Våtmarkernas biologiska mångfald

Det är möjligt att inom en generation skapa förutsättningar för att nå preciseringen om ytterligare åtgärder vidtas.

Bedömningen är att den kommer att kunna nås vid en senare tidpunkt. Även om stora våtmarksarealer har försvunnit genom dikning bedöms de flesta naturtyperna (habitat 7110–7320 i art- och habitatdirektivet) ha tillräckligt god förekomst för att på sikt kunna uppnå gynnsam bevarandestatus. För att förbättra våtmarkernas tillstånd är det nödvändigt att minska den generella påverkan från kvävenedfall och klimatförändringar, samtidigt som hydrologin som styr omsättningen av vatten i påverkade våtmarker måste återställas. Insatser behövs också för att för att skydda, sköta och återskapa våtmarker.

SVÅRIGHETER ATT NÅ PRECISERINGEN

Bristande hänsyn inom jord- och skogsbruk samt långvarig påverkan av främst dikning har orsakat störda hydrologiska förhållanden och igenväxning. Det har också lett till att kvaliteten på kvarvarande våtmarkerna har försämrats. Bedömningen av bevarandestatusen för våtmarkernas naturtyper visar att våtmarkerna i alpin region har gynnsam bevarandestatus, med undantag för så kallade palsmyrar som har dålig status. Klimatförändringar har inneburit att palsmyrarnas utbredningsområde har minskat påtagligt och ingen förbättring är i sikte. I boreal och kontinental region har endast habitatet Kalkkärr med gotlandsag god status, medan övriga typer har otillfredsställande eller dålig status. Sämst ställt är det för habitaten ”Rikkärr” och ”Högmossar” i kontinental region. Rikkärrens dåliga status beror på minskande areal och försämrad hävd. Högmossarna växer igen och orsaken, förutom störd hydrologi, bedöms vara kvävenedfall och eventuellt generella klimatförändringar.

Bevarandestatusen för våtmarksanknutna arter i art- och habitatdirektivet i alpin region har gynnsam bevarandestatus. I kontinental och boreal region har merparten av arterna dålig status. Positiva resultat från anläggning av våtmarker och

småvatten innebär dock att framtidsutsikterna för de flesta grodarterna i dag är goda, trots att populationer och utbredningsområden fortfarande är otillräckliga. Främmande arter och genetiskt modifierade organismer är i nuläget ett relativt litet problem i våtmarker. Inplantering av fisk och signalkräftor i småvatten, förrymda

minkar eller mårdhundar kan dock i vissa fall påverka våtmarkerna och deras arter negativt.

Precisering 3: Friluftsliv och rekreation

Det är möjligt att inom en generation nå preciseringen med redan vidtagna och planerade åtgärder.

Riksdagen har nyligen beslutat om propositionen Framtidens friluftsliv (prop. 2009/10:238). Ideella organisationer, fritidsverksamhet hos kommuner,

marknadsföring av naturområden och naturturism är viktiga ingredienser för att förankra, genomföra och uppnå friluftspropositionens åtgärder och mål.

Genom länsstyrelsernas försorg har många våtmarksområden runt om i landet god tillgänglighet för friluftslivet, med besöksanordningar som fågeltorn, spänger och promenadstigar. Arbetet med att göra friluftsområden lättillgängliga behöver långsiktiga resurser, så att besöksanordningar och verksamhet vid behov kan upprättas och underhållas i relevanta områden. Även i fortsättningen behöver allemansrätten värnas.

SVÅRIGHETER ATT NÅ PRECISERINGEN

I tätortsnära områden kan våtmarkernas betydelse behöva uppmärksammas och stärkas ytterligare. Det kvarstår att se hur kommunerna kommer att tillämpa de nya strandskyddsbestämmelserna till gagn för friluftsliv och biologisk mångfald i strandnära våtmarker. Hur tätortsnära våtmarker med betydelse för friluftslivet hanteras i kommunernas översiktsplaner och om de undantas från exploatering behöver analyseras. Friluftslivet kan störas av buller och körskador från terrängkörning, men kan samtidigt skada våtmarker om det leder till otillåten terrängkörning. Tillräckliga, uppdaterade studier kring terrängkörningens

omfattning och påverkan på våtmarker saknas. Även hänsynen till friluftsintressen vid planering och projektering av infrastruktur behöver utvärderas, för att svara på om buller, barriärer och fragmentering av landskapet undviks.

Precisering 4: Hållbart nyttjande och hänsyn till våtmarker

Det är möjligt att inom en generation skapa förutsättningar för att nå preciseringen om ytterligare åtgärder vidtas.

Bedömningen är att den kommer att kunna nås vid en senare tidpunkt. För det krävs bland annat en mer restriktiv hållning i att besluta om tillstånd och dispenser samt förbättrad hänsyn. En bra grund finns i miljöbalken och annan lagstiftning, inte minst genom bestämmelserna om markavvattning.

SVÅRIGHETER ATT NÅ PRECISERINGEN

Dagens generella hänsyn är otillräcklig. Olika verksamhetsutövare, främst inom jord- och skogsbruk, måste ta bättre hänsyn till våtmarkernas funktioner och värden. Det som krävs är framför allt information, förbättrad planering samt

resurser för rådgivning, samråd och tillsyn. Uppföljningen av kommunernas hantering av våtmarker inom den fysiska planeringen behöver också utvecklas. Drivkrafterna för ett mer intensivt skogsbruk och torvbruk är starka. Höga avverkningsnivåer leder till ett tryck att bygga skogsbilvägar över våtmarker. Kraven på hänsyn vid avverkningar är beroende av avverkningens värde, så våtmarker riskerar att skadas även om den som avverkar följer lagen.

Dikesrensningar inom jord- och skogsbruket medför stor risk för ytterligare skador på våtmarker och vattenmiljöer, genom såväl förstärkt dränering som påverkan på avrinnande vatten nedströms. Klimatförändringar och ökad nederbörd anges som argument för ökad dikesrensning. Denna problematik kräver dock grundlig utredning. Det är viktigt att reglerna för markavvattning och rensning ses över så att skador i samband med rensningar av gamla markavvattningar i skogs- och odlingslandskapet minimeras.

Precisering 5: Bevarande och skydd av värdefulla våtmarker

Det är möjligt att inom en generation skapa förutsättningar för att nå preciseringen om ytterligare åtgärder vidtas.

Miljötillståndet beskrivet i preciseringen kommer att kunna nås vid en senare tidpunkt, men det finns mycket kvar att göra. En central aspekt är att nå uppsatta bevarandemål för skyddade våtmarker. Behovet av skötsel i särskilt värdefulla våtmarker behöver identifieras, liksom om våtmarker inom Natura 2000 är ändamålsenligt och långsiktigt skyddade. För att bevarandemålen ska kunna nås måste identifierade åtgärder för skydd och restaurering samt för hävd och annan skötsel genomföras.

SVÅRIGHETER ATT NÅ PRECISERINGEN

Delmålet om att långsiktigt skydda myrarna i Myrskyddsplan för Sverige har inte uppnåtts. I slutet på 2010 fanns 231 av 514 myrar kvar att skydda. Endast i ett län (Blekinge) har samtliga myrskyddsområden skyddats långsiktigt. Långsiktigt skydd innebär skydd i form av nationalpark, natur- eller kulturreservat,

biotopskyddsområde, Natura 2000-område och/eller naturvårdsavtal. En reviderad myrskyddsplan fastställdes 2007 och i samband med det tog länsstyrelserna fram tidsplaner för att skydda samtliga myrar ur 1994 års

myrskyddsplan. Tillräckliga resurser har inte avsatts för skyddsarbetet, varken för länsstyrelsernas arbete eller för markinköp. Under perioden 1995–2010 skyddades 137 av myrskyddsplanens objekt, i genomsnitt cirka nio objekt per år. Takten behöver nästintill tredubblas om preciseringen ska nås till 2020.

I dagsläget är kunskapsläget generellt för dåligt för att precisera vilka våtmarker som är särskilt värdefulla utifrånkulturmiljö och kulturhistoriska värden.

Inventeringar av kulturspår och andra insatser för att förbättra kunskapsunderlaget är angelägna för att kunna säkerställa bevarande och vård av våtmarkernas

kulturspår samt det biologiska och immateriella kulturarvet. Där det historiskt har förekommit hävd behöver hävden återupptas i olika typer av våtmarker i hela landet.