Teknologiöverföring från försvarssektorn
5. Luhmanns autopoetiska system
I detta kapitel ges en bakgrund till Luhmanns autopoetiska system vilket används som en metodteknik för delar av avhandlingens analys.
Detta avsnitt innehåller en kort introduktion till Luhmanns autopoetiska system. Att göra en fullständig genomgång av Luhmanns vetenskapliga verksamhet kräver en separat avhandling, varför min presentation här av nödvändighet blir kortfattad och inte alldeles heltäckande. Endast ett fåtal av Luhmanns texter finns översatta och detta kapitel bygger huvudsakligen på mer lättillgängliga tolkningar och beskrivningar av hans verk. Jan Inge Jönhills avhandling är en mycket bra introduktion och sammanfattning på svenska (Jönhill 1997). De begrepp och termer som används i detta kapitel kommer från hans tolkning, även om bilden kompletterats med andra verk (Jönhill 1997; King 2009; Hernes &
Bakken 2003; Hernes 2007; Taschwer 1996; Moeller 2006; Seidl & Becker 2005). Denna inledning måste dock betraktas som en mycket kortfattad beskrivning.
Luhmanns autopoetiska sociala system37 är en vidareutveckling av systemteorin. Han studerade under Talcott Parsons men kom sedan att vända sig mot Parsons tankar och skiljer sig från dem i flera viktiga avseenden. Medan Parsons system baserades på handling och betraktades som öppna är de autopoetiska systemen kommunikativa och slutna.
Han beskriver själv sitt system som en del av vad som kallas second order cybernetics. I första ordningens cybernetiska system studerar observatören systemet som om det vore separat, givet och kan plockas isär och analyseras.
I andra ordningens cybernetiska system är även observatören en del av ett system. Detta gäller både mig som forskare som är en observatör och de olika delarna av systemet som även de utgör observatörer som observerar varandra. Observationen kan inte separeras från systemet utan måste ses i relation till dess övriga delar. Snarare än att tala om subjekt och objekt talar vi om observatör och det observerade (Jönhill 1997, s.54)
37 När vi talar om Luhmanns teori är det i själva verket flera olika teman som han berör. En del av hans bidrag har varit att skapa en komplex teori om sociala system och deras omvärld. Efter detta har han dessutom försökt utveckla en allmän teori om samhället som ett socialt system och beskrivit olika funktionellt differentierade system i samhället.
Systemteori representerar trots sitt namn inte någon enskild teori utan är ett samlingsnamn för många olika tanketraditioner och modeller. En intressant fråga är då hur vi kan veta att Luhmanns systemteori är den rätta. Det vet vi knappast. Men frågan är inte heller fundamental för användningen av den. Luhmann gör inte ett ontologiskt ställningstagande om världens beskaffenhet, utan knyter snarare an till Latours perspektiv – målet är att vara en teoriteknik, vilket också detta skiljer hans idéer från Parsons mer totalitära ansatser. Luhmann anser att system är konstruerade, och inte reella.
Vår betraktelse av sociala system måste dock vara en konstruktion av reellt opererande system, annars är det knappast relevant att diskutera systemperspektivet. Teorin syftar till att vara operativ, inte bara kritisk.
Den ska ge operativt användbara analyser, d.v.s. försöka klargöra komplexa förlopp, men inte nödvändigtvis lösa problem.
Autopoesis
Autopoetiska system kan ses som en utveckling av självreglerande system.
Ett självreglerande system handlar huvudsakligen om växelverkan och feedback (ofta används en termostat som exempel). Tanken om autopoesis går dock längre än att systemet är anpassningsbart med avseende på en rad parametrar, som ett enkelt reglersystem, utan innebär att hela systemet, både dess element och struktur, är självorganiserande. Som mycket annat inom systemteorin har den sitt ursprung ifrån biologisk forskning38. Ett autopoetiskt system producerar och reproducerar ständigt såväl sin egen struktur som sina egna element. Denna produktion sker internt i systemet. Systemet är även rekursivt, och kan i sin tur bestå av olika subsystem. För att förnya sig måste systemet ständigt se (observera) vilka möjligheter som finns utanför systemet och se vilka möjligheter som finns att ta hand om dessa. Det finns ingen given stabilitet i systemet, ingen tanke om balans och omformning. Systemet är alltid på väg någonstans, på väg att anpassa sig, genom kommunikation.
38 Termen etablerades av Maturana & Varela under 1970-talet. Luhmanns användning av begreppet skiljer sig dock avsevärt från den ursprungliga användningen och innebörden.
Ett system kan trots att det är slutet (mer om detta senare) ha strukturella kopplingar. Detta kan jämföras med den för läsaren förmodligen bekanta relationen mellan ett universitet och staten. Dessa aktörer är strukturellt kopplade i en liknande bemärkelse. Staten bidrar med finansiering och förvaltar ett regelverk som reglerar hur universiteten måste uppföra sig för att t.ex. behålla sin examinationsrätt. Staten kan genom att försöka förändra denna strukturella koppling försöka styra universitetets verksamhet i en viss riktning.
Detta blir en störning för universitetet, det tvingar universitetet att anpassa sig. Men vi vet inte hur. Det kan vara så att universitetet omformar sina utbildningar i den riktning staten önskar, men det är möjligt att de i stället satsar på att rekrytera betalande studenter, genomföra uppdragsutbildningar eller bygga ett nytt universitet i en helt annan del av världen. Det är universitetets alla olika delar som var för sig beslutar hur de ska reagera på denna förändring.
Ett autopoetiskt system bör inte betraktas som ett system som förändrar sig genom temporära övergångsfaser mellan olika stabila lägen (jfr Chia 1999). Förändring är en ständigt pågående process, ett flöde av möjligheter och observationer som utvecklar systemet. Det är systemet själv som reproducerar sin struktur och väljer hur det vill forma sig och definierar därmed sina egna gränser. Detta innebär dessutom att systemen har en form39, och det är genom denna form vi kan beskriva och betrakta system. Systemen interagerar med sin uppfattning av världen, inte med världen själv.
Systemet består således av en stor mängd personer som både observerar systemet och dess omgivning och själva väljer hur de vill förhålla sig till de observationer de gör. Andra delar av systemet kan försöka påverka genom kommunikation och genom att störa varje enskild person, men det är fortfarande upp till den enskilde att besluta hur man väljer att förändra eller inte förändra sitt beteende.
I Interludium I: TAIS som ett autopoetiskt system i förändring beskrivs närmare hur vi kan betrakta försvarsforskningskomplexet som ett autopoetiskt system.
39 Luhmann tillämpar flera begrepp från Spencer Brown, bland annat form-begreppet.