Under sin vistelse i Berlin hade Berwald stöd av det svenska sände- budet Genseric Brandel, som bland annat hjälpte honom att söka förlängt stöd för sitt uppehälle från det svenska hovet. Enligt egen utsago var Brandel återhållsam med denna typ av, om inte mecenat- skap, så åtminstone utnyttjande av sin ställning (se Berwald a.a. 157). Trots detta kontaktar han alltså i juni 1830 hovet på Berwalds väg- nar, vilket rimligen kan ses som tecken på Brandels uppskattning av Berwalds arbete. Gör vi oss nu en jämförelse med van Swietens in- tresse för Mozart och Beethoven några decennier tidigare, uppdagar sig ändå den skillnaden, att trots det ”omisskänneliga prof på talang, till och med snille” som Brandel finner hos Berwald (i en dagboks- anteckning kallar han rent av Berwald för ”den lille Beethoven”), så känner Brandel sig tvungen till en brasklapp: ”Det man kan förebrå B. är ett för stort sträfvande efter originalitet och (om jag så får säga) nya harmoniska hopställningar, för hvilka föremål han ibland upp- offrar hvad som i min tanka alltid är och bör förblifva själen för all musik, näml[igen] en klar och ren sång eller melodie” (Brandel, cit. i Berwald a.a. 143).77
Här är det inte i första hand hänvisningen till (bristen på) lättfatt- liga melodier som ska lyftas fram – Brandels uttalade inställning till musiken är snarare stöd för slutsatsen att det är den nationalroman- tiska musiksynen som dominerar under första halvan av 1800-talet. I
77 Brandel var väl bevandrad inom musiken och hade själv lett ett inofficiellt första framförande i Sverige av Mozarts Requiem år 1802 (tre år före dess första of- fentliga framförande). Brandel hörde också till de inblandade i kuppen i Uppsala mot Gustav IV Adolf (Mörner 1967).
stället är det det musikaliska geniets brist på social funktion i Sverige som jag här vill lyfta fram. Trots den underdånighet gent emot hovet som kutymen påbjöd (vilken skulle kunna stödja tolkningen att Bran- del ger uttryck för falsk blygsamhet å Berwalds vägnar) är det näm- ligen svårt att se att Brandel skulle finna någon som helst status i att lyfta fram det svårtillgängliga hos Berwald, att Brandel skulle försöka sola sig i glansen av ”geniet” Berwald (så som man kan tänka sig att Silverstolpe hänvisade till sin bekantskap med Haydn).78 Att kron- prinsen ägnade fritiden åt att ta kompositionslektioner hjälpte föga; när regentskapet kallade riktades intresset åt andra håll.79 Samtidigt konsolideras i Tyskland sakta men säkert en musikalisk kanon där Haydn, Mozart och Beethoven kom att framstå som kompositörer vars musik det anstår varje bildad person att känna till. Hur kunde då skillnaden mellan Sverige och de tyska staterna vara så stor?
En viktig anledning är sannolikt att den svenska borgarklassens identitetsbehov aldrig blev lika trängande som i Tyskland, då man inte upplevde samma isolering i politiskt avseende (se ovan, s. 22). Geijer skilde exempelvis mellan ”de lärde” och småborgerliga handelsmän, där ”de lärde” inbegrep både adeln och vad vi skulle kunna beskriva som en bildningsbourgeoisie (Jonsson 1998, 34).80 Någon storborger- lighet att tala om rent numerärt fanns ännu inte under första halvan av 1800-talet och inom bruksindustrin dominerade adeln (som också tidigt intog en kapitalistisk inställning till jordbruket).81 Att grundaren 78 Silverstolpe sammanträffade med Haydn under sin tid som svenskt sände- bud i Wien och översatte dennes oratorium Skapelsen (med text av Swieten) till svenska. Mötet med Haydn skrev Silverstolpe om i en text som han lät publicera i både artikel- och bokform (Silverstolpe 1838c; 1841).
79 Kronprinsens, sedermera Oscar I, egen son Prins Gustaf skulle så små- ningom komma att komponera egna sånger och romanser (Jonsson 1991), medan kungens representant i bland annat mecenatfrågor, Bernhard von Beskow, äg- nade sig åt att översätta utländska vaudeviller (Tegen & Lewenhaupt 1992). Även om kronprins Oscar finansierat Berwalds första utlandsvistelse, så var han inte villig att erbjuda Berwald någon befattning inom det svenska musiklivet (Hall- gren a.a. 178).
80 Sven-Eric Liedman kopplar Geijers begrepp om ”de lärde” till genitanken, med tidstypiskt språkbruk: ”Geijer talade tidigt om medlemmarna i det bildade ståndet vilka ej egentligen var samhällsmedborgare utan tillhörde det ’osynliga samhället’, den fria republik i vilken var och en är ’lika mycket regent som un- dersåte’. Kort sagt, han var ett snille, för vilket inga gränser finns” (Liedman 1991, min kurs.).
81 Den i Sverige tongivande filosofen Christopher Jacob Boström förespråkade ett vidhållande av fyrståndsrepresentation ”sådan denna verkligen fanns i Sverige, innan brukspatronerne infördes i borgarståndet” (cit. i Nordin 1987, 407).
av den liberala dagstidningen Aftonbladet, Lars Johan Hierta, var av adlig börd kan illustrera det faktum att den svenska adeln också drev flera av de liberala reformkrav som i andra länder föll på borgarklas- sens lott (Norrby 2003).82
Den svenska borgerligheten var också så pass numerärt liten i jäm- förelse med både Tyskland, England och Frankrike, att den i mycket högre grad än i dessa länder var tvungen att blicka utanför det egna landets gränser för att forma sina ideal. Detta innebar för Sveriges del ett bitvis nyckfullt anammande av ”kultur” och ”bildning”, i en mindre exklusivt elitistisk och så småningom mer allmänbildande tappning än i de tyska länderna. Medan den tyska bildningstraditionen starkt kom att präglas av språkforskaren Wilhelm von Humboldts ideal om
fri forskning, är det signifikativt att den svenska utbildningstraditio-
nen i stället tog intryck från pedagogen Johann Heinrich Pestalozzis mera allmänt tillämpbara folkbildningsideal – om än Rousseaus åt- skillnad mellan könen levde kvar som en kvarnsten om halsen för de kvinnor som ville nå utanför sin givna plats i hemmet.
Som vi dessutom redan sett var allmogens ”folklighet” (i idealiserad tappning) inspiration till identitetsskapande på nationell nivå i Sverige, på ett sätt det aldrig blev i de tyska områdena, trots att det var där tan- kegodset hade sitt ursprung. I de tysktalande områdena var det snarare medelklassintelligentians kulturella och bildningsmässiga raffinemang som så småningom kom att stå modell för den nya tyska statens natio- nalkaraktär (Elias a.a.). För Brandels del tycks det också handla om en skråmässig attityd gent emot kompositören som lever kvar.