Nationella innovationssystem och kluster

Från en policynivå har tanken om ett nationellt innovationssystem (NIS) växt fram, med en mängd publikationer i början av 90-talet¹⁶. Denna framväxt har skett i växelverkan mellan akademi och policyutveckling, främst genom OECDs användning av ett innovationssystemperspektiv i sitt arbete¹⁷.

Edqvist (2006) beskriver ett innovationssystem som summan av alla interaktioner mellan organisationer och institutioner som behövs för att utveckla nya produkter och tjänster. Perspektivet växte fram sedan man argumenterat för att innovation inte uppstår hos enskilda individer eller

16 En längre beskrivning av begreppets framväxt finns i Laestadius (2007).

17 Godin (2009) beskriver hur OECD arbetat med ett systemperspektiv allt mer intensivt sedan 1960-talet.

i enskilda företag, utan att det finns systematiska egenskaper i samhället som stödjer eller hindrar innovation.

Ett innovationssystem består i hög grad av etablerade relationer mellan personer i olika typer av organisationer. En framgångsfaktor vid etablering av dessa system anses vara att personer vandrar mellan olika organisationer (stat, myndigheter, företag, forskningsinstitutioner) och antar olika roller över tiden för att skapa utbyten och kontakter.

Ansatsen är att inte enbart studera enskilda företag eller individer utan att se till någon form av helhet där alla aktörer som är involverade i en innovationsprocess analyseras. Vi kan på detta sett betrakta innovation som något som uppstår när olika människor och organisationer möts och fyller de olika rollerna.

Begreppet innovationssystem anklagas ofta för att vara underteoretiserat och vagt definierat (Edquist 2006; Laestadius 2007). Denna motsättning kan spåras tillbaka till de två verk av Nelson och Lundvall i början av 1990-talet som ofta nämns som ursprungsverk (Nelson 1993; Lundvall 1992). Båda författarna använder begreppet nationella innovationssystem men föreslår bitvis olika definitioner (Edquist 2006)¹⁸.

Edquist (2006, s.184) har sammanställt en lista med fördelar med en innovationssystemsansats (NIS):

• NIS placerar innovation och lärandeprocesser i fokus.

• NIS innebär ett holistiskt och mångdisciplinärt perspektiv som väver samman olika teorier från olika fält.

• NIS använder ett historiskt, evolutionärt perspektiv som gör frågan om optimalitet irrelevant. (Innovationsprocesser utvecklas över tiden och påverkas av feedbackprocesser, det går inte att definiera ett optimalt system.)

• NIS betonar att innovation inte sker i isolation (det finns många beroendeförhållanden) och att processen inte är linjär.

• NIS lyfter fram institutionernas viktiga roll (ofta sätts fokus just på organisationer och institutioner och deras relationer.).

18 Nelson fokuserar på organisationer som arbetar med FoU, Lundvall betraktar dessa organisationer som en del av en större socio-ekonomisk kontext.

Huvudproblemet som Edquist lyfter fram är just den inbyggda diffusheten, där vi inte riktigt vet var systemgränserna går eller vad som bör inkluderas i systemet och inte. Systemgränserna kan markeras i flera dimensioner: geografiskt, sektorspecifikt eller baserat på vilka aktiviteter som ingår. Han skriver:

With regard to the status of the SI approach, it is certainly not a formal theory, in the sense of providing specific propositions regarding causal relations among variables.

[…] Because of the relative absence of well-established empirical regularities, ”systems of innovation” should be labeled an approach or a conceptual framework rather than a theory.

(Edquist 2006, s.186)

Han konstaterar även att rapporter från t.ex. OECD ofta använder innovationssystem mer som ett vagt koncept än ett analytiskt verktyg (Edquist 2006, s.192). Ett närliggande begrepp är den av Porter etablerade termen kluster (Porter 1990). Porter diskuterar varför vissa länder är starkare än andra och bygger vidare på sina tankar om competitive advantage. Han anser att framgångsrika företag är geografiskt koncentrerade i kluster, där kompletterande företag med starka nätverk skapade gemensamma konkurrensfördelar¹⁹.

Försvarsinnovationssystem

Mowery (2008) hävdar att relativt lite forskning har studerat försvarsmaktens roll inom innovationssystemen²⁰, trots deras stora investeringar i FoU. Mowery anser att en del av detta beror på att forskning kring NIS huvudsakligen har skett i mindre ekonomier som Skandinavien och Centraleuropa, där försvarsutgifter utgör en relativt liten andel av den nationella FoU-investeringen.

Ett försvarsinnovationssystem kan betraktas som ett specialfall av ett sektorspecifikt innovationssystem (Libaers 2008). Det finns dock delar

19 Ibland görs även paralleller till Erik Dahméns utvecklingsblock.

20 Även om det givetvis finns många studier som studerar speciellt det amerikanska, försvarsindustriella komplexet utifrån andra perspektiv.

som skiljer sig från andra typer av innovationssystem, nämligen den slutna försvarskulturen.

A defining feature of research universities in the Defense Innovation System is that it is the only actor that can be considered an inherently ’open science’ institution, surrounded by actors that operate under varying levels of a

’closed science’ modus operandi

(Libaers 2008)

3.4. Trippelhelix

En annan modell som liknar tanken kring innovationssystem är den s.k. trippelhelix-modellen, som strävar efter att på samhällsnivå försöka stimulera till samverkan mellan högskola, näringsliv och myndigheter.

Begreppet lanserades av Etzkowitz och Leydesdorff som ett alternativt synsätt på universitetens roll i en kunskapsekonomi och samspelet mellan olika aktörer (Etzkowitz & Leydesdorff 2000; Etzkowitz & Leydesdorff 1997; Etzkowitz & Johansson 2005).

Syftet med detta är stimulera de dynamiska processer som sker i mötet mellan dessa olika intressesfärer. En forskare i samarbete med ett företag hittar lättare näringslivsrelevanta problem att arbeta med.

Myndigheter försöker satsa på att stimulera dessa FoU-projekt genom samarbetsprogram och innovativ upphandling snarare än traditionella basbidrag till oriktad grundforskning.

De förespråkar det ”entreprenöriella universitet” som tar en aktiv roll i samhälle och industri. I stället för att enbart agera passiv kunskapsresurs ska universitetet i konstellationer bestående av stat, industri och universitet i samverkan agera för att skapa nya innovationer. I denna modell fokuseras således mer tydligt på tre specifika aktörstyper i jämförelse med innovationssystemets mer allmänna ansats.

Författarna försöker röra sig från en linjär tanke med olika faser av input/output där universitetsforskningsresultat rapporteras och sedan vidareutvecklas av industrin. I stället föreslår de ett tätare, mer evolutionärt samarbete mellan industri och universitet, där rollerna utvecklas och

bitvis går in i varandra. Trippelhelix-tanken bygger därigenom på att industri, akademi och stat samverkar och interagerar på nya sätt.

Figur 3.4: Traditionella samarbeten vs. trippelhelix-samarbeten

Etzkowitz & Leydesdorff (2000) anser att trippelhelix skiljer sig från NIS genom att fokus inte ligger på företag som huvudansvariga för innovationen utan att den sker i nätverket, i samarbete mellan aktörerna. I trippelhelix-modellen anses inte staten skapa innovation enbart genom att passivt skapa policyer, utan är även aktiva och utvecklar nya marknader, utvecklar regelverk och skapar organisationer för att stimulera och finansiera innovationer. Genom att dessa tre aktörer interagerar kan kombinatoriska innovationer uppstå som kräver en omorganisation av sfärer, regelsystem och kunskapsinfrastrukturer.

I en fullt utvecklad trippelhelix-modell talar Etzkowitz om det entreprenöriella universitetet. Genom utvecklade relationer smälter sfärerna stat, universitet och industri samman i olika hybrider. Forskaren vandrar mellan rollen som forskare och entreprenör. Universitetet blir en tillväxtmotor med avknoppningsföretag.

Trippelhelix handlar således om förändrade roller och att påverka aktörer att bete sig annorlunda än tidigare, snarare än att forskningsprogram ska finansieras på ett specifikt sätt. I realiteten förefaller dock en utmaning ligga i hur detta ska ske i praktiken. Benner och Sandström (2000) har studerat trippelhelix-aktörers omformning utifrån ett institutionellt perspektiv och konstaterar att ändrade finansieringsstrukturer är en förutsättning för att förändra forskares normer, men att det även kan leda till ett ökat motstånd mot förändring.

Stat

Akademi Industri

Industri Stat

Akademi

Mowery och Sampat (2006) anser att forskningen kring trippelhelix fokuserat på universitet och endast i liten utsträckning studerat omvandlingen av industri och stat. De anser även att ramverket saknar tydliga kriterier för att utvärdera styrkan i denna typ av kopplingar. Ofta används bibliometriska studier som är bra för att beskriva kopplingar mellan universitet och industri, men sämre på att förklara dem.

3.5. Teknikupphandling

Teknikupphandling är ett försök att koppla ihop upphandling av nya tekniska system med forskning och utvecklingsprojekt. På engelska används termerna pre-commercial procurement (Europaparlamentet 2009; Vinnova 2006), och public procurement of innovation (Edquist m.fl.

1999; Rolfstam 2008). På svenska används begreppen teknikupphandling, innovativ upphandling (IOU) och förkommersiell upphandling på likartat sätt. I denna text kommer teknikupphandling att användas som samlingsnamn för alla dessa begrepp. En definition är:

This practice has been defined as something that ”occurs when a public agency acts to purchase, or place an order for, a product – service, good or system – that does not yet exist, but which could (probably) be developed within a reasonable period of time, based on additional or new innovative work by the organisation(s) undertaking to produce, supply, and sell the product being purchased.

(Edquist m.fl. 1999, s.5) Begreppet är huvudsakligen ett policybegrepp som bygger på studier som visar att offentlig efterfrågan kan ha stor inverkan på innovationer och utveckling i företag (Rothwell 1994b; Geroski 1990). Förklaringar på detta är bland annat att offentliga verksamheter är mindre priskänsliga och beredda att betala de högre priser som gäller i början av innovationscykeln. Till skillnad från subventioner leder denna typ av innovativa upphandlingsmodeller till direkta efterfråge- och marknadskopplingar, då den offentliga beställaren representerar en viktig första kund.

De som uppvisar mest erfarenhet av att använda teknikupphandling torde vara det amerikanska försvaret. I Europa är det främst

Storbritannien som systematiskt använder sig av denna modell.

Eftersom offentlig upphandling utgör ca 16 % av EUs BNP anser man att det finns stor potential att genom dessa medel stimulera innovation och FoU i näringslivet (Åström 2006). Flera europeiska länder arbetar med framtagande av nationella policyer för att arbeta mer aktivt med innovativ upphandling, däribland Sverige.

Det finns dock i anslutning till detta även viss forskning kring begreppet, både utifrån ett teknikhistoriskt perspektiv²¹, ett innovationssystemperspektiv och hur vi bör mäta effekterna av dessa initiativ (Peng & Cai 2008). Teknikupphandling betraktas ofta från ett innovationssystemperspektiv, och forskning inom området tenderar att fokusera på hur denna modell i ett innovationssystem kan användas som ett verktyg för att stimulera till innovation (se t.ex. Rolfstam 2008).

Till skillnad från många andra former av FoU-finansiering som är fokuserade på utbud (att ta fram nya teknologier/produkter till marknaden) är teknikupphandling ett efterfrågestimulerande koncept som i stället syftar till att stimulera efterfrågan av nya osäkra produkter.