Avhandlingen tar som sin grundläggande utgångspunkt att det bästa sättet att förstå vetenskaplig kunskap och dess plats i samhället, är att betrakta den som en kulturell sfär bland andra; ett fält av utövare, prak-tiker, institutioner och relationer, sammanhållet av distinkta (men för-änderliga) sätt att se på och tänka kring natur, människor och samhällen.
Den teoretiska ramen för avhandlingen utgörs av de tre begreppen gränsdragningar, samproduktion och biokommunikabilitet. Dessa begrepp förenas i det att de alla berör kunskapens produktion, cirkulation och användning i relation till föreställningar om samhälle och kultur. Utöver dessa förekommer orden epistemologi och epistemisk frekvent i avhand-lingen. Dessa begrepp ges inga utförliga definitioner och förekommer
59 Helena [Frankie] Ekerholm, »Gengas och ohälsa. Den medicinsk-vetenskapliga kontroversen kring kronisk koloxidförgiftning 1944–1961«, Lychnos, 2010, 61–85.
Björk [Josephson], »Kalvbrässkontroversen«. Motzi Eklöf, red., Medicinska moraler och skandaler. Vetenskapens (etiska) gränser (Stockholm: Carlssons, 2019).
Se särskilt följande bidrag: Daniel Normark och Olof Ljungström, »Mekaniska hjärtan. Vård, experiment och förtroende – 1980-talets Sembaffär på
Karolinska«, i Medicinska moraler och skandaler, red. Motzi Eklöf (Stockholm:
Carlssons, 2019), 47–73; Maria Josephson, »En ’folklig’ medicinsk moral?
Konfliktlinjer kring cancermedlet THX ca 1965–1977 i Sverige«, i Medicinska moraler och skandaler, red. Motzi Eklöf (Stockholm: Carlssons, 2019), 189–211;
Daniel Normark och David Thorsén, »Gränsdragningar. Den svenska Preconativ-skandalen«, i Medicinska moraler och skandaler, red. Motzi Eklöf (Stockholm: Carlssons, 2019), 189–211.
inte i den teoretiska diskussionen, utan används i vad som kan betecknas som sina vedertagna betydelser. Med epistemologi eller epistemologisk avser jag sådant som har att göra med föreställningar om vad som är säker kunskap och på vilka sätt den kan nås. När jag betecknar något som epistemiskt menar jag att det har att göra med föreställningar om kunskap mer allmänt. I avhandlingen förekommer ordet oftast i sam-manhang där olika gruppers eller aktörers trovärdighet i relation till att göra legitima kunskapsanspråk står i fokus.
Gränsdragningar och samproduktion
Hur skapas och upprätthålls vetenskaplig legitimitet i samhället i stort?
Givet att de flesta av oss, inklusive politiker, tjänstemän, journalister och domare, inte besitter den kompetens som krävs för att bedöma vetenskaplig kvalitet, måste svaret ligga »nedströms«, i vetenskapens möte med andra kulturella fält.62 Det är sociologen Thomas F. Gieryns utgångspunkt för utforskandet av vad han kallar boundary-work, eller på svenska gränsdragningsarbete.63
Denna kartografiska metod, som Gieryn själv kallar det, utgår från att gränsen mellan vetenskap som social och kulturell sfär, och andra sådana sfärer, som till exempel politik, religion, teknik, et cetera, inte är fixerad och given av någon eller några essentiella egenskaper hos vetenskapen själv. I stället är den plastisk och föränderlig, historiskt och socialt situe-rad, samt föremål för ständiga förhandlingar och förflyttningar. Forskare och andra aktörer som opererar i gränslandet, ritar ständigt nya kartor över det kulturella landskapet, i syfte att lokalisera trovärdiga utsagor om verkligheten inom vetenskapens territorium, och icke trovärdiga dito utanför. Gränsdragningsanalyser i Gieryns efterföljd har inte bara tillämpats på vetenskapens gränser gentemot andra sfärer, utan även på gränsdragning mellan olika vetenskapsdiscipliner.64 Svenska studier av
62 Se t.ex. Gieryn, Cultural Boundaries of Science, ix–x.
63 Portalverket i sammanhanget är Gieryn, Cultural Boundaries of Science; För olika tidigare utvecklingar av gränsdragningsidéerna, se t.ex. idem., »Boundary-Work and the Demarcation of Science from Non-Science. Strains and Interests in Professional Ideologies of Scientists«, American Sociological Review 48, nr 6 (1983): 781–95; idem., »Boundaries of Science«, i Handbook of Science and
medicinska kontroverser har dessutom ytterligare vidgat Gieryns gräns-dragningsanalys, genom att beakta exempelvis läkares gränsdragningar gentemot och mellan patienter, eller diskutera nationsgränser som reto-riska resurser i kunskapens legitimitetsskapande.65
Särskilt under kontroversers inledningsskede bedrivs ett intensivt gränsdragningsarbete, mellan vetenskap, politik och samhälle, mellan relevant och icke-relevant vetenskap, och mellan bra och dåliga forskare.
Gränsdragningstvist är därför ett sätt på vilket kontroversforskningen har förstått hur kontroverser uppstår: identifierandet av sociala proble-mområden medför professionella och kunskapsmässiga omorganise-ringar och gränsarbete för att fastställa vilken profession och vilket syn-sätt som ska mobiliseras för att hantera dem.66 Men gränsdragningar fungerar enligt Gieryn inte bara som ett sätt att utesluta, utan kan även skapa nya allianser och nätverk: genom att sammankoppla ett visst soci-alt eller politiskt problemområde med en viss typ av vetenskap och vissa forskare, kan gränserna för olika vetenskapsområdens legitimitet vidgas och ges stadga.
Att dra om gränserna för vilken kunskap som anses relevant i en viss fråga ger också den relevanta experten en ny roll. Hur gränserna mellan vetenskap och samhälle ser ut och fungerar, skapar även det rum för för-skjutningar av sociala roller, liksom för förändringar av institutioner.
Gränsdragnings- och gränsarbetesperspektivet fungerar i avhandlingen som ett slags fokuserande lins, som hjälper mig att se och beskriva vad de olika aktörerna och deras utsagor gör och åstadkommer under kontrover-sens gång. Gieryns kartografiska gränsdragningsmetod riktar avhandling-ens analytiska blick mot utsagor i undersökningsmaterialet som explicit använder sig av olika geografiska metaforer för att argumentera för stånd-punkter eller synsätt, samt mot utsagor och argument som implicerar underliggande antaganden om gränser, territorier, kartor, et cetera.
Ett närliggande analytiskt grepp, som efterlysts av idéhistorikern och sociologen Per Wisselgren, går ut på att beskriva de historiska gränsdrag-ningssammanhangen och aktörernas gränsdragande handlingar utifrån deras inriktning på antingen konflikt och utestängning eller konsensus och samarbete. Wisselgren noterar att, medan Gieryns fokus mestadels ligger på konflikter och processer för att utestänga och misskreditera
65 Ekerholm, »Gengas och ohälsa«; Normark och Thorsén, »Gränsdragningar«.
motståndare, tenderar en del av de gränsdragningsbegrepp som utarbe-tats av andra vetenskapssociologer att betona processer som möjliggör konsensus och samarbete, trots fundamentalt åtskilda världsbilder, mål och metoder.67 Bakom denna skillnad finns ofta, menar Wisselgren, out-talade antaganden om vad som motiverar aktörer. Idéhistorikern bör alltså, istället för att överta dem och göra dem till sina, »omformulera dessa teoretiska förhandsantaganden som empiriska frågeställningar.«68 För mitt vidkommande hörsammas denna önskan i form av en strävan efter att beskriva amalgamkontroversens situationer och institutionella sammanhang som specifika för just denna kontrovers, med fokus på hur de gränsdragningar som där och då möjliggörs och faktiskt sker kan sägas syfta till eller främja antingen samarbete eller fortsatt åtskillnad.
Det sistnämnda gör att gränsdragningar kan ses som en nyckelprocess i det som av STS-forskare kallats för samproduktion (co-production).
Termen har använts sedan 1990-talet, men det var Sheila Jasanoff som först, i antologin States of Knowledge, utförligt redogjorde för dess innebörd.69 I sin allra mest renodlade form, innebär samproduktion att vetenskap och samhälle inte bara påverkar varandra, utan också skapas samtidigt, genom samma processer. Jasanoff skriver:
The book’s main argument is that, in broad areas of both present and past human activity, we gain explanatory power by thinking of natural and social orders as being produced together. […] Briefly stated,
67 Se t.ex. Susan Leigh Star och James R. Griesemer, »Institutional Ecology,
`Translations’ and Boundary Objects. Amateurs and Professionals in Berkeley’s Museum of Vertebrate Zoology, 1907–39«, Social Studies of Science 19, nr 3 (1989):
387–420; David H. Guston, »Stabilizing the Boundary between US Politics and Science: The Rôle of the Office of Technology Transfer as a Boundary Organiza-tion«, Social Studies of Science 29, nr 1 (1999): 87–111.
68 Per Wisselgren, »Vetenskap och / eller politik? Om gränsteorier och utrednings-väsendets vetenskapshistoria«, i Mångsysslare och gränsöverskridare. 13 uppsatser i idéhistoria, red. Bosse Sundin och Maria Göransdotter (Umeå: Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet, 2008), 103–19.
69 Jasanoff, States of Knowledge. Själva idén, att såväl teknovetenskapliga fakta och apparater som samhällets konfigurationer blir till i samma processer, är av
co- production is shorthand for the proposition that the ways in which we know and represent the world (both nature and society) are inseparable from the ways in which we choose to live in it.70
Ett sådant förhållningssätt innebär, inom ramen för ett medicinhisto-riskt forskningsprojekt som detta, att forskaren, snarare än att studera medicin som en funktion av samhället eller vice versa, studerar medici-nen och samhället tillsammans.
Jasanoff betonar att samproduktion inte är menat som ett heltäck-ande teoretiskt eller metodologiskt system, som föreskriver givna till-vägagångssätt eller analytiska ramar. Hon väljer i stället att beskriva det som ett »idiom«, vars uppgift främst är att skapa en tolkningsram för att kunna studera komplexa fenomen i skärningspunkten vetenskap-sam-hälle, genom att betona vetenskapligt och samhälleligt ordnande av värl-den som delar av en och samma process av »sense-making«. Härigenom riktas uppmärksamheten mot »the social dimensions of cognitive com-mitments and understandings, while at the same time underscoring the epistemic and material correlates of social formations«.71 Att låta begrep-pet förbli flexibelt och vittomfattande har förstås såväl fördelar som nackdelar. Samtidigt som det tillåter studier utifrån en mängd infalls-vinklar och ontologier, så försvårar det jämförelser och synteser, vilket gör att en djupare förståelse för samproduktionens mekanismer riskerar att gå förlorad.72 Trots detta överväger dock förtjänsterna, särskilt om samproduktion kompletteras och preciseras med andra perspektiv som kan bidra till att strukturera analys och framställning. I avhandlingen används därför som sagt gränsdragningsteori för att fokusera analysen kring de sammanhang där samproduktionen äger rum.
Biokommunikabilitet
Med utgångspunkt i både samproduktions- och gränsdragningsbegrep-pen, och i syfte att begripliggöra hälsojournalistiken som fenomen, har antropologerna Charles L. Briggs och Daniel C. Hallin utvecklat ett antal modeller för vad de kallar för biokommunikabilitet.73 Grundidén är att
70 Sheila Jasanoff, »The Idiom of Co-Production«, i States of Knowledge, red. Sheila Jasanoff, 1st paperback ed. (Abingdon: Routledge, 2006), 2.
71 Ibid., 3.
massmediala berättelser som handlar om hälsa, vård och medicin, också handlar om kommunikation. Briggs och Hallin argumenterar för att den human- och samhällsvetenskapliga forskningen – till stora delar även den som ägnat sig åt samproduktionsbegreppet och kritik av linjära spridningsmodeller – har tenderat att poträttera hälsojournalistiken främst som en kanal för spridning av medicinsk kunskap och informa-tion som skapats i vissa på förhand utsedda miljöer (universitet, läkeme-delsföretag et cetera). Journalistik över lag, menar de, har inte sällan intagit en perifer och passiv roll i existerande STS-forskning och medi-cinsk humaniora. Briggs och Hallins projekt går ut på att med biokom-munikabilitet som lins studera hur storheter som hälsa, sjukdom, med-borgarskap och stat samproduceras och hur gränserna som får dem att framträda och bli distinkta från varandra skapas och upprätthålls.
Den första av Briggs och Hallins modeller är bioauktoritetsmodellen, där medicinsk information flödar nedströms (i Gierynsk bemärkelse), från forskare och medicinska experter, till politiker, beslutsfattare och medborgare.74 I den kartografi som frammanas av denna modell skiljs medicinsk diskurs från den vardagliga; medicinsk kunskap produceras i priviligierade miljöer och förmedlas sedan, översatt till lekmannaspråk, till allmänheten.
Den andra är patient-konsumentmodellen, där jämförbar information om olika hälsoval, riktade till en tänkt rationell och upplyst kund, står i centrum.75 Modellen syns till exempel i service- och konsumentjourna-listiksammanhang, i rådgivningsspalter och produkttester, men också i nyheter om enskilda patienter. Patientens kunskapsinhämtningspro-cess återges ofta, som ett legitimerande grepp, och ibland som en kritik av havererad biokommunikabilitet: patienten måste kliva in i den här rollen av att hämta och förmedla information, eftersom de förväntade
bility. Briggs och Hallin, Making Health Public, 21–50. Se även idem., »Biocom-municability. The Neoliberal Subject and Its Contradictions in News Coverage of Health Issues«, Social Text 25, nr 4 (93) (2007): 43–66; idem., »Health Reporting as Political Reporting: Biocommunicability and the Public Sphere«, Journalism 11, nr 2 (2010): 149–65; idem., »Transcending the Medical/Media Opposition in Research on News Coverage of Health and Medicine«, Media, Culture & Society 37, nr 1 (2015): 85–100; Daniel C. Hallin, Marisa Brandt och Charles L. Briggs, »Biomedicalization and the Public Sphere. Newspaper
kommunikationsflödena forskning-läkare-patient inte fungerat. Briggs och Hallin skriver att modellen har komplexa rötter i både sociala rörel-ser och nyliberal samhällsomvandling. Samtidigt som den är vanlig i medier där nyhetsvärderingen övervägande styrs av vinstmål, porträtt-teras valfriheten ofta som en medborgerlig rättighet som förvägrats patienten.
Den tredje och sista biokommunikationsmodellen är offentlighets-modellen, där medicin görs till en social och politisk angelägenhet, och där kunskap och information förmedlas mellan olika sociokulturella fält.76 Publiken tilltalas i regel i rollen som medborgare. Dessa ges rätt att, om inte vara med och bestämma, så åtminstone att observera och fälla omdömen. I stället för en linjär kunskapsspridningsmodell, utgår offentlighetsmodellen från kamp mellan olika intressenter. Trovärdighet och expertstatus bygger inte på vetenskapliga meriter utan på förtrogen-het, personlig närhet till frågor och fenomen, samt på »sunt förnuft«.
Offentlighetsmodeller, menar Briggs och Hallin, är särskilt mångsidiga och komplexa, och har flera under-modeller. Den för avhandlingen vik-tigaste av dessa är sociala rörelser-modellen, där medborgare (enskilt eller i grupp) utmanar bioauktoriteter och samhällselitaktörer för att etablera alternativa biokommunikationskanaler där de själva kan agera som kun-skapsproducenter och -spridare.77
Biokommunikationsmodellerna fungerar på två parallella vis i Briggs och Hallins analys. Dels representerar de något som implicit eller expli-cit kommer till uttryck i hur nyhetsberättelser utformas, vilka som utta-lar sig, hur berättelsen ramas in, och så vidare, men de är också en del av en mer fundamental underliggande föreställningsvärld, och något vars spänningar i sig utgör nyheter.78 De griper också in i varandra och före-kommer tillsammans. En nyhetsartikel om en kändis som förespråkar en ny och relativt obeprövad metod mot, säg, ledgångsreumatism, kan till exempel genom sin valda aktör och sammanhang kategoriseras som hemmahörande i offentlighetsmodellen. Samtidigt kan dess läsartilltal placera den i konsumentmodellen. Dessutom kan den, genom en fram-skriven indignation över de kliniskt verksamma läkarnas förmodade okunnighet i frågan, läsas som ett uttryck för grusade förväntningar på
76 Idem., Making Health Public, 33–46. Se även idem., »Health Reporting as Political Reporting«.
bioauktoritetsmodellen: storyn blir då att ny och banbrytande kunskap inte nått fram till de som möter patienter på det sätt den borde.
Biokommunikabilitet har visat sig fruktbart på det sätt Briggs och Hallin avsett, som verktyg för att studera hälsojournalistik och -kom-munikation, inte minst under den senaste tidens Coronapandemi.79 Jag vill dock mena att begreppet, och det perspektiv det erbjuder, är tillämp-bart även på amalgamkontroversen och dylika medicinska kontroverser i bredare bemärkelse. Mitt grundläggande argument för detta är att det inte bara är i press och medier som kommunikation av kunskap står i centrum. Fler texter än de journalistiska innehåller vad Briggs och Hallin kallar biokommunikationskartografier, det vill säga »the projec-tion of a specific process of knowledge producion, circulaprojec-tion and recep-tion«.80 För det första är de gränsdragningspraktiker och -processer som Gieryn och andra studerar i hög grad retoriska och kommunikativa i sig själva. För det andra uttrycks biokommunikativa ideal på alla kontrover-sens arenor, inte bara i nyhetsmedier. I allt från vetenskapliga artiklar till expertrapporter och utredningsdirektiv, står frågor om kommunikation och mottagande av kunskap ofta i centrum, och beskrivs som själva grunden till kontroversen.
GENOMFÖRANDE: MATERIAL,