Jordbruksmarkens produktionsförmåga

Det är möjligt att inom en generation skapa förutsättningar för att nå preciseringen om ytterligare åtgärder vidtas.

Mellan 2000 och 2010 har arealen åkermark minskat med cirka 76 000 hektar. Fortsätter utvecklingen i samma takt nås inte preciseringen om 2,6 miljoner hektar odlingsbar åkermark till 2020. Nedläggning av åkermark med efterföljande

beskogning innebär att den inte klassas som odlingsbar, även om den i teorin skulle vara det. År 2010 hade samtliga produktionsområden 95 procent eller mer av sin åkermark i odling i förhållande till år 2000.

För irreversibelt ändrad markanvändning som exempelvis exploatering av jordbruksmark för permanent bebyggelse behöver nya siffror tas fram för det senaste decenniets utveckling. Mellan 1996 och 2005 exploaterades 3 430 hektar av jordbruksmarken. En genomgång av kommunala översiktsplaner i Skåne län 2006 visar att cirka 9 000 hektar åkermark kan komma att exploateras de närmaste 20 till 30 åren. Det skulle innebära en stor ökning av arealen åkermark som får irreversibelt ändrad markanvändning.

Nuvarande förhållanden är tämligen goda för jordbruksmarkens

produktionsförmåga. Mullhalten bedöms vara relativt god och packningen av alven (jordlagret under matjorden) som låg eller normal. På ungefär 17 procent av de undersökta fälten (5 av 30 fält) är dock jorden så komprimerad att rotutvecklingen för växter hämmas.

Preciseringen bedöms ha en lång återhämtningstid, framför allt gäller detta för packningen av alven samt exploatering av jordbruksmark.

SVÅRIGHETER ATT NÅ PRECISERINGEN

Lönsamhet inom produktionen, teknisk utveckling och strukturrationalisering samt konkurrens från annan markanvändning påverkar arealen odlingsbar åkermark. Utan insatser för att aktivt bevara den odlingsbara åkermarken kommer sannolikt åkerarealen även fortsättningsvis att minska. Ett storskaligare jordbruk leder också till större och tyngre maskiner som riskerar att öka packningen av alven.

PRECISERINGENS BEROENDE AV INTERNATIONELLA INSATSER

Hur stor areal åkermark som odlas beror framför allt på världsmarknadspriser, EU:s gemensamma jordbrukspolitik och utformningen av stödsystem, och är därmed till stor del beroende av internationella insatser. Markstruktur och mullhalt är beroende av nationella insatser, vilket även gäller i vilken omfattning åkermark exploateras. Om arealen åkermark fortsätter att minska kan olika nationella styrmedel behövas för att vända trenden.

Precisering 2: Biologisk mångfald

Det är möjligt att inom en generation skapa förutsättningar för att nå preciseringen om ytterligare åtgärder vidtas.

Miljölagstiftning, miljöersättningar och rådgivning i landsbygdsprogrammet samt åtgärdsprogram för hotade arter är exempel på styrmedel och åtgärder som skapar förutsättningar för att nå preciseringen. Trots detta utvecklas odlingslandskapets biologiska mångfald i vissa fall negativt.

Möjligheten att bevara en rik biologisk mångfald i odlingslandskapet är till stor del beroende av skötseln av ängs- och betesmarker. Omfattande arealer sköts numera med landsbygdsprogrammets miljöersättningar. Sedan 2005 har dock ängs- och betesmarksarealen inom landsbygdsprogrammet minskat med cirka 50 000 hektar. En ny definition av betesmark sammanfaller med arealminskningen. Den nya definitionen har också inneburit att skyddsvärda träd och sådana som har potential att bli skyddsvärda har tagits ned på betesmarker. Svårskötta och skötselkrävande ängs- och betesmarkstyper fångas dessutom upp sämre av miljöersättningarna än mer lättskötta marker, vilket innebär att vissa naturtyper sköts i lägre omfattning. För fåglar med sin främsta hemvist bland åkrar och betesmarker har det under en period funnits tecken på att den tidigare stadigt nedåtgående trenden har planat ut.

Under de senaste tio åren har förbättringar skett för flera arter, vars populationer har stabiliserats och i vissa fall till och med ökat. Fortfarande minskar dock vissa vanliga arter, till exempel sånglärka och hämpling. Artdatabanken bedömer att för många av odlingslandskapets arter och naturtyper som förekommer i art- och habitatdirektivet är tillståndet dåligt eller ogynnsamt.

Som en följd av ändrad jordbrukspolitik och högre spannmålspriser har arealen mark som ligger i träda i de mest intensivt odlade slättbygderna minskat. I intensiv åkerbygd är den biologiska mångfalden beroende av småbiotoper som trädor, småvatten, åkerholmar och moderna infrastrukturmiljöer. Här behövs nyanläggning av småbiotoper.

Preciseringen bedöms ha en lång återhämtningstid, eftersom det i många fall tar tid för de biologiska värdena att svara på de förändringar som sker.

SVÅRIGHETER ATT NÅ PRECISERINGEN

För att nå preciseringen krävs att det även framöver finns ett geografiskt väl spritt svenskt jordbruk samt att de pågående satsningarna på miljöåtgärder inom EU:s jordbrukspolitik fortsätter. Den pågående strukturrationaliseringen av jordbruket och nedläggningen av jordbruksföretag påverkar möjligheten att nå preciseringen negativt. Utmaningen är att hitta synergier mellan modern produktion och åtgärder som gynnar biologisk mångfald. Det behövs också mer forskning om vilka åtgärder och arealer som behövs för att bevara den biologiska mångfalden.

PRECISERINGENS BEROENDE AV INTERNATIONELLA INSATSER

Möjligheten att nå preciseringen är huvudsakligen beroende av nationella insatser, men de grundläggande förutsättningarna för att bedriva jordbruk är till stor del beroende av internationella faktorer, som marknadspriser och EU:s

jordbrukspolitik. En stor del av odlingslandskapets fåglar påverkas av förhållanden som råder på deras rast- och övervintringsplatser i andra länder. Åtgärder i det svenska odlingslandskapet är därför viktiga men även internationella insatser krävs.

Precisering 3: Kulturmiljön

Det är möjligt att inom en generation skapa förutsättningar för att nå preciseringen om ytterligare åtgärder vidtas.

Preciseringen innebär bland annat att stenmurar, odlingsrösen och andra av odlingslandskapets landskapselement bevaras, liksom minst hälften av överloppsbyggnaderna, det vill säga byggnader som inte längre används i

jordbruket. Preciseringen innebär också att det finns minst 230 fäbodar i bruk och att minst 100 agrara särskilt värdefulla helhetsmiljöer är bevarade genom ett långsiktigt skydd och förvaltas så att deras natur- och kulturmiljövärden värnas och förstärks. Med agrara särskilt värdefulla kulturmiljöer avses områden där

bebyggelsen, kulturspåren och markanvändningen visar hur människan brukat och nyttjat landskapet.

För såväl landskapselementen som överloppsbyggnaderna finns få datakällor och få inventeringar har gjorts. Miljöövervakningsprogrammet NILS (Nationell övervakning av landskapet i Sverige) kommer inom några år att ge tillförlitlig uppföljning av landskapselement på nationell nivå.

Under senare år har färre lantbrukare anslutit sig till miljöersättningen för natur- och kulturmiljöer samt miljöersättningen för ängs- och betesmarker, vilket innebär att skötseln av landskapselement troligen minskar. Det finns också ett ökat behov av framtida åtgärder riktade till restaurering av kulturmiljövärdena. Utformningen av kommande landsbygdsprogram (2014–2020) påverkar möjligheterna att nå preciseringen.

När det gäller områdesskydd för agrara helhetsmiljöer finns det i dag 38 kulturreservat. Därutöver finns det ett antal naturreservat med dessa kvaliteter. Inom miljöersättningen fanns 222 fäbodar i bruk under 2010, vilket är en minskning med 48 fäbodar från toppåret 2007.

Preciseringen bedöms ha en kort återhämtningstid när väl förutsättningar har skapats och åtgärder har genomförts för att bevara kulturvärdena.

SVÅRIGHETER ATT NÅ PRECISERINGEN

För att nå preciseringen krävs att det även framöver finns ett geografiskt väl spritt svenskt jordbruk samt att de pågående satsningarna på miljöåtgärder inom EU:s jordbrukspolitik fortsätter. Utmaningen är att hitta synergier mellan modern produktion och andra möjligheter till att bo och verka på landsbygden.

PRECISERINGENS BEROENDE AV INTERNATIONELLA INSATSER

Kulturmiljön är främst beroende av nationella insatser som bland annat finansieras genom landsbygdsprogrammet.

Precisering 4: Människors hälsa

Det är möjligt att inom en generation skapa förutsättningar för att nå preciseringen om ytterligare åtgärder vidtas.

Kadmium förekommer naturligt i jordbruksmark, men halterna ökar genom tillförsel av mineralgödsel och avloppsslam samt framför allt genom nedfall från atmosfären. Kadmium tas lätt upp av grödor och utgör vid höga koncentrationer en hälsorisk. I dagsläget är alltså atmosfärsdeposition den största källan till kadmium i jordbruksmark, men ökar halten av kadmium i mineralgödsel från dagens cirka 5 milligram kadmium per kilo fosfor till runt 25 milligram blir gödseltillförseln den främsta kadmiumkällan.

Halter över 0,4 milligram kadmium per kilo jord anses vara en risk för att få hälsofarliga halter i grödor. Drygt åtta procent av landets jordar har halter som

överskrider detta värde. Åkermarken innehåller i genomsnitt 0,24 milligram kadmium per kilo jord (torrsubstans), men variationen mellan olika områden är stor. Halveringstiden för kadmium i åkermark har beräknats till flera hundra år. Preciseringen bedöms därmed ha lång återhämtningstid.

SVÅRIGHETER ATT NÅ PRECISERINGEN

Ändrade nationella skatteregler för mineralgödsel innebär att det numera kan komma att importeras mineralgödsel med betydligt högre kadmiumhalter än tidigare.

PRECISERINGENS BEROENDE AV INTERNATIONELLA INSATSER

Nya EU-gemensamma eller nationella gränsvärden för kadmiumhalt i

mineralgödsel och krav på minskade utsläpp till luften kan behövas för att minska tillförseln av kadmium till jordbruksmarken. Utsläpp till luften kommer främst från produktion och behandling av metaller samt från gas- och oljeraffinaderier och kraftvärmeverk.