Legalitet 59

Som ideal kan legalitet i dess negativa aspekt sägas syfta till att hindra maktmissbruk.¹³⁹ I den svenska rättsordningen kommer den till direkt uttryck genom legalitetsprincipen och formuleringen i 1 kap. 1 § RF, att den offentliga makten ska utövas under lagarna. Principen anses dock gälla oberoende av uttrycklig reglering.¹⁴⁰ Ordalydelsen i 1 kap. 1 § RF ger sken av att endast normer beslutade av riksdagen omfattas. Så är dock inte fallet, och av motiven framgår att innebörden snarare ska förstås som att alla samhällsorgan är bundna av rättsordningens regler, där exempelvis sedvanerätt omfattas.¹⁴¹ Formuleringen i

137 Se till exempel Fuller 1969, s. 33 ff., Hart 1983, s. 349 f., och Raz 1979, s. 226. De två senare författarna var noga med att poängtera att det är fråga om instrumentella värden, functional values.

138 Frändberg 2005, s. 262. Se också till exempel Raz 1979, s. 226.

139 Heinrichsen 1997, s. 84.

140 Legalitetsprincipen också har indirekt normstöd i 2 kap. 19 § RF. En straffrättslig legalitetsprincip framgår uttryckligen av Europakonventionen och dess artikel 7, och för förvaltningsrättens del kan ett indirekt legalitetsuttryck hänföras till artikel 8, enligt vilken var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens, samt att offentliga myndigheter inte får inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag (och i vissa uppräknade fall). Se mer i exempelvis Lebeck 2018, s. 140 ff., om legalitetsprincipen i europarätten.

141 Prop. 1973:90, s. 397. Se även KU 1973:26, s. 59, samt Petrén, Malmgren &

Ragnemalm 1980, s. 18 f.

RF ger alltså inte särskilt mycket ledning i principens tolkning, och det har hävdats att den är så allmänt hållen att den saknar betydelse i det praktiska rättslivet.¹⁴²

Att legalitetsprincipens formulering i 1 kap. 1 § RF ger ett uttryck för en rättslig princip snarare än en normrationell rättsregel blir också tydligt eftersom tolkningen av legalitetsprincipens närmare innebörd varierar mellan olika rättsområden. Mest teoretiskt välutvecklad är tillämpningen av legalitetsprincipen inom straff- och skatterätten, där den präglas av restriktivitet som en följd av rättsområdenas betungande beskaffenhet.¹⁴³ Den legalitetsdoktrin som utvecklats på dessa områden går dock inte i sin helhet att överföra på förhållandena inom förvaltningsrätten i bredare bemärkelse – där principens innebörd är än mer omtvistad, och därutöver anses ha en svagare ställning.¹⁴⁴ Så sent som år 2017 kom legalitetsprincipen att lagfästas särskilt i 5 § FL, med formuleringen att en myndighet endast får vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen. Att en legalitetsprincip gäller inom förvaltningsrätten står dock klart i vart fall sedan år 1974 och den allmänna legalitetsprincipens lagfästande i RF.¹⁴⁵ 2017 års lagfästning gjordes heller inte i syfte att ändra den

142 Sterzel 2009, s. 63.

143 Gammal hävd i den svenska rätten har legalitetsprincipen egentligen endast inom straffrätten.

Inom skatterätten och förvaltningsrätten har den knappt hävdats före 1940-talet, Sterzel 2009, s. 52. Exempelvis Hultqvist 1995, 2013, 2016, och Påhlsson 2014 har behandlat den

skatterättsliga legalitetsprincipen, samt Warnling-Nerep 2008-09, Jareborg 1992 och 2001 den straffrättsliga legalitetsprincipen. Se också Boucht 2011, s. 56–62., som jämför de båda.

144 Se exempelvis Sterzel 2009, s. 123, Warnling-Nerep 2008-09, s. 839 ff., Marcusson 2010, s. 342, samt Lebeck 2015, s. 91–130 och 2018, s. 93 ff. Halvar G. Sundberg var först med att mer tydligt formulera principen i den svenska förvaltningsrättsliga kontexten, och utgick då från en princip med såväl formellt som materiellt innehåll, Sundberg 1955, s. 113 ff. Sterzel menar att själva sakinnehållet i principen även framskymtade ännu tidigare hos Reuterskiöld, Sterzel 2009, s. 116 (not 5). Visserligen fanns också i 1809 års RF ett visst grundläggande rättighetsskydd för enskilda, se till exempel Sundberg 1955, s. 113 f., och prop. 1973:90, s. 138 ff. I den äldre kontexten var det dock ändamålsöverväganden snarare än legalitet som begränsade

förvaltningens maktutövning annat än i fråga om rättsstridigt handlande, Lebeck 2015, s. 114 med hänvisningar.

145 Enligt Sterzel är det egentligen först efter detta som principen i allmänhet slagits fast i den offentliga rätten, Sterzel 2017, s. 80, och Lebeck 2015, s. 115. Se också SOU 2010:29, s. 144.

förvaltningsrättsliga legalitetsprincipens innebörd, utan för att markera en redan gällande rättslig princip som utvecklats i praxis.¹⁴⁶

Två innehållsliga huvudpunkter brukar återkomma i beskrivningarna av en allmän förvaltningsrättslig legalitetsprincip, nämligen att myndigheters beslutanderätt alltid måste ha någon form av författningsstöd samt att betungande beslut förutsätter ett kvalificerat författningsstöd – och då helst lagstöd.¹⁴⁷ Det är dock klart att myndigheters beslutanderätt i sammanhanget inte enbart avser att myndigheters slutliga beslut ska ha författningsstöd. Det finns inget undantag från det konstitutionella kravet på legalitet i 1 kap. 1 § 3 st. RF, och även inom förvaltningsrätten är legalitetsprincipens kärna att maktutövningen ska vara normbunden i motsats till godtycklig.¹⁴⁸ Kravet på författningsstöd omfattar också all maktutövning, inklusive det faktiska handlandet.¹⁴⁹ Att myndigheters beslutanderätt ska ha författningsstöd får därför tolkas i ljuset av att den offentliga maktutövningen – för förvaltningens del – uttrycks genom myndigheternas handlande. Detta styrs i sin tur ytterst av kompetensgrunderna och kompetensfördelningen i RF.¹⁵⁰

Legalitetsprincipen kan således betraktas som ett krav på rättslig kompetens snarare än en norm som avser att enbart skydda enskilda vid myndigheters beslut.¹⁵¹ Detta speglas i formuleringen av legalitetsprincipen i nya 5 § FL, som alltså föreskriver att myndigheter endast får vidta åtgärder som har stöd i

146 Prop. 2016/17:180, s. 279.

147 Sterzel 2009 s. 113, och 2017, s. 75 med hänvisningar, och förvaltningslagsutredningens bestänkande SOU 2010:29, s. 74. Den första satsraden kan sägas följa av 1 kap. 1 § RF medan den andra satsraden närmast får stöd i RF:s 2 och 8 kapitel. Se också KU 1973:26, s. 59, samt prop. 2016/17:180, s. 289. Formuleringen skiljer sig framförallt från den vedertagna inom straffrätten, där också förbud mot retroaktivitet respektive analogisk rättstillämpning är centrala i principens innehåll. Inom förvaltningsrätten saknas ett uttryckligt retroaktivitetsförbud, och retroaktivitet har i olika avseenden godtagits i praxis, se Warnling-Nerep 2008/09, s. 850–859, angående detta. Inte heller något analogiförbud finns lagfäst inom den allmänna

förvaltningsrätten. Se till exempel Sterzel 2017, s. 92 ff., angående att något sådant förbud inom förvaltningsrätten inte heller tycks få stöd i praxis, även om restriktivitet iakttagits.

148 Sterzel 2009, s. 113 f.

149 Sterzel 2017, s. 84 och 96.

150 Lebeck 2018, s. 98.

151 Lebeck 2018, s. 127.

rättsordningen. Utöver det negativt formulerade kravet på att makt inte får utövas i strid mot lagarna, kan legalitetsprincipen därför även sägas innefatta ett positivt krav på att makten måste utövas med stöd i författning. Genom denna beskrivning i kombination med det allmänna uttrycket i RF finns grund för att beteckna principen som formell, och någon materiell prövning för att avgöra dess tillämplighet förutsätts alltså inte.¹⁵²

Legalitetsprincipens påverkan på de rättsliga förutsättningarna att samverka mer specifikt, är dock beroende av hur strikt den tillämpas.¹⁵³ Visserligen finns tecken på att dess betydelse i allmänhet kommit att öka under senare tid.¹⁵⁴ Legalitetsprincipens lagfästande i nya FL motiverades också med att det är angeläget att ge en klar signal om att all offentlig verksamhet, oavsett dess karaktär, ytterst måste grundas på skrivna regler i rättsordningen.¹⁵⁵ Påfallande oklarheter kvarstår dock – såväl allmänt som i fråga om principens innebörd i socialförsäkringssammanhang.

När principen ska tillämpas, såväl av domstolar eller förvaltningsmyndigheter som av rättsvetare, inverkar också ett antal olika faktorer som inte fångas i den generella formuleringen. Sådana faktorer är exempelvis: vilka krav på tydlighet och precision som ska uppställas för befogenhetsgrundande normer, eller om en

152 Se till exempel Sterzel 2009, s. 40, och 2017, s. 83, Marcusson 2010, s. 243, samt Lebeck 2015, s. 93, och 2018, s. 431. Se också RÅ 2004 ref. 79 där Högsta förvaltningsdomstolen kan sägas bygga sitt resonemang på en formell legalitetsprincip i förvaltningsrätten. En sådan förståelse av principen uttrycks också i motiven till ny FL, prop. 2016/17:180, s. 289.

153 Sterzel 2009, s. 120. Se också Påhlsson 2014, s. 568, som argumenterar för att principen i själva verket är så vag och värderingsbaserad att den ska karaktäriseras som en rättsprincip vars uppgift är att utgöra en värderiktlinje, samt Lebeck 2018, s. 29 f.

154 Se Sterzel 2009, s. 116. I senare tid tycks det också finnas en utbredd uppfattning om att det ökade inflytandet av EU-rätten och konventionsrätten har tagit sig uttryck i en ökad användning av principargumentation hos domstolar, men också hos myndigheter och inom rättsvetenskapen.

Denna utveckling kan sägas ha lett till att juridiken allmänt har blivit mer rättighetsorienterad, Wennström 2008, s. 144, Bernitz 2010/11, s. 821 ff., och Marcusson 2012, s. 99 f.

155 Prop. 2016/17:180, s. 58, med hänvisning till prop. 1973:90, s. 397. Därtill framfördes uppfattningen att detta är viktigt eftersom legalitetsprincipen inte alltid respekteras på

tillämpningsnivån inom förvaltningen, SOU 2010:29, s. 145. Se RÅ 2003 ref. 69, RÅ 2004 ref. 91, RÅ 2004 ref. 54, RÅ 2005 ref. 43, RÅ 2005 ref. 50, RÅ 2010 ref. 5 och HFD 2014 ref. 72 för exempel på förvaltningsbeslut som upphävts på grund av att författningsstöd saknats.

norm har beslutats på riktig nivå (i enlighet med 2 och 8 kap. RF).¹⁵⁶ En ytterligare faktor är principens inverkan på tolkningen av lag och annan författning – samt i förlängningen också på tolkningen av prejudikat eller rättskällorna i övrigt.¹⁵⁷ De krav som principen uppställer inbegriper alltså rätten i vidare mening, och är därför också varierande.

För sjukförsäkringen är särskilt betydelsebärande att socialförsäkringsområdet i huvudsak ska hänföras till handläggningen och utgivandet av gynnande förmåner, där en mindre strikt tolkning av legalitetsprincipen i allmänhet har ansetts godtagbar. Genom att försäkringen även innehåller betungande och rentav repressiva inslag i form av påföljdsbestämmelser, kan också en mer strikt tillämpning motiveras.¹⁵⁸ Häremellan kan dock gränsdragningsfrågor uppstå.

Trots att legalitetsprincipen är formell, är dess tillämpning ändå beroende av bestämmelsernas materiella innehåll – vilket i sig ger uttryck för en viktning mellan formella och materiella värden. Dess närmare innebörd, i vart fall när den ska fixeras på tillämpningsnivån, är således kontextuell. Likväl är den avgörande för de rättsliga förutsättningarna för samverkan. Lagbundenheten sätter nämligen inte bara gränser för förvaltningens verksamhet, utan utgör också den rättsliga grundvalen för dess verksamhet – förvaltandet.¹⁵⁹

2.2.2.2 Rättssäkerhet

Legalitet som värde är starkt förbundet med rättssäkerhetsvärdet. I sin positiva aspekt implicerar nämligen legalitetsprincipen också en hänsyn till rättsordningens förutsebarhet, samt att medborgarna kan förutse sin

156 Se Sterzel 2017, s. 84.

157 Se till exempel RÅ 2004 ref. 79 där Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att senare tillkommande motivuttalanden till en i sin ordalydelse oförändrad lagstiftning (som förespråkade en förstärkt restriktivitet i förhållande till tidigare gällande praxis) inte skulle beaktas vid avgörandet. Se även exempelvis Vahlne Westerhäll 2006, s. 177 ff., om att rättsstaten förutsätter att rättsreglerna har ett visst mått av precision för att kunna uppvisa en hög grad av formell rättssäkerhet.

158 Christensen 1982, s. 28 ff.

159 Herlitz 1955, s. 82. Den påverkan som den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipens tolkning får på möjligheterna att uttolka de rättsliga förutsättningarna för samverkan är föremål för sammantagen analys i studiens avslutande kapitel, särskilt avsnitt 8.1.1.

rättsställning.¹⁶⁰ Rättssäkerhet kan således beskrivas som den väsentliga konsekvensen av legalitet.¹⁶¹

Till skillnad från legalitet så saknar rättssäkerhetsvärdet något särskilt reglerat uttryck i RF. Visserligen har ett antal bestämmelser sorterats in under den redaktionella rubriken rättssäkerhet i 2 kap. 9–11 §§ RF. Exempelvis regleras där ett straffrättsligt retroaktivitetsförbud samt ett skatterättsligt till vissa avseenden begränsat sådant. Dessa utgör dock särskilda konstitutionella rättssäkerhetsgarantier och innehåller ingen allmän reglering av vad som ska avses med rättssäkerhet.¹⁶²

Rättssäkerhetsvärdets innebörd är inte heller precist definierat, utan har tillskrivits ett flertal olika betydelser. Överbryggande drag inom den rättsvetenskapliga litteraturen är att det ska finnas en rätt som ska kunna erbjuda förutsebarhet av rättsliga besluts utfall.¹⁶³ I den traditionella rättsstatsidén är det ett renodlat formellt rättssäkerhetsbegrepp som avses. En sådan snävare idealbild kan exempelvis hittas hos Frändberg, som likställer rättssäkerhet med rättsligt grundad förutsebarhet.¹⁶⁴ För att i tillräcklig utsträckning tillgodose kravet på rättssäkerhet ska enligt honom tre villkor vara uppfyllda. Det ska vara fråga om klara och tydliga regler som ska vara publicerade och tillgängliga samt tillämpas korrekt och

160 Heinrichsen 1997, s. 84.

161 Zila 1990, s. 298.

162 Det kan i sammanhanget också nämnas att de för rättssäkerheten så viktiga och understödjande principerna objektivitets- och likabehandlingsprincipen finns reglerade i 1 kap. 9 § RF.

163 Se exempelvis Christensen 1982, s. 28, Axberger 1988, s.168, och 2010, s. 35 ff.,

Marcusson 2010, s. 241 ff., Gustafsson 2002, s. 306, Peczenik 1995, s. 94, och Vahlne Westerhäll 2002, s. 36 f. Se också exempel Frändberg 2000/01, s. 269 f., angående att rättssäkerhet även har diskuterats och använts i varierande sammanhang utanför det rättsliga.

164 Frändberg 2000/01, s. 274. Exempelvis Peczenik motsätter sig dock att förutsebarheten ska vara den enda faktor som bestämmer domstolarnas och myndigheternas rättssäkerhet, Peczenik 1995, s. 92. Habermas menar att förutsebarheten (som han anser vara grundläggande för rättssäkerhet), måste vägas mot andra principer för att besluten ska bli tillräckligt motiverade eller rättfärdigade och således kunna anses vara korrekta, Habermas 1996, s. 220 f. Se också Gustafsson 2002, s. 363, som menar att de sociala rättigheterna saknar ett lämpligt

rättssäkerhetsbegrepp. Förutsebarhet som den betecknande egenskapen i rättssäkerhetsbegreppet torde dock bekräftas inom rättsvetenskapen.

lojalt av de rättstillämpande organen.¹⁶⁵ Förutsebarheten ska möjliggöra för den enskilde – men också för lagstiftaren och tillämparen – att förutse följderna av valet att handla på ett visst sätt. Vid bristande förutsebarhet kan nämligen normeringen som medel för att styra samhället ifrågasättas, och för den formella rättssäkerheten blir maktutövningens lagbundenhet central.¹⁶⁶ Rättssäkerhetsvärdets starka förbindelse med legalitet gör sig därför gällande även i detta avseende.

Det förhållandet att sjukförsäkringen utgör ett viktigt omdistribuerande instrument i välfärdsstaten, utmanar rättssäkerhet som en rent formell måttstock.

Också här kan därför formella och materiella aspekter av rättssäkerhet komma att vägas mot varandra.Då uppställs även ett krav på att det materiella innehållet i reglerna ska bidra till materiell rättvisa.¹⁶⁷ Denna ska kunna uppnås i det enskilda fallet, och alltså inte bara på kollektiv nivå. Allmänt inom socialrätten har det ofta, såväl med hänvisning till den enskildes behov som till statsförvaltningens effektivitet, handlat om intresset av att rättsreglerna ska möjliggöra individanpassningar utan en allt för kasuistisk lagstiftning. Sådana intressen har även anförts inom socialförsäkringsrätten, framförallt i fråga om rehabilitering.¹⁶⁸

Det innehållsliga rättvisekravets anspråk stannar dock inte vid intresset av att förverkliga den välfärdsstatliga rättens materiella innehåll, utan omfattar också att

165 Frändberg 2005, s. 288 f. Liknande beskrivningar av formell rättssäkerhet kan även hittas hos företrädare för att det formella rättssäkerhetsbegreppet bör eller kan kompletteras med ett materiellt sådant, se exempelvis Vahlne Westerhäll 2002, s.38 ff., och 2012, s. 202, Staaf 2005, s. 38, och Marcusson 2010, s. 249 f. Se även Venedigkommissionens genomgång av vad som anses vara grundläggande och nödvändiga beståndsdelar i en europeisk rättsstat, Venice 2011, s. 10 f.

166 Se exempelvis Peczenik 1995, s. 72, som menar att förutsebarhetens grund ska utgöras av rätten i ett demokratiskt samhälle. Se också Frändberg som beskriver rättssäkerhet som legal förutsebarhet, Frändberg 2000/01, s. 272.

167 Se till exempel Peczenik 1995, s. 89 ff., och 1999, s. 22 f., samt Vahlne Westerhäll 2012, s. 203. Se även Vahlne Westerhäll 2002, s. 52, angående att människovärdesprincipen, behovsprincipen, nyttoprincipen med flera är exempel på etiska principer som påverkar den materiella rättssäkerheten. Se också Gustafsson 2002, s. 330 f., för en närmare analys av välfärdsstatens inverkan på användningen av rättssäkerhetsbegreppet i svensk och historisk belysning.

168 Se Vahlne Westerhäll 2000, s. 559–579, och Christensen 1982, s. 37. Påståendet underbyggs ytterligare i studiens kapitel 5.

grundläggande fri- och rättigheter måste beaktas i samband med rättstillämpningen.¹⁶⁹ Rättssäkerhetsvärdets materiella aspekt kan på så sätt sägas lägga ett förstärkt fokus på den enskildes materiella intressen och behov, men också på den svagare partens skydd mot den starkare. Dess idé har nämligen sitt ursprung i tanken att rättssäkerheten som värde förlorar sin poäng om lagstiftaren eller tillämparen agerar orättvist eller oetiskt. Tillämparen måste då, genom en förnuftig avvägning, sammanjämka hänsynen till den på rättsnormerna baserade förutsebarheten och beslutens etiska godtagbarhet.¹⁷⁰

2.2.2.3 Objektivitet och likabehandling som underbyggande värden till rättssäkerhet Med en bredare infallsvinkel kan kategoriseringen av rättssäkerhetsvärdet som ett rättsstatligt värde tyckas mindre välfunnet. Det rättssäkra beslutet eller den rättssäkra förvaltningen förutsätter nämligen (förutom iakttagandet av legalitetsprincipen) också ett iakttagande av övriga och i lägre grad generaliserade värden – som objektivitet och likabehandling.¹⁷¹ Rättssäkerhet kan således svårligen, varken i dess formella eller materiella aspekt, analyseras helt fristående från dessa underbyggande värden. Studiens utgångspunkter omfattar därför att iakttagandet av objektivitet och likabehandling också utgör nödvändiga led i att värna rättssäkerhetsvärdet.

Att legalitetsprincipen iakttas av myndigheterna är nämligen inte tillräckligt för en rättssäker rättstillämpning, om inte densamma sker objektivt.¹⁷² Sitt uttryck i tillämpningen får objektivitet som värde genom objektivitetsprincipen.

Principen regleras i 1 kap. 9 § RF och sedan 2017 års FL även i 5 § FL, men anses

169 Vahlne Westerhäll 2002, s. 571 f.

170 Häri ligger också en förståelse för att rådande idéer om rättvisa och etik är föränderliga över tid och inom rättsområden, samt att målsättningarna därmed också kan komma att förändras. Se till exempel Peczenik 1995, s. 92 f., Gustafsson 2002, s. 345 ff., samt Zilas analys av formell och materiell rättssäkerhet i Zila 1990, s. 286 f.

171 Som tidigare framgått kan även legalitet hänföras till rättssäkerhetsvärdet såsom ett understödjande värde.

172 Se till exempel Bull & Sterzel 2015, s. 53 f.

också gälla oavsett dessa regleringar.¹⁷³ Dess kärna omfattar ett förbud för myndigheterna mot att beakta ovidkommande hänsyn. För det första, får myndigheterna inte låta sig vägledas av andra intressen än de är satta att tillgodose. För det andra, får de inte tillgodose eller grunda sina avgöranden på hänsyn till andra omständigheter än som (i enlighet med gällande och tillämpliga författningar) får beaktas.¹⁷⁴ Principens verkningar sträcker sig därför utöver vad som kan hänföras till det rena beslutsfattandet, och ska genomsyra all förvaltningsverksamhet – även i fråga om faktiskt handlande eller ren service.¹⁷⁵

Inte heller ett objektivt iakttagande av legalitet är tillräckligt för rättssäkerhetens tillförsäkrande. Genom kravet på likabehandling kompletteras nämligen legalitets-, men framförallt objektivitetsprincipen, med ett krav på att myndigheterna också ska behandla lika fall lika.¹⁷⁶ På motsvarande sätt har likabehandling som värde har fått sin omsättning i en princip – likabehandlingsprincipen – som även denna finns lagfäst i 1 kap. 9 § RF.¹⁷⁷ Som den kommit till uttryck innebär den att domstolar, förvaltningsmyndigheter

173 Se till exempel Bull & Sterzel 2015, s. 53 f., angående att stadgandet i RF inte haft stor självständig betydelse hittills. Se också Bull 2017, s. 102 f., angående att objektivitetsprincipen har en självständig innebörd gentemot legalitetsprincipen i och med att saklighetskravet i första hand riktar sig mot vilka faktorer som kan ligga till grund för ett beslut. Objektivitetsprincipen kan därför stävja sådant maktmissbruk som legalitetsprincipen inte förmått komma åt, och främjar en oberoende myndighetsutövning. Den senare klassificeras av Frändberg som ett

rättsstatsideologiskt krav, Frändberg 2005, s. 276.

174 Strömberg & Lundell 2018, s. 71.

175 1 och 5 §§ FL.

176 Se Bull 2017, s. 102, och JO dnr. 4188-2000, beslut 2003-03-04.

177 Före januari 2005 återfanns för socialförsäkringens del en särskild bestämmelse som ålade dåvarande Riksförsäkringsverket (vid tiden tillsynsmyndighet för försäkringskassorna) att verka för att bestämmelserna om den allmänna försäkringen tillämpades likformigt och rättvist, 20 kap. 12 § AFL i sin lydelse SFS (1995:1686). I sammanhanget kan påpekas att

Försäkringskassan i sin samverkan på individuell nivå även omfattas av diskrimineringslagen (2008:567) och dess ändamål att främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön,

könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder, 1 kap. 1 § samt 2 kap. 14 §. Diskrimineringslagens likabehandlingsprincip har sin grund i EG-direktivet 2000/43/EG om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung, samt EG-direktivet 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet.

och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen ska beakta allas likhet inför lagen.¹⁷⁸ Härigenom uppställs ett krav på konsekvens i rättstillämpningen, vilket begränsar det skönsmässiga utrymmet att särbehandla individer – oaktat om syftet varit gott.¹⁷⁹

2.2.3 Legalitet och rättssäkerhet i studiens analytiska verktyg

Detta avsnitt ska ägnas åt hur legalitet och rättssäkerhet (genom studiens analytiska verktyg) ska användas för att analysera rättsstatligheten i de rättsliga förutsättningarna för samverkan. En sammanfattning av studiens resultat som strukturerats utifrån verktyget görs i det avslutande kapitlet 8. Verktyget presenteras dock i det förevarande avsnittet, eftersom dess innehåll och utformning har förklaringsvärde för inriktningen av vissa av de analyser som görs i kapitlen 3–7.

Som betonats är legalitet och rättssäkerhet som värden (eller principer) allt för abstrakta för att som sådana tolkas som förklaringar av hur rättssystemet, i fråga om samverkan eller i andra avseenden, ska vara utformat i praktiken. De visar snarare på i vilka avseenden de syftar till realisering av rättsstatlighet, än att de ger närmare anvisningar om hur detta ska ske eller var gränsen mellan ideal eller

Som betonats är legalitet och rättssäkerhet som värden (eller principer) allt för abstrakta för att som sådana tolkas som förklaringar av hur rättssystemet, i fråga om samverkan eller i andra avseenden, ska vara utformat i praktiken. De visar snarare på i vilka avseenden de syftar till realisering av rättsstatlighet, än att de ger närmare anvisningar om hur detta ska ske eller var gränsen mellan ideal eller