Robotar och autonoma system i försvaret

Inom industrin har robotar länge använts för att montera produkter och är en viktig del av många fabriker. Dessa robotar är dock i stor utsträckning programmerade att utföra enkla kommandon (flytta objekt, svetsa, montera delar) och har ingen större form av egen intelligens.

Det pågår idag en ansenlig mängd forskning och produktutveckling centrerad kring robotteknologi. De produkter som finns på konsumentmarknaden är huvudsakligen enklare robotar som utför en enskild uppgift såsom dammsugning, gräsklippning, poolrengöring etc. Utvecklingen går dock snabbt framåt inom flera olika områden.

Industrirobotar får allt mer intelligens, förmågor att röra sig och samarbeta (Economist 2008). Tjänsterobotar för att hjälpa äldre i vården är under utveckling och testning t.ex. i Japan. Mer avancerade sensorer installeras i nya bilar som ger dem möjlighet att hjälpa föraren.

I framtiden hoppas man kunna framställa mer generella robotar som t.ex. kan bistå äldre, assistera i sjukvården och utföra mer avancerade uppgifter. Det finns dock fortfarande en stor skillnad i intelligens mellan de forskningsexperiment som visas i media och de produkter som finns på den kommersiella marknaden.

Autonoma intelligenta system har potential att i framtiden göra stor nytta även för försvaret. Syftet med att använda autonoma obemannade farkoster inom militären är att undvika uppdrag som är ”dirty, dull and dangerous” (Larsson 2005), d.v.s. uppdrag som är oattraktiva, tråkiga eller rent av farliga för människor. Den enskilt största fördelen med obemannade farkoster är att en eventuellt nedskjutning, krasch eller något annat problem enbart leder till förlust av materiel, inte av personal. Exempel på tillämpningar är transporter, övervakning och minröjning. Robotar skulle kunna åka i förväg och säkra ett område så att truppförflyttningar kan ske säkrare. Autonoma flygplan utrustade med kameror skulle snabbt kunna förflytta sig till ett område där rapporter om stridigheter förekommer och bekräfta eller dementera dessa.

Vissa tror även att autonoma farkoster både kommer att leda till lägre personalbehov och lägre kostnader. Detta har dock ännu inte uppnåtts och vissa är tveksamma till om det någonsin kommer att hända eftersom piloter ersätts med operatörer och autonoma flygande farkoster (hädanefter UAV, Unmanned Aerial Vehicle) har lägre robusthet vilket leder till ökade kostnader när de måste ersättas (Dombrowski & Gholz 2006). Utöver detta innebär autonomi en rad nya taktiska och operativa möjligheter. Det finns långtgående tankar på farkoster som autonomt kan utföra avancerade uppdrag genom att samarbeta i grupp. Förarlösa farkoster kan dessutom göra manövrar utan att ta hänsyn till vilka G-krafter piloten klarar.

Ett vanligt scenario som bygger på tanken kring det nätverksbaserade försvaret är möjligheten att skapa en gemensam bild över situationen (Common Operational Picture, COP), där olika autonoma farkoster kan leverera detaljerad information om situationen som sedan sprids till alla involverade aktörer så att alla beslut tas med samma information.

Att införa autonoma farkoster i militära kontexter är inte alltid helt enkelt. I USA, den nation som har genomfört överlägset flest militära uppdrag med robotar, lever en infekterad debatt om vem som bör manövrera dessa (Iannotta 2008). Flygvapnet insisterar att flygande farkoster måste manövreras av piloter, även om ”Xbox-generationen” är bättre på att använda de moderna användargränssnitten som förenklar för piloten⁵¹. Konflikten har resulterat i att det nu utvecklas en parallell kontrollstation som mer exakt liknar en F-16-cockpit för att underlätta för piloterna, men därigenom elimineras en stor del av möjligheterna till ökad intelligens.

På sikt hoppas man hitta civila tillämpningar för polis, räddningstjänst, kustbevakning och lantmäteri. För att detta ska vara möjligt måste dock farkosterna kunna certifieras för att användas i publikt luftrum, vilket har visat sig problematiskt. FMV bedömer i sin tekniska prognos att svårigheterna får anses betydande. Innan farkoster kan certifieras för att autonomt flyga runt i allmänt luftrum kan tester endast ske på avlysta områden (Larsson 2005).

51 Tanken på att sätta en ung rekryt framför ännu ett tv-spel, men denna gång koppad till ett fullt bestyckat stridsflygplan kan givetvis verka problematisk

För att UAVer ska bli användbara i militära situationer annat än för enkla spaningsuppdrag krävs en stor omställning i alla de system som används för kommunikation och informationsinsamling. Det nätverksbaserade försvaret innebär en förändring, både hur vi bedriver militära aktioner strategiskt och praktiskt, men även vilken typ av fordon, farkoster och övrigt materiel som behövs (Dombrowski & Gholz 2006). Utvecklingen tenderar att fokusera på utveckling av fysiska farkoster och endast i mindre utsträckning fokusera på den integration och de användargränssnitt som behövs för att ta dessa farkoster i bruk.

Markfordon är mindre komplexa att utveckla än flygplan, då problem med certifiering för operation i luftrum inte finns i samma omfattning, samtidigt som de mekaniska konstruktionerna är mindre komplexa än för flygande fordon. Även för markfordon är USA den dominerande aktören.

Den amerikanska militären satsar stort på Future Combat Systems (FCS), med en målsättning om att en tredjedel av alla militära markfordon ska vara obemannade år 2015⁵². I Afghanistan och Irak används regelbundet fjärrstyrda robotar för spanings- och minröjningsuppdrag. I augusti 2007 levererades den första fjärrstyrda roboten beväpnad med vapen som kan fjärravlösas (Sofge 2008).

I den svenska försvarsmakten har användningen av UAV:er ännu inte tagit fart. Visserligen genomförde FOA tidiga försök redan i slutet av 1960-talet med en farkost kallad Skatan, men det var först 1999 som försvaret köpte in ett UAV-system. Det franska systemet Sperver köptes in i tre exemplar och kallas i det svenska försvaret för Ugglan.

Dessa hanteras av försvarets UAV-centrum vid K3 i Karlsborg som är en del av krigsförbandets underrättelsebataljon (Försvarsmakten 2009a).

Denna farkost har dock funnits vara för otymplig för att utnyttjas i internationella insatser och inköp av en ersättare planerades. Satsningen lades dock ner under slutet av 2008 (Karlberg 2008)⁵³.

Den enda obemannade farkost som används idag är de exemplar av den israeliska produkten Skylark som köpts in och används under beteckningen Falken (Lindbergh 2006). Till skillnad från Ugglan är Falken en liten farkost, stor som ett modellflygplan, som kan bäras av en 52 Under 2009 har flera satsningar inom programmet blivit utsatta för neddragningar i finanskrisens spår.

53 För att senare tas upp igen efter att denna studie avslutats.

soldat. Farkosten skickas iväg med hjälp av en ”gummisnodd” och kan genomföra enklare spaningsuppdrag och är tänkt att användas av Nordic Battlegroup.

Den framväxande marknaden kan förefalla splittrad, år 2005 fanns 43 företag som var aktiva på UAV-marknaden. Trots denna spridning är den amerikanska marknaden överlägset mest attraktiv att komma in på. USA har ett tydligt försprång kring dessa farkoster, och har dessutom möjlighet att pröva de nya plattformar som utvecklas vid operativa scenarion i länder såsom Afghanistan och Irak. Vissa studier visar att upp till 90 % av all investering i UAV-teknologi, och 70 % av alla upphandlingar de kommande decennierna kommer från USA (Dombrowski & Gholz 2006).

Utöver detta finansierar DARPA⁵⁴ en rad utvecklingsprogram och håller årligen den prestigefulla tävlingen DARPA Grand Challenge, där olika forskarlag tävlar om höga priser med intelligenta fordon. Samtidigt som den svenska försvarsbudgeten krymper årligen har USA ökat försvarsmaktens utgifter för forskning och teknikutveckling med 75 % under perioden 2000–2005, vilket är i närheten av de nivåer som rådde under kalla kriget (James 2009)

I jämförelse med USA framstår den svenska satsning som diskuteras i denna avhandling som högst marginell. Under 2003 använde USA 394 miljoner dollar till anskaffning av UAV:er och 805 miljoner till forskning och utveckling. Investeringarna förutspås överskrida tre miljarder dollar per år före år 2010 (Skyttmo 2004). Sverige har dock relevant kompetens inom flera olika delområden, dels genom FMV-finansierat arbete som FOI bedrivit, dels genom en rad samarbetsprojekt där olika Saab-bolag deltar. I FMVs tekniska prognos från år 2005 skriver de att:

För Sveriges del så är det främst de civila universiteten som håller på med UGV forskning. Industrin har börjat visa intresse men avvaktar medel från FMV, dvs. ingen intern företagsutveckling sker mot UGV området.

(Larsson 2005)

54 Defence Advanced Research Projects Agency, en myndighet för finansiering av amerikansk teknologisk forskning inriktad mot militära användningsområden.

Major Magnus Bengtsson, som varit med och utrett framtida användningsområden för UAV:er, noterar en stor diskrepans mellan visionerna om framtida utveckling av dessa farkoster och hur de idag konstrueras och används i konflikter (Bengtsson 2008, s.4)⁵⁵. De robotar och farkoster som används i praktiken idag har endast små inslag av autonomi. Huvudsakligen utgörs de av radiostyrda enheter som visserligen separerar föraren från farkosten, men i övrigt opereras manuellt och egentligen är spaningsrobotar som modifierats för att bära vapen. Ett exempel är den i Irak och Afghanistan välanvända vapenbestyckade UAV:n Predator som användes som spaningsrobot redan i Bosnien⁵⁶ 1996 men som nu modifierats för att kunna släppa bomber⁵⁷.

55 Denna uppsats innehåller en intressant genomgång av utvecklingen av UAV:er, både vad gäller visioner och plattformar för den intresserade.

56 Bengtsson nämner Gulfkriget 1991, men flera andra källor, inklusive amerikanska försvarsdepartementet, hävdar dock att det var i Bosnien de först användes (Kozaryn 1996; Singer 2009).

57 En läsvärd och välskriven bok om hur utvecklingen ser ut ifrån ett amerikanskt perspektiv är Wired for War (Singer 2009).