanns anledning att upphöra med amalgamanvändning-en.²⁸⁰ Friberg var en ledande gestalt inom den svenska och internatio-nella arbets- och miljömedicinen, och hans specialområden var tungme-taller och riskbedömningar.²⁸¹ Han var också sedan 1980 föreståndare för det nybildade Statens miljömedicinska laboratorium (SML). SML hade Socialstyrelsen som huvudman och övertog ett uppdrag som dittills utförts av Fribergs tidigare arbetsgivare, Omgivningshygieniska avdel-ningen vid Naturvårdsverket. Vid SML bedrevs toxikologisk forskning och riskbedömning som fick avgörande inflytande på lagstiftning och samhällsåtgärder på områden som avgasföroreningar, buller, et cetera.²⁸²

279 Se exempelvis Jaro Pleva, »Mercury Poisoning from Dental Amalgam«, Journal of Orthomolecular Psychiatry 12, nr 3 (1983): 184–93; idem., »Kvicksilverförgift-ning från dentalt amalgam«, Tf-bladet 5, nr 1 (1984): 13–20.

280 Själva yttrandet har inte kunnat lokaliseras, men det omnämns på flera ställen, t.ex: »Socialstyrelsen om kvickilverförgiftning«, Tandläkartidningen 75, nr 1–2 (1983): 6–7; Glantz och Bergman till Socialstyrelsen, ”Undertecknade”, 11 november 1982, 1; »Expertrapporter: Kvicksilvret i amalgam förgiftar inte«, Dagens Nyheter, 24 november 1982.

281 Sten Orrenius och Anna Persson, »Miljömedicinens utveckling vid Karolinska Institutet«, Jubileumsessäer Karolinska 200 år (Stockholm: Karolinska

Institu-MEDICINMÅLEN: ODONTOLOGISK