TOXIKOLOGI OCH FORSKNINGEN VID SML

I kölvattnet av den växande insikten om jordens omfattande miljö-problem, inte minst utsläpp av miljögifter som just kvicksilver, utveck-lades en ny typ av politiskt och socialt engagerad forskning, liksom nya vetenskapsgrenar med nya agendor. Historikern Michael Egan har kallat dessa för »crisis disciplines«, och placerat dem under paraplybegreppet

»survival science«.³³³ Framväxten av dessa nya, samhällstillvända, gräns-överskridande och problemlösande discipliner, beskriver han som »the

most profound change in scientific epistemology since World War II«.³³⁴ Andra vetenskaps- och teknikforskare har likaledes identifierat ett nytt sätt att bedriva vetenskap och att relatera den till omvärlden som kom-mit alltmer i förgrunden under de senaste decennierna. De fenomen som går under benämningar som »mode 2 science«³³⁵ eller »post-normal science«³³⁶, och som sinsemellan rymmer många vinklar och betoningar, förenas i just det som Egan menar karaktäriserar survival science: det primära fokuset är nyformulerade, diskreta och ofta brännande problem, forskningen är gränsöverskridande och post-disciplinär, tillika politiskt engagerad i den meningen att resultaten är tänkta att bilda grund för politik som ska råda bot på det aktuella problemet.

Även om mycket av detta (vilket Egan också påpekar) kan sägas om vetenskapen även före 1970-talet, så är en skillnad mellan krisdisci pli-nerna och till exempel Manhattanprojektet att de förstnämnda reagerar på den kris som skapats av den typ av hyperfinansierad Big Science som det sistnämnda är en del av. En annan viktig skillnad dem emellan är att emedan bäggedera syftar till att skapa tillämpbara resultat som är tänkta att gagna samhället, så formuleras agendan för den nya typen av sam-hällstillvänd vetenskap inte enbart inom ramen för den etablerade mak-tens institutioner, utan istället av en mycket mer heterogen samling intressen, inklusive politiker, forskare, lokalbefolkningar, aktionsgrup-per, et cetera. Utvärdering och legitimering av forskningens användning sker inom vad som i en klassisk artikel av Silvio Funtowitz och Jerome Ravetz har kallats för ett »extended peer community«.³³⁷ Detta medför, i kombination med post- disciplinariteten, att traditionell disciplinär och vetenskaplig jargong allt oftare fått ge plats åt ett nytt, mer vardagligt och begripligt sätt att kommunicera, mellan discipliner såväl som utåt med allmänhet och beslutsfattare.

Ämnet miljömedicin utgick främst från laboratoriet vid KI, och var i högsta grad en krisdisciplin: det svarade direkt på sociala behov och forskningsfrågor formulerade i nära samråd med samhället. Ett uttalat

334 Ibid., 27.

335 Se t.ex. Michael Gibbons m.fl., The New Production of Knowledge. The Dynamics of Science and Research in Contemporary Societies (London: Sage, 1994); Helga Nowotny, Peter Scott och Michael Gibbons, Re-Thinking Science. Knowledge

syfte med verksamheten var att övervaka och bedöma risker för med-borgarna i relation till det moderna samhällets industriella produktion samt användning av teknologi och kemiska produkter. Det var alltså risk i sig som var det huvudsakliga studieobjektet, och det studerades och utvärderades i en riskanalytisk tradition med rötter i 1960- och 70-talets försök att hantera de uppdagade miljökriserna. Sociologen Soraya Bou-dia menar att de riskanalysprocedurer som uppstod och konsoliderades genom en rad internationella samarbeten under perioden 1972 till 1983, kännetecknas av att de i stället för att se på ämnen och fenomen som antingen farliga eller inte farliga, utgick från risk som något som finns inneboende i varje mänsklig aktivitet. Bakom detta låg en växande vetenskaplig litteratur som pekade mot att skadliga effekter av vissa carcinogener förekom även vid låga doser, vilket stödde idén att det inte fanns några säkra exponeringsnivåer. Målet med riskanalysen ur detta perspektiv, blev därför enligt Boudia inte att avgöra huruvida risk före-ligger eller inte, utan snarare vilken risk som kan eller bör accepteras av en given population. Å ena sidan har detta inneburit, som Boudia något cyniskt konkluderar, att för samhälleliga institutioner »the issue is no longer a matter of determining a threshold below which there is no danger, but rather of determining one that minimizes the level of public dispute«.³³⁸ Å andra sidan kunde ett sådant riskbegrepp i händerna på forskare och andra innebära ett ökat fokus på försiktighet även då påtag-lig risk eller uppenbar fara inte påvisats i studier. Den riskbedömnings-modell i fyra steg som togs fram blev internationell standard, och är det än idag.³³⁹ För riskanalysen som fält och dess etablering i Sverige var Friberg en nyckelfigur.³⁴⁰ Han var internationellt erkänd och engagerad, inte minst inom WHO:s arbete med att ta fram riktlinjer för olika metaller, däribland kvicksilver.

Tandläkaren Magnus Nylander (f. 1956) började intressera sig för pro-blemet med kvicksilverförgiftning från amalgam sommaren 1982, när

338 Soraya Boudia, »Managing Scientific and Political Uncertainty. Enviromnmental Risk Assessment in a Historical Perspective«, i Powerless Science? Science and Politics in a Toxic World, red. Soraya Boudia och Nathalie Jas (New York:

Berghahn Books, 2014), 101.

339 Se till exempel Gunnar F. Nordberg och Bruce A. Fowler, »Risk Assessment«, i Handbook on the Toxicology of Metals, red. Gunnar F. Nordberg, Bruce A. Fowler och Monica Nordberg, 4:e uppl. (Amsterdam: Academic Press, 2015), 461–86, Boudia, »Managing Scientific and Political Uncertainty«.

han under sin första tjänstgöring som tandläkare kom i kontakt med patienter som upplevde att de förgiftats av sina fyllningar. I boken Fri från amalgam berättar Nylander om detta, och också om en kurs i toxi-kologi, vars lärarlag bland andra utgjordes av Kallus och Mjør. Som stu-dent på kursen fick Nylander lära sig att amalgam var ofarligt, något som han upplevde gick på tvärs med både hans egna kliniska erfarenheter och med vad han tyckte sig se i forskningslitteraturen. Så småningom tog Nylander kontakt med Friberg, och på hösten 1984 inleddes det forskningssamarbete som skulle leda fram till Nylanders doktors-avhandling 1990.³⁴¹

Tillsammans med Friberg och laboratoriechefen Birger Lind under-sökte Nylander kvicksilverhalter i avlidna människors hjärnor, och fann ett samband mellan antalet amalgamfyllningar och halten av oorga niskt kvicksilver i hjärnan. Fynden väckte snabbt pressens intresse, och i febru-ari 1985 syntes rubrikerna »Tandlagningar kan förgifta hjärnan« och

»Kvick silver från tandlagning sprids till hjärnan och lagras«.³⁴²

Forskarna var då de intervjuades noga med att påpeka att de endast har hittat ett samband och för den sakens skull inte kunde säga något om oral galvanism, eller om huruvida det rörde sig om farliga halter. »Vi har bara konstaterat att kvicksilvret finns i hjärnan och det inte är osannolikt att det kommit från amalgamet. Nästa steg är att ta reda på hur mycket krop-pen tål«, sa Friberg till Aftonbladet, medan Nylander för Svenska Dagbla-det påpekade att »[v]i vill inte uppmana någon att rusa iväg och byta sina fyllningar«. I alla händelser kunde de konstatera att: »Den gamla föreställ-ningen om att kvicksilver i amalgam är stabilt stämmer inte. Det är syn-nerligen instabilt.«³⁴³ De hävdade också att kvick silvret inte tog vägen genom tänder och nerver eller blod, utan i stället främst andades in som ånga, vilken frigjordes vid till exempel upphettning och tuggning. Inand-ningen av kvicksilverånga blev snart etablerad som den primära mekanis-men genom vilken kvicksilver rörde sig från fyllningarna in i kroppen.

341 Magnus Nylander, Fri från amalgam. Om kvicksilveramalgam och säker sanering (Uppsala: Amalgamskadefonden, 1998), 29–56; idem., Accumulation and Biotransformation of Mercury and its Relationship to Selenium after Exposure to Inorganic Mercury and Methyl Mercury. A Study on Individuals with Amalgam Fillings, Dental Personnel, and Monkeys (Stockholm: Karolinska Institutet, 1990).

UPPSALAGRUPPEN

På våren 1985 kom Uppsalagruppen åter i fokus, när flertalet tidningar berättade om deras senaste försök, som presenterats vid en vetenskaplig konferens i USA.³⁴⁴ Forskarna hade då jämfört 50 personer med symp-tom som de själva kopplade till sina tandlagningar, med 50 sympsymp-tomfria personer, och funnit att trots att samtliga bar amalgamfyllningar hade symptomgruppen i genomsnitt högre halter kvicksilver i enskilda blod-plättar. Det var främst Erland Johansson och Ulf Lindh som figurerade i artiklarna, och de var noga med att påpeka att många osäkerheter kvar-stod. Dels visste de inte var kvicksilvret kom ifrån: att det skulle här-stamma från amalgam var än så länge bara en misstanke. Dessutom vis-ste de inte varför vissa amalgambärare i så fall hade höga halter och andra inte, men de nämnde selenbrist som tänkbar orsak. Trots dessa brasklappar framgick det tydligt att det var den kopplingen forskarna själva gjorde, och som läsaren förväntades göra. Samtliga tidningar som rapporterade om fynden valde rubriker där amalgam och/eller kvick-silver beskrevs som orsaken till oral galvanism.³⁴⁵

Den forskning som bedrevs vid SML under 1984–85 var det första exemplet på svensk forskning specifikt fokuserad på kvicksilver och amalgam som gavs medial uppmärksamhet under den undersökta perio-den. Tidigare studier fanns, men detta var den första svenska studien som tillkommit så att säga inom ramen för kontroversen. I och med den medieuppmärksamhet som ägnades åt Nylander och gruppens resultat etablerades på tidningssidorna sambandet mellan amalgamfyllningar och kvicksilver i hjärnor, liksom inandad ånga som den främsta meka-nismen för kvicksilvret att ta sig från fyllningarna till kroppen. Dess-utom etablerades Nylander och Friberg som nyckelaktörer. I egenskap av vetenskapligt råd hos Socialstyrelsen, hade Friberg figurerat med ett expertutlåtande till rättegången i Stenungsund, men det var först nu som han kom att förknippas med amalgamkontroversen i pressen.

344 Erland Johansson och Ulf Lindh, »Distribution of Elements in Individual Blood Cells in Metabolic Disorders at the Cellular Level«, Nuclear Instruments and Methods in Physics Research Section B. Beam Interactions with Materials and Atoms 12, nr 1 (1985): 170–72.

345 »Kvicksilver orsakar oral galvanism?«, Expressen, 4 februari 1985; Sören Löfven-haft, »Svenska forskare: Kvicksilver kan orsaka oral galvanism«, Dagens Nyheter,

Uppsalagruppens forskningsresultat ifrågasattes och debatterades i betydligt högre grad än SML:s.³⁴⁶ Likväl bidrog medieuppmärksam-heten till att placera gruppens vetenskapliga företrädare Erland Johans-son och Ulf Lindh i blickfånget tillsammans med den redan tidigare välkände Sten Olof Grönquist. Dessutom skulle gruppens fokus på nya, delvis oprövade, mätmetoder gå igen under 1990-talet i debatten om de två så kallade amalgamenheterna (se även kapitel 5). Vidare kopplade selenet än tydligare samman amalgamfrågan med miljöförstöring. Sam-mantaget bidrog SML och Uppsalagruppen till att debatten om amal-gamet fick ny fart, och till att amalamal-gamets kvicksilver slutligen kom att betraktas som mindre hårt bundet än tidigare. Att det i någon mån läm-nade fyllningarna och spreds i intilliggande vävnad hade varit känt länge, inte minst bland odontologer. Det som nu skedde var dels att inandad ånga kom i blickfånget som den främsta mekanismen, och att den här kunskapen inom ramen för den större kontroversen gick från att ha varit omdebatterad till att bli ett etablerat faktum. Mot bakgrund av SML:s resultat höll Socialstyrelsen enligt Svenska Dagbladet ett möte i september 1985, där man med Sundbergs (som då bytt jobb från Riks-försäkringsverket till Socialstyrelsen) ord »enades […] om att det finns ett samband mellan kvicksilverhalter i hjärna och amalgam«,³⁴⁷ dock inte mellan amalgam och andra kroppsliga åkommor.

Både SML:s och Uppsalagruppens resultat kommunicerades i dags-pressen innan de publicerats i vetenskapliga tidskrifter. I den debatt som fördes senar under 1985 ansågs det förfarandet beklagligt för att inte säga ohederligt. »Jag tycker att det är väldigt viktigt att forskningsdata först publiceras i vetenskapliga tidskrifter och att forskarna först därefter populariserar sina data.«, sade Kallus till Svenska Dagbladet i december.³⁴⁸

346 Staffan Skerfving, »Ett systematiskt analysfel«, Dagens Nyheter, 15 juni 1985;

Erland Johansson och Ulf Lindh, »Kvicksilverfaran underskattas«, Dagens Nyheter, 29 juni 1985.