Halter av ozonnedbrytande ämnen i atmosfären

Det är möjligt att inom en generation nå preciseringen med redan vidtagna och planerade åtgärder.

De nationella åtgärderna för att minska halterna av de ozonnedbrytande ämnen som regleras under Montrealprotokollet är beslutade och på plats. På global nivå är CFC-gaserna utfasade. Utfasningen av HCFC har tidigarelagts, vilket borde hejda den ökande HCFC-halten i atmosfären (se även preciseringen Minskad påverkan från ozonnedbrytande ämnen).

Ozonskiktet ligger ungefär 25 kilometer ovanför jordytan, i den del av atmosfären som kallas stratosfären. Halten av ozonnedbrytande ämnen mäts både i stratosfären och i troposfären (det lager av atmosfären som är närmast jordytan). Halten

ozonnedbrytande klor i stratosfären nådde sitt maximum redan 1990 och är nedåtgående. Halten brom i troposfären avklingar från ett relativt nyligen uppnått maximum, och stratosfäriskt brom ökar inte längre. Tillsammans med åtgärden att tidigarelägga utfasningen av HCFC är det troligt att halterna av de

ozonnedbrytande ämnena kommer att minska i den utsträckning som krävs för att uppfylla preciseringen på sikt.

De mänskligt framställda ämnen som huvudsakligen lett till ozonnedbrytningen sedan 1980-talet, har långa uppehållstider i atmosfären. Det innebär att även om man helt slutar producera och använda de ozonnedbrytande ämnena, kommer det att dröja åtskilliga år innan dessa har brutits ned i sådan omfattning att de

understiger den nivå där ozonskiktet påverkas negativt. Detta innebär att det önskvärda miljötillstånd som preciseringen uttrycker inte kan nås till 2020 på grund av lång återhämtningstid. Förutsättningarna finns dock på plats och miljötillståndet kommer sannolikt att uppfyllas på sikt.

SVÅRIGHETER ATT NÅ PRECISERINGEN

Halten av CFC-ämnen, som nu är utfasade globalt sedan 1 januari 2010, minskar i atmosfären men i långsammare takt än förväntat. Halten av HCFC visar en global ökning i atmosfären, vilket beror på en högre produktion än förväntat i

utvecklingsländer. Halten HCFC ökar med 3,5 procent per år, uppmätt över södra Skandinavien. Nationellt har det tagits ett användningsförbud av HCFC i Sverige, som träder i kraft redan den 1 januari 2015.

Arbetet under Montrealprotokollet har lett till minskade halter av mänskligt framställda ozonnedbrytande ämnen i atmosfären. Det gäller både för CFC-ämnen och andra klorerade och bromerade kolväten. Dock konstaterades att halterna av HCFC ökat i högre takt än förväntat vid den förra sammanställningen av

Montrealuppföljningen 2006. År 2007 beslutades därför om en snabbare utfasning av HCFC, vilket innebär att industriländerna ska ha fasat ut substansgruppen till 2020, och utvecklingsländerna till 2030 – en tidigareläggning med tio år. Man ser att den minskade användningen följer den uppsatta utfasningstakten och fortskrider positivt.

Omhändertagande av ozonnedbrytande ämnen i Sverige som farligt avfall kommer att förtydligas med de nya skrivningarna i den kommande plan- och bygglagen

(som träder i kraft den 2 maj 2011). CFC förekommer i isolermaterial i byggnader, exempelvis i markisolering och isolering kring fjärrvärmerör. Omhändertagande av farligt avfall kommer att utgöra en del av den kontrollplan som krävs för rivning, men även för andra bygglovspliktiga åtgärder. Dessutom har vägledningen för tillsyn av bygg- och rivningsavfall förtydligats i den nya plan- och bygglagen och ett större tillsynsansvar har lagts på tillsynsmyndigheten för att följa upp

kontrollplanen.

PRECISERINGENS BEROENDE AV INTERNATIONELLA INSATSER

Globalt finns en överenskommelse om utfasning av HCFC under

Montrealprotokollet. År 2007 beslutades det om en ökad utfasningstakt, vilket innebär att i industriländer ska utfasning ha skett till 2020 och i utvecklingsländer till 2030. CFC är utfasat globalt sedan januari 2010. Prognoser visar att 2050 återgår halterna av det effektiva stratosfäriska kloret till nivåer motsvarande 1980. På längre sikt kommer halterna minska ännu mer, men i långsammare takt.

Miljökvalitetsmål 6:

Människors hälsa och den biologiska mångfalden ska skyddas mot skadliga effekter av strålning

Ansvarig myndighet: Strålsäkerhetsmyndigheten

NÅR VI MILJÖKVALITETSMÅLET?

Det är möjligt att inom en generation skapa förutsättningar för att nå miljökvalitetsmålet om ytterligare åtgärder vidtas.

Miljökvalitetsmålet består av tre skilda delar. Bedömningen är en sammanvägning, dels av en ganska positiv bild vad gäller radioaktiva ämnen och elektromagnetiska fält, dels av en mer problematisk bild för UV-strålning. Miljökvalitetsmålet bedöms vara möjligt att nå, men ytterligare insatser krävs för att minska

exponeringen för UV-strålning. Dagens exponering för joniserande strålning och elektromagnetiska fält bedöms däremot generellt inte innebära något miljö- eller hälsoproblem.

Trenden för miljökvalitetsmålet bedöms vara neutral. På flera områden är

utvecklingen positiv, inom andra områden går utvecklingen åt fel håll. Halterna av radioaktiva ämnen i miljön fortsätter generellt att vara låga och halterna av cesium- 137 från Tjernobylolyckan kommer att minska ytterligare med tiden. Allmänhetens totala exponering för elektromagnetiska fält har inte ökat under de senaste åren, men teknisk utveckling och nya tillämpningar kan både minska och öka

exponeringen framöver. Trenden vad gäller exponering för UV-strålning är svårbedömd. Antalet fall av hudcancer fortsätter att öka och bedöms inte kunna nå målnivån år 2020.

Uppfyllelsen av miljökvalitetsmålet är i någon mån beroende av

miljökvalitetsmålen Skyddande ozonskikt och God bebyggd miljö, eftersom dessa bidrar till en begränsning av exponeringen av UV-strålning. Exponeringen av UV- strålning beror dock i första hand på människors beteende. Hudcancer utvecklas många år efter exponering för UV-strålning. Det innebär att minskningen i antalet hudcancerfall inte ses direkt efter det att exponeringen minskat.

SVÅRIGHETER ATT NÅ MILJÖKVALITETSMÅLET

Det är svårt att ändra på värderingar och attityder kring livsstil, utseende och solning. Det är därför en stor utmaning att försöka minska befolkningens exponering för UV-strålning.

En annan svårighet är att kontinuerligt upprätthålla förståelsen för hur

strålskyddsprinciperna ska tillämpas hos olika verksamhetsutövare så att man inte slår sig ned och är nöjd med det som en gångs uppnåtts.

Processen med att utveckla och tillståndspröva koncept för slutförvar av radioaktivt avfall kan ta lång tid och det finns en risk att detta arbete inte hinner bli färdigt till 2020.

Kunskapen är i dag begränsad om hur stor den yrkesmässiga exponeringen är för elektromagnetiska fält. Sådan kunskap är nödvändig för att kunna bedöma uppfyllelsen på ett tillfredsställande sätt.

FÖRÄNDRING AV BEDÖMNINGEN AV MILJÖKVALITETSMÅLET

Bedömningen av måluppfyllelse är i princip densamma som tidigare år. Däremot innebär den förändrade bedömningsgrunden att en del av miljökvalitetsmålet nu inte är lika svår att nå. Tidigare har möjligheten att nå delmålet om antal cancerfall orsakade av UV-strålning bedömts som mycket liten. Med den nya

bedömningsgrunden bedöms motsvarande precisering nu istället som möjlig att nå med ytterligare åtgärder.

MILJÖKVALITETSMÅLETS BEROENDE AV INTERNATIONELLA INSATSER

Uppfyllelsen av miljökvalitetsmålet är huvudsakligen beroende av nationella insatser.

Figur 6. Antalet fall av hudcancer fortsätter att öka. Det gäller både lindrigare former av hudcancer och den allvarligare formen malignt melanom. Den ökande trenden är svår att vända, främst eftersom det tar tid att förändra attityder till solande och beteenden som påverkar exponeringen för UV-strålning.

NÅR VI PRECISERINGARNA?