Med förlusten av Finland 1809 i färskt minne utövade den nymor- nade nationalismen en stark påverkan, där Götiska förbundet fung- erade som samlande faktor (Hjärne 1878). Här handlade koppling- en till musiken, i herdersk anda, om nationalkaraktären i den enk- la visan, något som åtminstone samtidens publik tyckte sig kunna höra (Hedwall 1994).66 Som en anonym skribent uttryckte det apro- på folk melodiernas självständiga förhållande till harmoniska princi- per: ”[De] Svenska folkmelodierna äro och måste vara allt genom sig sjelfve: oafhängige af harmonien hafva de lefvat genom melodisk tra- dition, och intet tvivel är, att de i sin upprinnelse varit lika oafhängige. I deras natur ligger således sjelfständighet starkt afgjord” (anon. 1823).
Vad gäller den svenska nationalandans uttryck i den enkla melodin sågs den traderade folkvisan som ett ideal att sträva efter också för de nya sånger som komponerades. När en uppburen kulturpersonlighet 66 Atterbom skriver klargörande, att ”[k]onsten, för att blifva verklig, för att ej inskränkas till subjektiva skuggritningar utan halt och inre enhet, måste alle- städes förutsätta verkligheten af ett Fädernesland, som i henne speglar sitt anlete. … En konstnär, hvars charakter ej i grunddragen tillhör hans folk, en konst, som ej är national – hvad blifva de? Brokiga dunster, som sväva i luften och försvinna vid rigtigt solsken!” (Atterbom 1816, 38, 40).
som Geijer hävdar om de gamla folkvisorna att ”[d]eras element är ej papperet, utan friska luften, skogarne, och den Nordiska naturen” (Geijer 1814/1957), finns det anledning att tro att en liknande syn åt- minstone i någon mån anlades också på det nya. Medan ”offentliga framställande[n] för Konstkännarens näsa” rent av kunde avfärdas som ”en strandning på det torra”, var idealet att finna ”ett uttryck för sina känslor” – men inte i första hand för de egna individuella käns- lorna, utan för de allmänna känslor som kunde delas av ”[s]lägten ef- ter slägten” (a.a.).
Denna nationalistiska grundton är också den som ljuder bakom Mankells framhävande av svenska romanstonsättare. Men även Alm- qvists romantiska syn på allmogens strävsamhet, så som den kom till uttryck i hans essä Svenska fattigdomens betydelse från 1838, anty- der tron att ”en melodisk väckelse endast skulle kunna komma från ’folket’ ” och inte från ”det kulturbärande herrskapsskiktet” (Hedblad 1993).67
Lika lite som folkvisan låter sig reduceras till harmonin, låter sig nationalandan reduceras till individen. Nationalandan är kollektiv, inte individualistisk. Fastän det är den kantska distanserade kontemp- lationen som till sist ändå kommer att få stå modell för publikens mu- sikaliska bildning (i enlighet med den idealistiska genisynen) kan vi konstatera att både frikyrklig ”gemeinmusik”, idealiserad folksång och den under större delen av 1800-talet rådande konstmusikestetiken i Sverige, delade den herderska andaktens frånvaro av auktoritär upp- hovssyn: det nationalromantiska geniet är, om inte underordnat, så inordnat i församlingen, folket, allmänheten, eller vad vi nu väljer att beskriva publiken i för termer.
Denna nationalromantiska syn på geniet ger dessutom en förkla- ring till termens relativa frånvaro i dåtidens musikdiskurs. Medan ”snillet” i många avseenden behåller sina äldre betydelsenyanser – listig, snabbtänkt, etc. – är det i svenska språket nya låneordet ”geni” alltför bundet vid det individualistiska och exklusiva för att fylla något 67 Detta utesluter inte en aristokratisk påverkan: Karl XIV Johans son, kron- prins Oscar, som själv komponerade sånger, gav ett inte ringa mått av kunglig legitimitet åt den småskaliga verksamheten. Kronprins Oscar besatt ett anmärk- ningsvärt kunnande som väl översteg det småskaliga dilettanteriet. Bland annat bidrog han till att färdigställa Eduard Brendlers ofullbordade opera Ryno efter Brendlers bortgång (Wiklund 1991). Självaste Beethoven lär rent av ha erbjudit sig att bli kronprinsens kompositionslärare (Jonsson 1991). Men det var likväl inom det småskaliga musicerandet som kronprins Oscar och kronprinsessan Josefina utövade inflytande (Hallgren a.a; se också von Waldstein 2007).
särskilt behov. Geniet som både term och begrepp är i hög grad knu- tet till den idealistiska musiksynen och det fungerar därför närmast som en självmotsägelse, givet den nationalromantiska musiksynens inklusiva syn på publiken och hävdandet av den kollektiva folksjä- len som källan till nyskapande. Det nationalromantiska naturgeniet är helt enkelt en anomali inom den nationalromantiska musiksynen. Det är inte alls omöjligt att detta, snarare än en Beethovens själv- skrivna storhet, bidrar till att i Sverige ändå förringa en Nordblom, en Kappelman, en Lindblad eller en Geijer epitetet geni – åtminstone under 1800-talets första hälft (jfr DeNora a.a; Edström a.a. 124ff; för Beethovens kanonisering i det svenska musiklivet, se Pettersson a.a.).
Med sin uttalade genisyn utgör Almqvist (och i viss mån Mankell) något av ett undantag bland de som vid sekelmitten kan hänföras till den nationalromantiska idealtypen, medan Silverstolpe är ett undan- tag i och med att han knappast alls kan kategoriseras som national- romantiker (även om han, i likhet med Almqvist, också använder ter- men snille, se Silverstolpe 1842).68 Att frågan om var själva källan till geniets skapande är lokaliserad (i den individuella och unikt person- liga konstnärssjälen eller i den kollektiva folksjälen) dessutom har vi- dare konsekvenser än enbart stilistiska, framgår med tydlighet i Alm- qvists syn på kompositören som upphovsman:
[Kompositions-]studium kan här ingenting vidare uträtta, än visa, huru man skickligt må kunna åt sig bruka något å annat håll befintligt melo- diöst; hvilket, om det i begagnandet mycket jemkas (så att endast tonfa- sonen, men icke noterna blifva desamma) står såsom riminiscens blott; om förändringen gjorts mindre, visar sig vara plagiat; och om ingen förändring alls försiggått, är uppriktig, är stöld. Detta ligger likväl icke
under den kriminala synpunkten; emedan på konstens område, likasom i Eden, allt är allas egendom, och ingen isjelfva verket nånsin är uppfin- nare, utom Gud, den ensamme rättsinnehafvaren. (a.a. min kurs.)
Den kollektiva folksjälen och inklusiva andakten initierar inte några upphovsrättsliga krav. Men samtidigt som det står klart att medan Almqvist i det stora hela ger uttryck för en allmänt utbredd syn på musik och musikskapande – det nationalromantiska snillets natur- givna förmåga att uttrycka sin folksjäls gemensamma nationalkarak- tär genom den enkla, sångbara melodin – så tyder ovanstående for- muleringar också på att frågan om plagiat, stöld och rättsinnehav inte
var okända frågor vid slutet av 1830-talet (åtminstone inte för en för-
fattare som Almqvist). Mankell beklagar sig exempelvis över ”dagens
virtuoser” som inte kan prestera en ”originell melodi som vore deras werkliga egendom. Men de låna” (Mankell 1849, 38).