KOMPLEXITET, OSÄKERHET OCH POLITISK HANDLING: DET STORA TANDBRÅKET INLEDS

Det offentliga bråket om oral galvanism inleddes på allvar 1977, även om några tecken på missämja kunde skönjas redan året innan. Det var till exempel då, i december 1976, som radioprogrammet Familjespegeln hand-lade om oral galvanism.²⁰⁴ Malmöbon Göte Hanemark intervjuades i pro-grammet, då denne grundat en förening, De tandvårdsskadades före ning.

Riksdagsledamoten för Folkpartiet och sedermera medgrundaren till Miljöpartiet Per Gharton hänvisade till föreningen när han på våren 1977 engagerade sig i den orala galvanismen.²⁰⁵ I en motion till riksdagen den 11 januari hänvisade han till föreningen i sin beskrivning av problemet med oral galvanism, och efterlyste »förslag till kontroll av tandtekniskt material i enlighet med förslag utarbetat av socialstyrelsens arbetsgrupp

203 Thomas Kallus, »[utan titel/framsida saknas]«, 7 december 1979, HS5 Byrån för tandvård, F13 Handlingar rörande Socialstyrelsens arbetsgrupp för odonto-logiska material (SAOM) 1980–1986, vol. 1, Socialstyrelsens arkiv.

204 Vid förfrågningar till Kungliga biblioteket och till Sveriges Radio, har det visat sig att programmet sannolikt inte finns sparat. Uppgifterna om sändningen kommer således från andrahandskällor. Se t.ex. Christina Jacobsson-Becker,

»En kort tillbakablick. Tandvårdsskadeförbundets pionjärtid« (Tandvårdsskade-förbundet, 1994), Tandvårdsskadeförbundets samlade handlingar, vol. 1, Tandvårdsskadeförbundets arkiv, Riksarkivet; Ann-Hjördis Larsson, »Metallerna i munnen ger galvanisk ström«, Expressen, 17 april 1977.

205 I Tandläkartidningen beskrev Gharton det så här: »En nybildad förening

för odontologisk teknologi«.²⁰⁶ I augusti samma år skrev Garthon i Tand-läkartidningen under rubriken »Bristfällig tandteknik – ett helvete i munnen«.²⁰⁷ Artikeln innehöll en rad direkta anklagelser riktade mot tandläkarkåren och dentalmaterialtillverkarna. Det var likväl samhället som borde ta tag i det hela: »Den stora tandtekniska skandalen är att den samhälleliga kontrollen av det tandtekniska materialet är så gott som obefintlig och att möjligheterna för drabbade patienter att få skade-ersättning är ytterst små.«²⁰⁸ Detta skulle enligt Gharton inte betraktas som en kontroversiell inställning, eftersom en parlamentarisk utredning med åtföljande proposition (tandvårdsförsäkringen 1974) uttryckt samma ståndpunkt, liksom Socialstyrelsens egen arbetsgrupp (SAOT).

Ghartons inlägg i Tandläkartidningen bemöttes i samma nummer av Björn Hedegård och Per-Olov Glantz.²⁰⁹ Här skedde en kraftig förskjut-ning i riktförskjut-ning mot professionens och vetenskapens arena. Gharton befanns, med en distinkt gränsbevakande metafor, ha begått ett »friskt och okunnigt inhopp, på ett område, som sysselsätter tusentals kliniker och forskare på vår jord«, varför replikförfattarna sett sig nödgade till att

»förbättra sakinformationen«.²¹⁰ Naturligtvis förekom felbehandling och undermåliga material, skrev Hedegård och Glantz, men för sådant var beredskapen god – i Sverige sannolikt bäst i världen – menade de. Dental materialforskning ansåg de vara ett internationellt väl utvecklat forsk-ningsfält, där svenska forskare inte sällan drev på utvecklingen.²¹¹ Vidare, skrev de, så var den orala miljön en av de mest påfrestande som alls går att föreställa sig. Tog man det i beaktande tillsammans med den utomordentligt låga förekomsten av komplikationer relativt materia-lens utbredning, så insåg man snart hur säkert det var att låta sig behand-las med gängse tandtekniska material. Komplikationer kunde förvisso uppträda, men knappast i den omfattning och av den typ som Gharton hävdat. I alla händelser stod kompetensen att hantera det hela att finna inom den odontologiska yrkeskårens hägn:

206 Mot. 1976/77: 62, Gharton (Fp), om skärpt kontroll av tandtekniskt material, 11 januari 1977.

207 Gharton, »Bristfällig tandteknik«.

208 Ibid., 486.

209 Bjõrn Hedegård och Per-Olof Glantz, »Falskt alarm«, Tandläkartidningen 69, nr 8 (1977): 488–89.

Rent toxiska eller galvaniska skador förekommer sällan. Undersöknings-metoder finns och utvecklas för att tandläkare och läkare skall kunna klarlägga om en överkänslighetsreaktion, en toxisk skada eller galvanism föreligger. Symptombilden är i dessa fall emellertid ofta individuell och utredningen av orsakssammanhanget blir därför ofta både komplicerad och långvarig.

Slutligen är det betydelsefullt att konstatera att likaväl som man kan få allmänmedicinska reaktioner från sjukdomar i tänder och tandvävnader, så kan symptom från munhålan vara betingade av någon medicinsk eller psykisk sjukdom.²¹²

Författarna ville nyansera bilden och föra in andra tänkbara orsaks-sammanhang. De antydde också möjligheten att vända på orsaks sam-bandet genom att hävda att psykiska besvär kunde tänkas ligga bakom det hela. I svaret till Gharton blev den komplexa bilden och de multi-disciplinära utredningsbehoven något som manade till försiktighet.

Dock inte i första hand som Gharton menat i fråga om materialanvänd-ning, utan i fråga om samhälleliga åtgärder.

Detta var den genomgripande skiljelinjen. Hedegård och Glantz menade att det fanns vissa saker som borde studeras vidare, men att dessa var väl definierade och hanterbara inom ramen för befintlig forsk-ning och praktik. Den eventuella osäkerhet som fanns var främst av vetenskaplig art, inte samhällsmedicinsk. Hos Gharton däremot, fram-stod det rent vetenskapliga som antingen helt klarlagt eller helt ointres-sant. Människor led och uppfattade sig ha blivit sjuka av tandlagnings-material. Osäkerheten fanns framför allt i exakt hur allvarligt det var, hur många som led och vad som kunde göras åt det. För politikern Garthon innebar allt detta att samhället borde inrätta kontrollsystem oberoende av professionen, medan det för odontologerna Hedegård och Glantz snarare betydde att inga säkra slutsatser kunde dras och att man därför även fortsättningsvis borde lämna dylika överväganden åt profes-sionen och forskningen.

Således fyllde osäkerheten även en gränsdragande funktion som yrkesgrupps-konsoliderande och forskaridentitetsskapande. Det var just frågan om var den väsentliga osäkerheten fanns och hur den skulle han-teras som det tvistades om. Gharton målade en bild av vetenskapen som förhållandevis säker – det var helt klart farligt att använda de här

mate-öppenhet och en viss osäkerhet kring de rent vetenskapliga spörsmålen, för att därigenom säkerställa att frågan skulle förbli inom deras hägn.

Medieexponering: Patienter och experter i pressen

Det var under 1977 som den orala galvanismen på bred front gavs utrymme i medielandskapet, då inte minst pressen började intressera sig för ämnet på allvar. Flera av de odontologiska experter vi redan mött uttalade sig i tidningsspalterna. Trots att de uttryckte sig försiktigt och framför allt betonade hur lite som ännu var känt om det här, bidrog pressens rapportering under 1977 och 1978 definitivt till att problemets existens bekräftades. Inte minst genom Rune Söremarks uttalanden, som gick från trevande till ganska tvärsäkra, kunde oral galvanism som potentiell hälsofara legitimeras.

I april 1977 publicerade Expressen två artiklar under den gemensamma överskriften »Många patienter på gränsen till självmord«.²¹³ Den ena var en intervju med en drabbad patient, vars besvär försvunnit då materia-len i munnen bytts ut. Den andra var en intervju med Göte Hanemark, där han förklarade det oralgalvaniska fenomenet och lyfte fram det som ett växande problem. Den mediehändelse som dock ofta pekas ut som startskottet för den svenska debatten om oral galvanism, är journalisten Christer Faleijs intervju med schlagersångaren Gunnar Wiklund (1935–

1989), publicerad i Aftonbladet den första oktober 1977.²¹⁴ Rubriken »Mitt liv har blivit ett enda lidande«, satte tonen för en helsidesartikel som inte bara etablerade Wiklund som ett slags affischnamn för den orala galvanismen under det kommande decenniet, utan också på många sätt är ett typexempel på hur framför allt patienterna kom att porträtteras i kvällspressens fortsatta rapportering. Wiklund hade varit frånvarande från offentligheten och scenerna under en längre tid, och nu berättade han att orsaken var oral galvanism. Han beskrev hur han av läkare efter läkare mötts av oförstående och förakt, men hur han till sist på egen hand kommit underfund med orsaken till sitt lidande. Wiklund var dock inte ensam om det här, menade han, utan i stället en del av en fram-brytande rörelse: »Jag vet att jag har rätt och att jag går i spetsen för något stort.«

213 Ann-Hjördis Larsson, »Guldbrygga gav henne fyra års lidande«, Expressen, 17 april 1977; idem., »Metallerna i munnen ger galvanisk ström«.

Göte Hanemark, som också intervjuades i samma artikel, figurerade närmast i en slags expertroll. Detta underströks till exempel av formu-leringar som »68 år och elektrotekniker«, och »forskat i ämnet i många år«. I artikelns dramaturgi blev han den som berättade hur saker och ting låg till, den som visste och kunde förklara detta märkliga som skedde.

Det var också han som utvecklade teorin om den orala galvanismen som orsaken till Wiklunds lidande, och som ramade in det hela som en sam-hällelig fråga av största vikt: »Vi har vänt oss till myndigheterna, men de vill inte låtsas om problemen. De negligerar oss. Jag tror det ligger affär-sintressen bakom.« I grunden handlade det om demokrati och makt; den enskilda medborgaren mot den mäktiga staten i industrins ledband, enligt Wiklund och Hanemark.

Senare i oktober 1977, strax efter Aftonbladets intervju med Wiklund, publicerade Expressen tredagars-artikelserien »Det dolda tandgiftet«, sig-nerad journalisten Anders Leopold, och i februari 1978 ägnade Svenska Dagbladet och journalisten Marie Hogfors två av fyra delar i sin artikel-serie »Tandskola« åt den orala galvanismen.²¹⁵ Nu blev oral galvanism en fråga av journalistiskt intresse, och odontologisk expertis tillfrågades för att försöka skapa klarhet. En av de flitigast intervjuade experterna i den initiala rapporteringen var de redan bekante Söremark, som vid det laget hunnit bli professor i protetik vid Tandläkarhögskolan i Stockholm.

Även Bergman och Hedegård uttalade sig i artiklarna. De första press-rapporterna porträtterade problemet både som ett vetenskapligt pro-blem, där mer forskning skulle kunna skingra oklarheterna och mer eller mindre lösa problemet, och som ett marknadsrelaterat problem, vars lösning stavades skärpta kontroller och reglering. I denna del låg bilden nära den som frammanats i den odontologiska forskningen. I framför allt kvällspressen kom dock även patienterna själva till tals på ett sätt som de inte gjort tidigare. I Expressen och Aftonbladet porträtterades människor som, likt Wiklund, lidit i det tysta och inte kunnat få någon hjälp av sjukvården och den etablerade medicinen.²¹⁶ Genom dessa

por-215 Anders Leopold, »– Guldbryggan förstörde mitt liv!«, Expressen, 25 oktober 1977;

idem., »Kan vi bli sjuka av metallerna i munnen?«, Expressen, 26 oktober 1977;

idem., »Tandskadade vittnar: Våra liv är förstörda«, Expressen, 27 oktober 1977;

Marie Hogfors, »Har vi ett bilbatteri i munnen?«, Svenska Dagbladet, 12 februari 1978; idem., »Okända giftrisker i tandvårdstekniken. Materiallista hemlig för tandläkare!«, Svenska Dagbladet, 17 februari 1978.

trätt, och hänvisningarna till Hanemarks växande förening, blev patien-terna och patientkollektivet till centrala aktörer i kontroversen, aktörer vars intervention i den aktuella medicinska, vetenskapliga och politiska frågan framstod som både möjlig och nödvändig.

Södermarks uttalanden präglades till en början av stor försiktighet.

Han betonade behovet av mer forskning: »[m]an vet förvånansvärt lite om det här«, sade han till Expressens reporter i oktober 1977. Samtidigt var det inte otänkbart att det faktiskt fanns något att oroa sig över:

Det är bevisat att det uppstår en elektrogalvanisk spänning i munnen.

Men den är så obetydlig. Ändå ska man inte bortse från att det utlöses partiklar som stannar kvar i kroppen.²¹⁷

Söremark figurerade också i Svenska Dagbladets två artiklar om oral gal-vanism i början av 1978.²¹⁸ Även här betonade han det osäkra kunskaps-läget, dock särskilt i relation till svårigheten att ställa korrekt diagnos på de här patienterna. I den ena av artiklarna var det kontroll och krav på tillverkare som stod i centrum. Söremark framförde nu krav på obligato-riska innehållsförteckningar, och Maud Bergman berättade att man för-visso på tandläkarutbildningen hade listor över innehållet i många leger-ingar, men att dessa inte fick spridas vidare, eftersom de innehöll affärshemligheter. När Söremark intervjuades av Aftonbladet i november 1978 intygade han att det verkligen var frågan om farlig galvanism, och att patienterna borde tas på allvar. Han beskrev symptom och orsaker, samt en ökning de senaste åren som han själv satte i samband dels med att många nya legeringar av tvivelaktig kvalitet kommit i bruk – »Social-styrelsen borde kräva en begränsning av materialen. […] Idag finns det på marknaden över 100 guldlegeringar. Fem kunde räcka […]« – dels med nya insikter och en förändrad inställning från professionens sida:

– Idag är vi mer ödmjuka inför patientens beskrivning och tar henne på allvar. Besvären har som regel försvunnit när vi tagit bort en eller flera fyllningar och kronor och ersatt dem med annat material.²¹⁹

Under loppet av ett drygt år rörde sig Söremark alltmer mot att i pressen beskriva den orala galvanismen som ett reellt hot mot hälsan. Han

beto-217 Leopold, »Kan vi bli sjuka av metallerna i munnen?« (även föregående citat).

nade särskilt att det var patienterna som försett forskningen med den avgörande informationen, bara tandläkarna lyssnade så skulle det klarna.

Parallellt med detta lyftes som sagt patienternas röster fram i kvällspres-sen. Sammantaget framträdde oral galvanism i pressen i detta tidiga skede alltså som både en social fråga och som ett vetenskapligt problem, där patienters erfarenheter både kunde och borde vara en del i den medi-cinska kunskaps bildningen och -spridningen.

Materialfrågor och -problem i Tandläkartidningen

Under åren 1978–79 diskuterades oral galvanism och dentalmaterial-problem frekvent i Tandläkartidningen, och 1979 publicerades ett tema-nummer om dentalmaterial. De personer som intog scenens mittpunkt känns igen; Bergman, Hedegård, Söremark och Glantz var långt ifrån ensamma om att uttala sig, men de bereddes klart störst utrymme.

Beskrivningen av problemet var i stort sett densamma som i pressen, men i det här sammanhanget hade patienterna ingen plats eller röst.

Odontologin talade här med sig själv, och det omgivande samhället åbe-ropades främst som orsak till debattens existens.

Mediedebatten anfördes snudd på regelmässigt som bakgrund, och samtidigt som odontologerna riktade in sig på problemet i sig, sökte de gärna också förklaringar till varför denna debatt uppstått. Genom gående var det i det ökade antalet tillgängliga material och de marknadsjuridiska svårigheterna att belägga dessa med restriktioner och krav som grund-problemet stod att finna. Dessutom hade de tillgängliga materialen blivit alltmer komplexa, det vill säga de innehöll fler metaller. Orsaken till det var, enligt Bergman i en intervju från 1978, främst att tillverkarna svarat på krav om förbättringar genom att oreflekterat tillsätta ytterligare metaller – något hon påpekat redan i doktorsavhandlingen två år tidigare, då hon beskrivit det som en oansvarig »trial and error«-metod.²²⁰ Detta kombinerat med 1974 års tandvårdsförsäkring hade gett upphov till en svårbemästrad och komplex situation; en osäker het som de flesta i Tand-läkartidningen menade bäst betvingades med mer forskning.

220 Ulla Gross, »Blir dentallegeringarna bättre, Maud Bergman?«, Tandläkartid-ningen 70, nr 5 (1978): 276–78. I avhandlingen skrev Bergman: »The responsible manufacturers of dental gold alloys make a creditable effort to develop and improve their alloy materials as well as laboratory methods. However, less responsible manufacturers seem to use mainly ‘trial and error’ methods in

Det var alltså fråga om en svårutförd och helt och hållet vetenskaplig-gjord riskbedömning, inte sällan gällande effekter som för närvarande knappt ens var kända. För även om, som flera av experterna påpekade, den svenska kunskapen på den odontologiska materialvetenskapens fält var genomgående hög och forskningen tillhörde den internationella spetsen, var det dock främst materialens tekniska och fysiologiska egen-skaper som hållfasthet och dylikt som kartlagts. De specifikt biologiska effekterna av tandlagningsmaterial hade till stor del negligerats eller inte utforskats tillräckligt, och det var därför man nu stod undrande inför den anstormning av patienter som genom medier eller engagerade tandläkare börjat misstänka oral galvanism för sina besvär. I väntan på riktlinjer från SAOT, uppmanades därför enskilda tandläkare att iaktta försiktighet och att hålla sig till ett fåtal väl beprövade legeringar. I en text skriven tillsammans med kemisten och docenten vid Umeå univer-sitet Olle Ginstrup, bekräftade Bergman den befintliga forskningens och kvalitetssäkrande praktikens biologiska blindfläck: »även material som klarat alla tänkbara laboratorietest och som har fördelaktiga data, […] kan förorsaka oväntade effekter, när de kombineras med andra i munnen redan befintliga legeringar.«²²¹

Utöver mer forskning för att bemästra komplexiteten, kunde man genom regleringar söka nedbringa den. Bland de röster som kom till tals i Tandläkartidningen rådde i det närmaste konsensus om behovet av ökad kontroll genom krav på varudeklaration från tillverkarna samt krav på tandläkare att noga specificera och dokumentera ingående metaller i såväl beställningar till tandtekniker som i patientjournaler. På sikt öns-kade odontologerna ett system likt det som rådde på det medicinska området, med utförlig dokumentation som skulle vara juridiskt likställd läkarnas recept. Hedegård gick när han intervjuades så långt som till att mena att alla metallegeringar på sikt borde bannlysas och ersättas av plast, något som dock inte var aktuellt ännu eftersom plasterna inte var av tillräcklig kvalitet.²²²

När det gällde patienter med upplevda besvär av oral galvanism var dessa odontologer genomgående noga med att påpeka att de fall där det tveklöst kunnat konstateras att systemiska besvär uppstått till följd av galvanism var ytterst få, och att andra etiologiska förklaringar ofta fått

utforskas; dels odontologiska, dels allmänmedicinska eller psykologiska.

Om än det första som borde göras var att bygga upp patientens allmänna kondition genom till exempel kost-, sömn- och motionsråd innan tand-läkaren gav sig i kast med att avlägsna eller ersätta lagningar i munnen, framställdes denna sistnämnda terapi som relativt framgångsrik då den väl användes.

Samtidigt som det konstaterades att kliniskt dokumenterade fall var relativt sällsynta, förhöll sig alltså dessa forskare öppna inför möjlig-heten att galvanism skulle kunna orsaka sjukdom, och de samlades kring beskrivningen av denna som ett växande problem. I temanummerinter-vjun 1979 sa Söremark: »För ett och ett halvt år sedan hade jag ett större antal fall, där jag inte kunde se något samband mellan vad som fanns i munhålan och de uppgivna symptomen, men förmodligen berodde det på att mina kunskaper vid den tiden var så begränsade.«²²³ Uttalandet förstärker intrycket från dags- och kvällspressen att Söremark alltmer tyckte sig få upp ögonen för ett reellt problem.

1981: ÖKAD POLEMIK OCH UPPSKRUVAT TONLÄGE

Det var flera faktorer som bidrog till att kontroversen växlade upp i bör-jan av 1980-talet. En av dem var föreningen Tandvårdsskadeförbundet och dess medlemstidning Tf-bladet.²²⁴ Tandvårdsskadeförbundet bilda-des i Stockholm på våren 1978. Grundarna var redan innan engagerade i den något mer inofficiella sammanslutningen Aktionsgruppen Giftfri Tandvård, bildad året innan. Relationerna med Hanemark och hans för-ening i Malmö var till en början goda, men något långvarigt samarbete kom aldrig till stånd. Tandvårdsskadeförbundet blev snabbt en ton-givande och samlande aktör för patienternas röster, medan De tand-vårdsskadades förening inte tycks ha blivit särskilt långvarig. År 1980 höll förbundet sitt konstituerande möte och gav ut det första numret av Tf-bladet. I Tandvårdsskadeförbundet fick kontroversen en organisato-risk ram, en faktisk rörelse grundad i kritik och aktion mot samhällets

223 Ulla Gross och Ivar Rosenbaum, »Betryggande varudeklaration av dentalmaterial måste bli ett krav«, Tandläkartidningen 71, nr 9 (1979): 558.

224 Förbundsnamnet – som sommaren 2020 ändrades till Tandhälsoförbundet – stavades till en början utan genitiv-s (Tandvårdskadeförbundet). I slutet av år

hantering av oral galvanism och – som vi snart ska se – mot amalgam som tandlagningsmaterial.

Också i pressen blev kontroversen allt tydligare i konturerna. En del i detta var de omskrivna medicinska skadeståndsmål som pågick i olika domstolar, varav en del var mål som inletts mot enskilda tandläkare för att ha orsakat oral galvanism hos patienter.²²⁵ En annan stor del av press-rapporteringen kring oral galvanism detta år handlade om löparstjärnan

Också i pressen blev kontroversen allt tydligare i konturerna. En del i detta var de omskrivna medicinska skadeståndsmål som pågick i olika domstolar, varav en del var mål som inletts mot enskilda tandläkare för att ha orsakat oral galvanism hos patienter.²²⁵ En annan stor del av press-rapporteringen kring oral galvanism detta år handlade om löparstjärnan