RISKER OCH FÖRSIKTIGHET

I slutänden blev LEK-utredningen inte den stängning av kontroversen som många, inte minst Socialstyrelsen, hoppats på. I rikspressen betona-des visserligen att Socialstyrelsen i och med utredningen och de följande rekommendationerna hade ändrat uppfattning och nu medgav att amal-gam var olämpligt. Samtidigt hade några klara besked knappast lämnats, LEK-utredningens slutsatser och förslag handlade framför allt om fortsatt utveckling av andra material, fortsatt uppmärksamhet och översyn från Socialstyrelsens håll, och mer forskning. LEK-utredningen och dess efter-spel blev kulmen på en rad händelsekedjor som utefter-spelats under de föregå-ende åren: Socialstyrelsen hade sett över sin egen kontroll av dentala material och sitt omhändertagande av patienter med misstänkt kvicksil-verförgiftning från amalgam, alternativa material – särskilt kompo siterna

405 Maria Eivorsdotter och Anette Nyman, »Socialstyrelsen: Amalgam är ofarligt«, Dagens Nyheter, 15 maj 1988.

406 Sigrid Bøe, »Olämplig tandfyllning för gravida«, Dagens Nyheter, 6 maj 1988.

– hade utvecklats och diskuterats, och ny publikt uppmärksammad forsk-ning hade klarlagt samband och väckt nya frågor. Framför allt kan LEK betraktas som det slutliga manifestet för den om orientering av kontrover-sen mot kvicksilver och amalgam som började med Hansons varningar och utspel på vintern 1981. De frågor som utredningen hade att besvara var alla framför allt kopplade till detta problem.

Oral galvanism berördes endast kort i rapporten, och då endast i en begreppslig diskussion där slutsatsen var att begreppet inte skulle använ-das om sjukdom eller symptom, utan bara om de orala elektrokemiska fenomenen. Expertgruppens sammansättning var också ett kvitto på denna förskjutning, liksom på att frågan flyttat ut ur odontologins och tandläkarkonstens hägn, så att relevant expertis även innefattade toxiko-loger, neurologer och psykiatriker. Gruppens ende odontolog, Glantz, torde visserligen ha haft stort inflytande över många av de bedömningar som gjordes, men odontologins monopol på frågan inom ramen för Social-styrelsens myndighetsutövning var nu definitivt brutet. Konstaterandet att amalgam var olämpligt »ur toxikologisk synvinkel« andades, liksom rekommendationen om gravida, ett annat förhållningssätt gentemot diffusa och obekräftade risker än det som dittills kommit till uttryck i de utredningar och andra sammanhang där frågan hanterats hos Social-styrelsen. Troligen bottnade detta i de toxikologiskt skolade experternas erfarenheter av riskbedömningar, inte minst specifikt för kvicksilver i till exempel Fribergs fall.

Hittills har undersökningen visat hur signifikant diskussionen om oral galvanism var, och därmed också hur central fokusförskjutningen mot amalgam under det tidiga 1980-talet var. Ett sätt att se på denna komplexa process är att säga att kontroversen bytte kunskapsobjekt.

Från oral galvanism till amalgam, från kombinationer av tandtekniska metaller till miljögiftet kvicksilver. Den bilden är delvis sann, men den är också något förenklad. Hanson lanserade teorin om kvicksilver-förgiftning som svaret på den orala galvanismens gåta. På liknande sätt förstods Uppsalagruppens resultat fortfarande 1985, inte minst i press-sen: som en lösning på vad oral galvanism egentligen var för något. Oral galvanism byttes alltså inte helt enkelt ut mot amalgam, utan de båda kunskapsobjekten flätades i varandra, förklarade varandra och pekade snarast, menar jag, ut kontroversens övergripande kunskapsobjekt: vad som egentligen var kontroversens huvudsakliga kunskapsobjekt: relatio-nen mellan patienternas symptom och tandlagningsmaterialens

sönder-kom det alltså att inringas av och studeras med hjälp av en alltmer hetero gen uppsättning vetenskapliga metoder och perspektiv.

LEK-utredningen pekade slutligen ånyo ut den djupa klyftan mellan den offentliga expertisens bedömning och patienternas egna uppfatt-ningar om sin sjukdom. Splittringen mellan Hanson och övriga leda-möter kokade ner till detta: så länge upplevelserna av amalgam för-giftning förnekades, stod patienterna rättslösa och utan röst. Då spelade det föga roll att utredningen likväl på sikt dömt ut amalgamet, och att det mer och mer stod klart att önskan att ersätta det med något annat material delades av båda läger. Kontroversen skulle komma att djupna och stelna än mer framöver: med mer resurser till förfogande utkristal-liserades och institutionautkristal-liserades ännu tydligare två motstående model-ler för forskning och vård i amalgamfrågan.

KAPITEL 5

Intensifiering, avveckling och bredare perspektiv

I stället för att stängas, konsoliderades och djupnade kontroversen om amalgamet under början av 1990-talet. Tandvårdsskadeförbundets med-lemsantal ökade år för år, för att 1994 nå toppnoteringen på dryga 14 000 medlemmar. Tack vare de ökade ekonomiska och personella resurser detta innebar blev förbundet också alltmer aktivt. Man hade dessutom uppnått en nivå av riks- och lokalpolitisk erfarenhet som gjorde det möjligt att bedriva ett allt effektivare påverkansarbete. Medieintresset var vid denna tid stort och ihållande; i SVT och TV4 sändes debatter och långa reportage om amalgamet och amalgamfrågan, och rikspressen rap-porterade regelbundet om olika amalgamrelaterade tilldragelser. Andra omstridda diagnoser, noterbart utbrändhet och elöverkänslighet, var samtidigt i ropet.⁴⁰⁹ LEK-utredningen fick en efterföljare i form av en ny expertgrupp som tillsattes. Än tydligare än innan utvecklades dessutom två distinkta vetenskapliga och kliniska paradigm, vilka institutionalise-rades genom särskilt inrättade vårdenheter och forskningscentra.

Samtidigt utformades en ny miljöpolitik i Sverige, inom vilken långt-gående avvecklingsmål för kvicksilver formulerades och sjösattes. Efter att 1950- och 60-talens kvicksilverlarm lett till omfattande regleringar av industrins kvicksilveranvändning och -hantering, hade tandvårdens amalgamkonsumtion seglat upp som den största källan till kvicksilver-utsläpp i den svenska miljön. Fullständig avveckling av amalgam som tandlagningsmaterial blev därför ett uttalat miljöpolitiskt mål.

Amalgamet såg så småningom ut att vara på väg bort, samtidigt som kontroversen blev intensivare och alltmer infekterad. Parallellt med denna utveckling kom samhälls- och humanvetenskapliga perspektiv att prägla delar av diskussionen i allt högre grad, i en vilja att både bättre förstå – och problematisera – vetenskaplig kunskap och dess tillämp-ning på ett generellt plan, och att kunna göra amalgamkontroversen begriplig som vetenskapligt fenomen.

STRIDEN OM AMALGAMET – FORSKNINGSRÅDSNÄMNDENS KÄLLA-SERIE OCH NEDMONTERINGEN AV FORSKNINGENS ELFENBENSTORN

LEK-utredningen bildade fond till Forskningsrådsnämndens häfte Stri-den om amalgamet, som gavs ut 1989.⁴¹⁰ Texten ingick i nämndens serie Källa, där aktuella forskardebatter lyftes fram och beskrevs. För många av dessa genomgångar anlitades journalister, i detta fall Svenska Dag-bladets Inger Atterstam (f. 1944). Atterstam hade som medicinreporter länge bevakat och skrivit om amalgamfrågan och andra kontroversiella ämnen (hon fick sedermera även i uppdrag att skriva Källa-utgåvor om elöverkänslighet, akupunktur och alkohol). I Källa-utgåvan intervjuade hon centrala aktörer och forskare på amalgamområdet, däribland Fri berg, Hanson, Nylander, Mjør och K Sune Larsson.

Forskningsrådsnämndens tillblivelse och verksamhet har studerats av vetenskapsteoretikerna Dick Kasperowski och Fredrik Bragesjö.⁴¹¹ Nämnden inrättades i samband med införandet av universitetens tredje uppgift 1977, och hade som huvudsaklig uppgift att sprida information om svensk forskning till den svenska allmänheten. Dessutom skulle nämnden initiera och stödja forskning inom särskilt samhällsrelevanta områden och i samband därmed beakta behovet av tvärvetenskapliga projekt och perspektiv.⁴¹² Kaspeowski och Bragesjö menar att Forsk-ningsrådsnämnden betraktade »nyanseringen av […] övertro på veten-skapen som sanningssägare och oproblematiskt underlag för politiska beslut« som ett prioriterat mål med spridandet av forskningsinforma-tion.⁴¹³ Detta motiverades på ett närmast paradoxalt vis med utsikten att

»nedmontera forskningens elfenbenstorn och därmed nyansera den kritik av ’expertvälde’« som gjort sig gällande sedan slutet av 1960-talet.⁴¹⁴ Vidare menar författarna att skriftserien Källa var »ett av de mer

radi-410 Inger Atterstam, Striden om amalgamet. Forskarnas debatt om kvicksilvret i tandvården, Källa 33 (Stockholm: Forskningsrådsnämnden, 1989).

411 Dick Kasperowski och Fredrik Bragesjö, »Bilda och samverka. Om införandet, implementeringen och förändringen av universitetens tredje uppgift 1977–

1997«, Rapporter från institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori

kala uttrycken« för dessa ambitioner.⁴¹⁵ I serien, som utgavs i drygt fem-tio volymer under perioden 1980–2003, presenterades inte bara aktuell forskning med direkt samhällsrelevans, den debatterades också direkt av forskarna själva. Arbetet med Källa-serien vägleddes av en idé om veten-skaplig medling, där syftet var att »ge en bättre förståelse av varför olika uppfattningar förekommer i debatter om vetenskapliga resultat och teknik«.⁴¹⁶ Kontrovers och oenighet betraktades med andra ord inte som problem som behövde lösas innan forskning kunde kommuniceras med allmänheten. Sådant sågs i stället som centrala delar av den vetenskap-liga verksamheten, som snarare tycktes hotad av massmedialt konstrue-rade föreställningar om »förenkling, säkerhet och konsensus«.⁴¹⁷

I Källa-serien framställdes vetenskap som en social verksamhet, präglad av gränsdragningar, perspektivberoende och motstridiga upp-fattningar. Så även i rapporten om amalgamet, i vars inledning Atter-stam skrev:

Varje krig kräver offer och det första är alltid sanningen. […] Krig lockar fram de sämsta egenskaperna hos dem som slåss. Krig bygger på att samtliga deltagare är djupt övertygade om att just de har rätt – själv rättfärdigandet och den totala bristen på förståelse för motståndaren ursäktar allt.⁴¹⁸

Atterstam hade en tydlig idé om varför kontroversen blivit så infekterad och segdragen. Hon betraktade den som en illustration av »de inbyggda motsättningarna mellan allmänheten å ena sidan och det vetenskapliga samhället […] liksom de myndigheter som är beroende av experternas bedömningar å andra sidan«. Det fanns flera exempel på denna typ av kontrovers, som bildskärmssjuka, sjuka hus et cetera, men när det gällde amalgamet var »mönstret […] osedvanligt tydligt«, enligt Atterstam. De första larmen om oral galvanism hade mötts av ett forskarsamhälle utan klara svar, och en tandläkarkår som av hävd främst varit tekniskt och hantverksmässigt intresserad av materialen och som saknade utbildning om biverkningar, toxikologi och annat. Därför, menade Atterstam, hade anklagelserna avfärdats som oförskämda och okunniga. Detta hade i sin

415 Ibid., 91.

416 Frank Barnaby och Erik Svenke, Kärnkraft och kärnvapen, övers. Åke Hultgren, Källa 1 (Stockholm: Forskningsrådsnämnden, 1980), 1, citerad i Kasperowski och Bragesjö, »Bilda och samverka«, 94.

tur lett till att de människor som ansåg sig ha blivit sjuka av sina tand-lagningar, reagerat med än mer ilska och kritik. Förståeligt och befogat, ansåg Atterstam, eftersom deras ståndpunkter och agerande bottnade i »personliga upplevelser av sjukdom och lidande i kombination med den aggressivitet som föds när ingen tar dem på allvar, när deras motiv ifrågasätts och när de upplever trakasserier och förödmjukelse«.⁴¹⁹ Sam-mantaget bäddades för fastlåsningar i debatten, som enligt Atterstam lett till »en förtroendekris för tandvården av samma typ som tidigare växt fram mot sjukvården«. Atterstam tyckte sig dock i LEK-utredningen se en vändning, eller rättare sagt kulmen på flera vändningar: forskning som bekräftat att kvicksilverånga bildas och andas in hade, tillsammans med personbyten på Socialstyrelsen, lett till tillsättandet av utred-ningen, i vilken »de tidigare ivrigaste amalgamförsvararna inom tand-vårdsetablissemanget [blev] neutraliserade av nya aktörer med medi-cinsk kompetens, främst neurologer«.⁴²⁰ Atterstam hade tidigare, som medicinreporter i Svenska Dagbladet, uttryckt sig i territoriella termer kring amalgamkontroversen.⁴²¹ Atterstam tycks i mångt och mycket ha förstått kontroversen i termer av gränser och territorier. Metaforen krig används och har använts flitigt för att beskriva kontroversen om amal-gam, inte minst då den satts i samband med tidigare kontroverser och betecknats som det tredje amalgamkriget. I Källa-texten tog Atterstam metaforen ett steg längre, och lät den helt rama in berättelsen om kontroversen och dess kontext. I det sammanhanget framstod LEK- utredningen som ett slags FN-liknande fredsmäklande instans, där de stridande parterna kunde neutraliseras av opartiska ledamöter.